Mirakel händer och mirakelhänder

Kanske kan det vara provocerande för någon, som befinner sig i en barnlängtan att läsa det jag nu skriver. Kanske kan en del inte identifiera sig med det jag vill förmedla. Goda råd vill man ibland spy åt.
Och det är ok.

Men nu kommer jag att dela med mig av det jag lärde mig då jag och Rune gick vägen för att få barn;

Det är inget skamfullt med att söka hjälp. Jag vet inte, om det är hur vårt samhälle ser ut idag som gör att ofrivillig barnlöshet ofta är så starkt förknippat med skam. Om det är den ständiga jakten efter att vara så lyckad, som gör att barnlöshet känns som ett misslyckande. Men släng skammen ut genom fönstret!

Att känna tacksamhet för möjligheten att det finns hjälp att få lyfte mig många gånger då sorgen slog fast i hjärtat. För det är faktiskt så, att livet är inte rättvist. Och vi har alla våra sorger i livet. Ingen, ingen, går genom livet utan att uppleva svåra händelser. Men det magiska är, att vi alltid har ett val. Vi kan välja att se allt det fina i livet som också finns.

Håll kärleken i handen. Hårt.

Om ni vill söka hjälp. Följ magkänslan. Välj en klinik som känns rätt i hjärtat. Välj en klinik långt bort. Ta resan dit som en semester. Bo på ett mysigt vandrarhem med äppelträd i trädgården. Ät god mat. Stek äpplen på kvällen. Gå på café. Gå på Bauhaus.Vet ni hur mycket spännande det finns på detta varuhus? Då vi skulle göra vår andra provrörsbefruktning och gjorde oss klara för resan till Uppsala tittade Rune på mig. ”Nu får vi gå på Bauhaus igen” sade han och såg lycklig ut. Och jag log.

Skratta då du är glad. För det är faktiskt så, att oavsett hur det går, så är man på en resa i livet där man gör de mest tokiga sakerna. Fyll den resan med ljusa minnen. Som då Runes spermieprov visade stilla spermier och mina ägg var utplockade. Vad gör man då? Är allt kört? Men Rune fick lägga sig på en brits med familjejuvelerna – bokstavligt talat – i strålkastarljuset och läkaren stod där med en lång spruta. ”Jaha, och vilken sida ska vi ta ifrån?” frågade han. Jag och Rune stirrade fåraktigt på varandra. ”Höger?” frågade läkaren. ”JA” svarade vi samtidigt och jag skattade, för höger hade vi båda tänkt på. Och så tog läkaren ut spermier direkt från testikeln och på 30 sekunder hade all möjlig utrustning analyserat spermierna och läkaren tittade på oss. Så drog han av sig plasthandskarna och sköt iväg dem över rummet som om han varit en pojke med slangbella och sköterskan skrattade och sade att det där var ett bra tecken. För det fanns starka simmare där. Och en av dem var början på Joy.

Gråt då du är ledsen. Det är ok. Ingen är stark hela tiden.

Ta dig tid att göra det du mår bra av. Jag pluggade under vår ivf-resa, hade lite pengar men massor med tid. Jag tränade, red, renoverade på huset och grillade korv vid havet.

Och ta hand om dig. Mirakel händer, de gör det.

IMG_2133
Mirakelhänder

IMG_2180

Beställa barn på postorder. Återblick barnlängtan – Okt 2011.

När man går igenom en barnlängtan där barnet man så längtar efter inte kommer så fylls man av en virvlande tornado av känslor. Hopp och förtvilan dansar en vild dans i hjärtat. Folk runt omkring en blir gravida hipp som happ som om de beställt en unge från Ellos. ”Jaha, och varför har inte ni skaffat barn då?” var ju inte en allt för ovanlig fråga. Då ville jag skrika. Ibland svarade jag, att det är ju inte precis som om man kan beställa dem på postorder.

