Sedan jag började min blogg har jag vuxit väldigt som person. Så mycket man nu kan växa under några veckor. Men jag har i alla fall gått från att vara högst skeptisk till detta med blogg till att bli ivrig. Jag kan sitta och läsa mina egna inlägg och skratta för mig själv. Vilket i sin tur gör att jag blir lite skamsen. Men Jante bor inte i vårt hus så då får man allt tycka om att läsa vad man själv skrivit, tänker jag.
Jag har tittat runt på andra bloggar också. Vissa förstår jag mig inte på, som de som verkar gå ut på att visa upp ett perfekt liv. Inge kattpiss i rentvätten där inte. Men många är fantastiska skribenter och livskonstnärer som inspirerar mig och får mig att skratta högt.
Jag har tidigare skrivit om mitt medvetna val att ha mycket tid hemma. Och så läste jag bloggen till en kvinna som just skrev om en medveten livsstil. Det tyckte jag om.
Medveten.
Jag vill vara medveten.
Medveten om mitt liv, och den kraft jag har att bestämma över det.
Medveten om det ansvar jag har gentemot mig själv, mitt barn, mina medmänniskor och gentemot den värld jag lever i och på.
Medveten om de konsekvenser mina val har.
Medveten om, att mina drömmar är inte till för att stängas inne, utan för att släppas fria.