Jag vet inte om det går en dag utan att jag tänker på Kolla. Ibland skrattar jag inombords då jag tänker på hur hon var och saker hon gjorde, som den gången hon stal ägg. Ibland gör det fysiskt ont av saknad. Men oftast är det som om hon bara är med mig. Som att de tio åren vi fick för alltid har bosatt sig i mig. I en flyktig tanke kan hon sväva igenom mig och jag kommer alltid vara tacksam, så tacksam, för att jag fick chansen att lära känna henne.
Med allt som händer med Barney så kommer så många minnen från Kolla. Jag funderade hur det var då jag skulle ta hem henne till Sverige. Man glömmer så lätt på något vis, det som var svårt. Men jag kommer ihåg att det var turer där också då jag hade hjärtat i halsgropen om allt skulle gå vägen. Så satte jag mig ned nu och läste texten om henne (klicka här om du vill läsa) som jag skrivit. Denna otroliga vän. Och tårarna rann i strida floder så de andra hundarna blev lite oroliga. Jag grät för att jag saknar henne. Jag grät för även om det är jag som upplevt allt detta med henne, så griper det mig så hårt vilken otrolig förmåga att visa kärlek som den hunden hade. Det mod och den totala, villkorslösa kärlek som bodde i den kroppen. En hund har förmågor som många människor saknar. Kolla, var du än är nu – du är alltid i mitt hjärta.