Då livet som börjat växa i magen blev till en fjäril fanns det dagar då jag kunde ligga uppe på sovrummet och titta i taket. Trött i hela kroppen och i hela själen men oförmögen att sova. Det hände att jag låg där hela förmiddagen fast solen gassade ute och glömde att ge vatten till hästarna. Och jag kan glömma kameran då jag far till Australien och börsen i fruktdisken på affären men jag glömmer aldrig djuren.
Men då gjorde jag det.
Det var som om glädjen runnit bort.
Men så bestämde jag mig, att ligga i sängen och studera taket kunde jag inte göra. Då blev inga barn gjorda – bokstavligt talat.
Linnékliniken i Uppsala hade semesterstängt. Frustrationen slog i taket och jag kände mig så otålig. Men jag tror, att det var en gåva. Ibland kan tiden kännas som en fiende, men ibland så är det den bästa vän man kan ha.
Jag behövde tid att låta sorgen ha sin plats.
Och jag behövde tid för att låta glädjen kliva fram igen.
Så vi gjorde vår första IVF-behandling i maj och vår andra i oktober.

Och, för oss, så var möjligheten att kunna söka hjälp något som vi alltid varit tacksam för. På många sätt har det varit en gåva för oss att göra provrörsbefruktning. Vi har sett början av Joy på en dataskärm då äggen plockats ut från mig. Och vi har sett henne som ett två dagar ungt embryo. Och då jag låg där på britsen, och fick se den – av liv vibrerande – klumpen på sex celler så viskade ingen röst till själen. Den skrek. ”JAAA!”
Och det är en känsla, som inte går att beställa från Ellos.

När du blev en fjäril – till vårt barn som aldrig blev

 

Första gången vi skulle genomföra vår IVF-behandling så såg jag fjärilar överallt. Det var att gott tecken. Jag hade innan vi åkte ner till Uppsala skrivit ett mail till min vän i Kanada, och berättat om min nervositet. Det var en fin sak skrev hon, fjärilarna i magen som gjorde allt redo för det lilla livet som skulle bo där.

Det var en fin tanke som gav mig hopp, och fjärilarna såg jag överallt. Gardinerna på herrgården där vi bodde var klädda med fjärilar och symbolen på IKEAs parkering där vi ställde bilden var en fjäril.

Så efter år av längtan, veckor av hormonbehandling, dagar av enorm nervositet i Uppsala för besked om något embryo klarat sig så var det dags för återinförande. En liten samling av fyra celler skulle in i mitt fjärilsbo.

Det var du.

Då jag låg där fick jag se en bild på dataskärmen av dig. Och en oro slog fast i mitt hjärta. Det är något som är fel, viskade någon till min själ. Men jag vägrade lyssna, slog ifrån med all min kraft. Där på skärmen var början på ditt liv. Fyra celler i en egen alldeles unik blandning av min och Runes kärlek.

Vi åkte hem och så var det väntan igen. Jag såg inga fjärilar och att vänta på att göra graviditetstestet kändes som en evighet. Brösten började ömma och kroppen förberedde sig. Jag kände i mig, redan innan jag gjorde något test att du börjat växa i min mage. Och jag längtade efter dig så jag kunde spricka. Och då graviditetstestet bekräftade min känsla tjöt jag av glädje.

Veckorna gick. Solen sken och sommaren var på intågande. Jag tog hundarna och for och sprang i skogen. En rastlöshet och oro hade kommit till mig på morgonen och jag ville springa bort den. Något är fel, viskade någon till själen igen men jag sprang bara fortare. Stannade på hygget och torkade svetten från pannan. Solen skiner, tänkte jag. Och man får oroa sig, det betyder ingenting, intalade jag mig.

Då jag kom hem var det en fjäril i köket. En liten, liten vit fjäril med svarta prickar på vingarna. Jag släppte ut den genom fönstret. Den kom tillbaka på eftermiddagen och jag öppnade fönstret igen och en sorg greppade mitt hjärta. Nästa dag var den lilla fjärilen inne i huset igen och jag släppte återigen ut den.

Nästa morgon då jag steg upp låg fjärilen stilla på skrivbordet i köket. Och jag visste.

Samma dag kom blödningen.

Och jag visste.

Vi fick vänta några veckor innan vi kunde göra ett vaginalt ultraljud. Men du växte inte i min mage längre. Det visste jag redan innan men hoppet fanns där, förtvivlat klamrande sig fast i mitt hjärta.

