När du blev en fjäril – till vårt barn som aldrig blev

 

Första gången vi skulle genomföra vår IVF-behandling så såg jag fjärilar överallt. Det var att gott tecken. Jag hade innan vi åkte ner till Uppsala skrivit ett mail till min vän i Kanada, och berättat om min nervositet. Det var en fin sak skrev hon, fjärilarna i magen som gjorde allt redo för det lilla livet som skulle bo där.

Det var en fin tanke som gav mig hopp, och fjärilarna såg jag överallt. Gardinerna på herrgården där vi bodde var klädda med fjärilar och symbolen på IKEAs parkering där vi ställde bilden var en fjäril.

Så efter år av längtan, veckor av hormonbehandling, dagar av enorm nervositet i Uppsala för besked om något embryo klarat sig så var det dags för återinförande. En liten samling av fyra celler skulle in i mitt fjärilsbo.

Det var du.

Då jag låg där fick jag se en bild på dataskärmen av dig. Och en oro slog fast i mitt hjärta. Det är något som är fel, viskade någon till min själ. Men jag vägrade lyssna, slog ifrån med all min kraft. Där på skärmen var början på ditt liv. Fyra celler i en egen alldeles unik blandning av min och Runes kärlek.

Vi åkte hem och så var det väntan igen. Jag såg inga fjärilar och att vänta på att göra graviditetstestet kändes som en evighet. Brösten började ömma och kroppen förberedde sig. Jag kände i mig, redan innan jag gjorde något test att du börjat växa i min mage. Och jag längtade efter dig så jag kunde spricka. Och då graviditetstestet bekräftade min känsla tjöt jag av glädje.

Veckorna gick. Solen sken och sommaren var på intågande. Jag tog hundarna och for och sprang i skogen. En rastlöshet och oro hade kommit till mig på morgonen och jag ville springa bort den. Något är fel, viskade någon till själen igen men jag sprang bara fortare. Stannade på hygget och torkade svetten från pannan. Solen skiner, tänkte jag. Och man får oroa sig, det betyder ingenting, intalade jag mig.

Då jag kom hem var det en fjäril i köket. En liten, liten vit fjäril med svarta prickar på vingarna. Jag släppte ut den genom fönstret. Den kom tillbaka på eftermiddagen och jag öppnade fönstret igen och en sorg greppade mitt hjärta. Nästa dag var den lilla fjärilen inne i huset igen och jag släppte återigen ut den.

Nästa morgon då jag steg upp låg fjärilen stilla på skrivbordet i köket. Och jag visste.

Samma dag kom blödningen.

Och jag visste.

Vi fick vänta några veckor innan vi kunde göra ett vaginalt ultraljud. Men du växte inte i min mage längre. Det visste jag redan innan men hoppet fanns där, förtvivlat klamrande sig fast i mitt hjärta.

Och jag sörjde dig. Vem var du, vår lilla fjäril?

Vi fick väldigt mycket stöd och kärlek av nära och kära. Men ingen kunde förstå. Vi hade förlorat vårat barn. En del tröstade, att barn kunde man inte säga för det hade ju inte gått långt in i graviditeten. Jag svarade inte på det.

För oss, så var du vårt barn långt innan vi for till Uppsala. Vår längtan efter dig exploderade då du började växa i magen. Kärleken fanns där för dig redan då du var fyra celler.

Men något var fel. Jag tror att det var du som kom och besökte oss, som den lilla, lilla vita fjärilen. Jag tror att du kom för att säga att det kommer att bli bra.

Och då Joy föddes så hade hon en liten pigmentförändring på ena vaden.

En liten vit fläck i formen av en fjäril.

Kommentarer inaktiverade.