När man går igenom en barnlängtan där barnet man så längtar efter inte kommer så fylls man av en virvlande tornado av känslor. Hopp och förtvilan dansar en vild dans i hjärtat. Folk runt omkring en blir gravida hipp som happ som om de beställt en unge från Ellos. ”Jaha, och varför har inte ni skaffat barn då?” var ju inte en allt för ovanlig fråga. Då ville jag skrika. Ibland svarade jag, att det är ju inte precis som om man kan beställa dem på postorder.
Då livet som börjat växa i magen blev till en fjäril fanns det dagar då jag kunde ligga uppe på sovrummet och titta i taket. Trött i hela kroppen och i hela själen men oförmögen att sova. Det hände att jag låg där hela förmiddagen fast solen gassade ute och glömde att ge vatten till hästarna. Och jag kan glömma kameran då jag far till Australien och börsen i fruktdisken på affären men jag glömmer aldrig djuren.
Men då gjorde jag det.
Det var som om glädjen runnit bort.
Men så bestämde jag mig, att ligga i sängen och studera taket kunde jag inte göra. Då blev inga barn gjorda – bokstavligt talat.
Linnékliniken i Uppsala hade semesterstängt. Frustrationen slog i taket och jag kände mig så otålig. Men jag tror, att det var en gåva. Ibland kan tiden kännas som en fiende, men ibland så är det den bästa vän man kan ha.
Jag behövde tid att låta sorgen ha sin plats.
Och jag behövde tid för att låta glädjen kliva fram igen.
Så vi gjorde vår första IVF-behandling i maj och vår andra i oktober.
Och, för oss, så var möjligheten att kunna söka hjälp något som vi alltid varit tacksam för. På många sätt har det varit en gåva för oss att göra provrörsbefruktning. Vi har sett början av Joy på en dataskärm då äggen plockats ut från mig. Och vi har sett henne som ett två dagar ungt embryo. Och då jag låg där på britsen, och fick se den – av liv vibrerande – klumpen på sex celler så viskade ingen röst till själen. Den skrek. ”JAAA!”
Och det är en känsla, som inte går att beställa från Ellos.