Och jag sörjde dig. Vem var du, vår lilla fjäril?

Vi fick väldigt mycket stöd och kärlek av nära och kära. Men ingen kunde förstå. Vi hade förlorat vårat barn. En del tröstade, att barn kunde man inte säga för det hade ju inte gått långt in i graviditeten. Jag svarade inte på det.

För oss, så var du vårt barn långt innan vi for till Uppsala. Vår längtan efter dig exploderade då du började växa i magen. Kärleken fanns där för dig redan då du var fyra celler.

Men något var fel. Jag tror att det var du som kom och besökte oss, som den lilla, lilla vita fjärilen. Jag tror att du kom för att säga att det kommer att bli bra.

Och då Joy föddes så hade hon en liten pigmentförändring på ena vaden.

En liten vit fläck i formen av en fjäril.

Att komma i klimakteriet – maj 2011

Egentligen borde jag göra skolarbete istället för att skriva detta men min vana trogen så gör jag allt annat än skolarbete då stressen börjar krypa sig på. Jag får helt enkelt invänta stresspaniken, då går det undan. Idag har jag i min iver att undvika uppsatsarbetet deklarerat, köpt färg och börjat måla ladugården. Jag har motionerat hundar och hästar och bäddat rent. Det sista var en nödvändighet då en av valparna spytt i sängen. Man kan tro att det är lättare med två valpar än med fyra men där tror man fel. För med fyra valpar så har man dem inte i sängen tills de lär sig att någon annanstans tänker de definitivt inte sova. Man tar inte ut fyra valpar och låter de springa fritt tills de blir trötta, vilket innebär att varjegång de kommer ut vill springa tills de stupar och INTE komma in då matte ska in. Och har man fyra valpar får de inte vara fritt i huset och kissa överallt utan då får de finna sig att mestadels bo i valplådan. Våra valpar vill inte bo i valplådan, helst vill de inte vara inne överhuvudtaget och bästa platsen att sova på är stora sängen.

Jag har börjat med min nässpray. Min komma-i-klimakteriet-spray. Vad innebär egentligen med att komma i klimakteriet? Svallningar, sade läkaren. Men jag har en tendens att svettas mycket om jag blir stressad, uppspelt, pratar i telefon eller överdoserar min vitamindryck så jag vet inte om skillnaden blir så stor. Maken var lite ängslig huruvida mitt humör skulle komma i mer svajning än det redan är. Jag var lite orolig för det också, men ska jag vara helt ärlig så kändes det samtidigt lite skönt att ha den ursäkten. Så varje gång det uppstått en diskussion så har jag med snorig näsa och darrande haka förklarat åt maken att han inte har en aning om hur det är att gå igenom klimakteriet och att han borde visa större förståelse. Vilket han har kämpat med att göra. Men en dag tittade han på mig och förklarade att det är mycket svårt att veta vad klimakteriet-sprayen ger upphov till, för han tycker att jag är precis som vanligt. Och det tycker faktiskt jag också. Första dagarna blev dock mina bröst större. Avsevärt större. Det syns fort på bröst som är små i utgångsläget. Maken var lite tveksam först men då jag låg på rygg och brösten stod ut snarare än försvinna så höll också han med mig. Men utöver det och små perioder av modfälldhet (vilket kan bero på stressen av att jag undviker mitt uppsats-arbete) så känner jag mig precis som vanligt.

I morse då jag vaknade var det valpkiss i sängen. Inte så konstigt då båda valparna var där. Jag stapplade upp smått förfärad över klockan som var halv nio. Hästarna för att inte tala om fåren måste vara högst upprörda. Efter att ha trampat i valpbajs och krängt på mig en t-shirt som hade en misstänkt blöt fläck gick jag ut till djuren.

Besök på IVF-klinik april 2011

Så styrde vi kosan mot Uppsala dagen innan vårt besök på IVF-kliniken. Strålande sol och en härlig dag. Syster var hemma med alla djuren och med mamma och pappa på väg som hjälpskötare på gården såg jag fram emot två dagar utan några djur. Jag hade föreställt mig en skön sovmorgon och ett lugn inför besöket på kliniken.

