Något år efter att Kolla dog kom en känsla i min mage och lade sig tillrätta i mitt hjärta. Det skulle komma en hund till oss. En hund som på samma sätt som Kolla inte haft det så lätt i livet. En hund som behöver ett hem där han kan leva och inte bara överleva.
Jag har sagt att vi inte ska skaffa någon till hund. Det var det hjärnan sa. Två hundar är tillräckligt. Men magkänslan viskade och jag lyssnade. Då och då under ungefär ett års tid har jag sporadiskt tittat lite på blocket och på hemsidor till hundstall.
Inte letat aktivt.
Bara hållit den dörren på glänt.
Men hjärtat har inte ropat så jag har bara fortsatt att ha den viskande rösten. Den hunden som det är tänkt ska komma till oss kommer att komma då det är dags.
Så en dag såg jag en hund på internet. Och hjärtat skrek. Det formligen dånade i mina öron. Och jag visste. Jag bara visste att han skulle komma till oss.
Jag tog kontakt med kvinnan som skrivit om Barney, det är så han heter, och fick veta att en familj tagit honom till sig. Jag förstod ingenting. Det stämde inte. Vad var det med allt dån och ropande magkänsla?
Så hörde hon av sig efter ett litet tag, och berättade att Barney var tillbaka på hundstallet. Det var där han bodde. I ett hundstall i Polen. Med sina chokladögon och rufsiga päls gav han hejdlöst av sin kärlek till andra människor och hundar och han hade blivit lämnad tillbaka. Det var en flicka och hennes farmor som hade hämtat honom och föräldrarna gick inte med på det. Så då skulle han komma till oss. Samtidigt som det kändes hemskt att han skulle behöva gå igenom förvirringen av att byta plats, bo på hundstallet i några veckor till och ha en lång resa upp till norra Sverige så kändes allt så rätt.
Allt bara flöt på. Han fick alla vaccinationer, pass utfärdades och transport bokades. Om 14 dagar skulle vi till Stockholm och hämta hem vår hund.
Så fick jag ett samtal igår.
Kvinnan som hjälpt mig med allt ringde. Familjen som hade Barney några dagar hade kommit och sagt att de ångrat sig. Igen. Och ägaren på hundstallet hade släppt hunden till dem. Hon var helt förtvivlad då hon ringde. Och det kändes som att hjärtat skulle stanna.
Det är kanske svårt för en del att förstå. Men i mig så är Barney redan en del av vår familj. Jag följer alltid min magkänsla och den är så stark. Åh, så den ropar. Det gör den fortfarande. Så jag blir förvirrad och förtvivlad och vet inte vad jag ska göra. Första känslan var, att jag kände mig helt maktlös.
Och samtidigt.
Det är märkligt. Men samtidigt så kom ett lugn. Den är lika stark, känslan att Barney ska komma. Den finns där, bultandes i takt med mitt hjärta. Jag tänker att jag inte alls är maktlös. Jag kan välja att känna tillit. Jag vet inte hur, har inte alla svaren. Men jag har känslan. Jag tror verkligen att det är meningen att Barney ska vara en del av vår familj.
Och jag tänker, att jag ska lita på det.