Morgonen då vi skulle till doktorn började dock med en gråtandes fru, ostabil med mensen som – skit, skit, skit – hade kommit, synnerligen upprörd över maken som glömt att ordna en behållare för spermaprov. Vi hade tänkt göra det innan vi åkte in till kliniken, trevligare än att sitta i ett rum där. Så visade det sig att maken glömt den lilla detaljen att ha en behållare. Jag satt i sängen och grät och pratade mellan hulkningarna att jag ville hem till mamma. En förtvivlad make skyndade upp och tillsammans med sin vän – som vi övernattat hos – rotade han igenom medicinskåpet efter en lämplig burk. Till slut lugnade jag ned mig och alldeles för sent klädde jag på mig med rödgråtet ansikte och gick ut till bilen. Någon burk hade vi inte haft tid att fylla. Rune gjorde smörgåsar i rasande fart och på väg till kliniken räckte han mig en macka och sade ömt att det var rökt renkött som pålägg. Hans vän hade köpt det dagen innan. Jag tittade på renköttet och tänkte i mitt stilla sinne att det var väldigt likt rökt skinka. Maken hade varit stressad innan avfärd.

Regnet öste ned och sju mil in till Uppsala är inte sju mil i norra Sverige. Rune fick köra slalom mellan bilarna. Jag ringde hem för att förvissa mig om att allt var bra hemma och försöka återställa lugnet jag varit så glad över de senaste veckorna. Pappa svarade då jag ringde. Han satt på akuten. Mamma hade ramlat på isen ute och slagit sig då hon skulle ut och kissa. Jag ringde till Lina. Ingen ström i vårt hus.

Väl framme med någon minut till godo fann vi ingen parkering. Rune ställde bilen på en gräsplätt bredvid en parkering-förbjudet-skylt och så hoppade vi ut. Rune, min spänstiga make, hade dock vid detta högst olämpliga tillfälle fått ischias. Då han klev ur bilen kunde han inte gå, och då jag stegade fram till honom för att hjälpa till kände jag hur det rann i trosan. Jag hade inte haft med mig några tamponger och i stressen på morgonen inte hunnit köpa några.
Med den väntande gynekologundersökningen i tankarna stirrade jag på Rune där han stod på ett ben på parkeringen. Jag kan inte gå in med de här trosorna, vrålade jag. Men det fanns inte tid för annat. Jag släpade in Rune i hissen och dumpade av honom på avdelningen och beordrade honom att säga till att vi kommit. Klockan var 11, vi skulle ha varit inne hos doktorn. Efter att ha tryckt in en stor tuss papper som propp fann jag Rune på samma ställe som jag lämnat honom. Har du inte sagt till att vi kommit? fräste jag åt honom. Jag kan ju inte gå, utbrast han samtidigt som vår läkare stegade fram och sträckte fram handen. Rune stod vacklande och jag hade på mig mina slitna arbetsbyxor som jag dragit på mig i brådskan på morgonen. Jag undrar vad läkaren tänkte.

Besöket framskred dock på bästa sätt. Mensen utgjorde inget hinder för undersökningen och efter att ha tvättat bort fasttorkade pappersbitar var jag lugn igen. Tillsammans med doktorn beslutade vi oss för att påbörja provrörsbefruktning. Om 21 dagar ska jag börja min en månad långa hormonbehandling innan dagen kommer för att ta ut ägg. Lugnet är tillbaka, strömmen hemma likaså och mamma fick åka hem från akuten utan några brutna ben. Hemresan gick väldigt smidigt och nu känns det som att ett äventyr bara börjat.

När man börjar med åtgärder – våren 2011

Efter ett och ett halvt år med försök att få barn så kände maken och jag att det kanske så var dags att hjälpa naturen på vägen. Husrenoveringar och djur till trots, så kände vi en längtan efter mer.
Att få mensen månad efter månad då man helst vill bli gravid har varit en stor sorg. En förtvivlan då året närmade sig, och passerade.
Men om jag ska vara helt ärlig och lite andlig, så kan jag någonstans känna att det kan vara någon som haft ett finger med i spelet och tänk att det kan vara klokt att vänta med ett litet knott. Även om jag och maken spatserar omkring och njuter bland verktyg och utedass och hårtvätt i diskho så kan det vara en fördel att ha ett badrum då man ska ha en liten hemma.
Så helt plötsligt i en växande förtvivlan så hittade jag ett välkommet lugn. Och maken blev nog också lättad då han en dag under arbetet i Oslo fick ett samtal från en högst uppspelt fru. Jag har hittat en klinik i Uppsala som direkt gav mig en bra magkänsla. Och med min gedigna 27-åriga livserfarenhet så vet jag att magkänslan ska man följa. En klinik som kan hjälpa dem som har en barnönskan. Då spelar det ingen roll att det finns klinik i Umeå. Jag har pratat med dem, med resultatet att jag såg att söka hjälp som en skrämmande sista utväg. Nu känns det mer som början på ett äventyr.

Jag styrde Mercedesen mot Ersmark en dag. Jag hade hittat en kvinna på Internet som är homeopat. Jag hade inte en aning om vad en homeopat egentligen var, eller vad sådana gör men magkänlsan hoppade upp och jag bokade en tid. På hemsidan stod det om balans mellan kropp och själ och energiflöden och jag tyckte det hela lät väldigt klokt fast jag egentligen inte riktigt förstod. Först då jag körde upp på gården blev jag dock besviken. En vanlig villa, inte ett bra tecken. Jag hade sett framför mig en mysig gammal gård, kanske med en häst eller två på gården. Då jag klev in i hallen sjönk modet lite mer. Parkett på golvet, allt en aning… alldagligt. Ska detta vara alternativt? Men då jag slog mig ned på andra sidan skrivborden mitt emot en kvinna som utstrålade lugn och värme så kände jag mig genast väldigt bekväm. Efter att jag delgivit halva min livserfarenhet så började hon så undersöka mig. Med fascination studerade jag den märkliga apparaten som hon använde att mäta akupunkturpunkter i mina fingrar och tår. Jag var mycket tacksam att jag tvättat fötterna och klippt tånaglarna dagen innan. Egentligen en otrolig tajming då det vanligtvis inte sker allt för ofta. Inga problem med mina hormoner, eller äggstockar eller något som hade med barnproduceringsmekanismen. Jag kände mig mycket stolt. Så fortsatte hon och konstaterade bekymrat att min tarm inte riktigt mådde bra. Min mage har jag haft problem med i många år, och det har jag mer eller mindre vant mig med. Rune är inte alltid lika van. Så fortsatte denna vänliga själ att gå igenom mina vitamin- och mineralvärden. Då hon var klar tittade hon på mig och sade att allt var väldigt lågt. Kanske därför jag kan känna mig så trött ibland, funderade jag. Hon menade att med dessa värden borde jag vara väldigt trött. Jag satt med henne i mycket över en timma och slutsatsen var att vi inte ska försöka få barn på ett tag. Jag ska vara noga med det jag äter och ta kosttillskott och fara tillbaka till henne på sex veckor. Det var faktiskt en stor lättnad att ha en dryg månad där jag inte behöver fundera på detta lilla efterlängtade nurk och ta hand om kroppen istället. Då jag kom hem med vitamindryck och tabletter och zink till Rune som ska vara bra för hans simmande kompanjoner så var jag på ett strålande humör. Kanske bakvänt, men det var en lättnad det besöket. Rune var mycket ivrig över sina zinktabletter och hade avverkat första innan jag hunnit reagerat. Jag blev lite ivrig jag också och råkade dubblera min vitamindrycksdos. På natten svettades jag mycket, och Rune väckte mig mitt i natten. Någon av hundarna hade kissat inne och den söta lukten var påtaglig. Trött och irriterad gick jag ut i köket och sökte men inget kiss. Något surt deklarerade jag till maken att det inte fanns något kiss. Han blängde lite på mig och sade att det inte var i köket utan i sängen för det var där det luktade. Jag kände också lukten men oroväckande nära mig själv. Det var ingen hund som kissat visade det sig. Det var jag som svettades vitamindryck.