”Den man inte snackar skit om, är det ingenting med”

Wilhelm Moberg. Det var han som sade det.

Jag har haft det citatet på kontorsväggen uppe i Gällivare då jag arbetade med magasinet. Då jag har det arbetet som jag har, med ynnesten att få möta många, modiga människor som delar med sig av sitt liv så måste jag ibland bara stanna upp och reflektera. Det är många som får möta motstånd, hårda ord, fördömande blickar och prat bakom ryggen. Vi kan väl alla känna igenom oss i det? Jag kan det! Ibland funderar jag om det är jag som är vansinnig, då jag iakttar världen.

Jag brukar tänka på alla de krig som finns i världen, på terrorattacker och våldsdåd. På de gängkrig som finns i vårt eget land, på hämnd och vedergällning. Om människan inte skulle ha behovet av att hämnas, då skulle många av de konflikter som finns idag försvinna. Jag är inte så naiv att jag tror att allt skulle bli frid och harmoni. Det finns krig som bekämpas på grund av en diktatur, där kampen gäller frihet. Men. Mycket av det svarta som rör sig i vår värld handlar om att ge tillbaka, att hämnas.

Och så tänker jag på mitt eget liv. Om jag önskar att personer som lever i krig – som vuxit upp med våld, övergrepp och och vidriga syner – ska förlåta, vända andra kinden till – hur kan jag göra det i mitt eget liv? Hur vill jag förhålla mig till mina medmänniskor?

Det är väldigt lätt då man möter – i ens egna ögon – orättvisa ord, då de fördömande blickarna riktas mot en själv och man hamnar i en situation man inte bett om. Då är det lätt att bli arg, upprörd, vilja skapa hårda ord tillbaka. Min stubin är en millimeter. Men på något vis håller jag på lära mig att låta den brinna lite långsammare. Vända andra kinden till.

Jag menar inte på något vis att man godtar det som är tokigt då man inte ger igen. Det är precis tvärtom!

Jag tänker att det handlar om personen som förmedlar de hårda orden och de fördömande blickarna snarare än den som får ta emot.

En av de sakerna som jag har svårast för, är då man snackar skit om andra. Att bli omtalad själv kan jag hantera bättre. Stubinen tänder, men slocknar rätt fort. Jag vet vem jag är. Och ibland kan även illasinnat skitsnack leda till utveckling. Men då det handlar om andra, då vrider det sig i magen. För ofta är intentionen inte att utveckla, med syfte att ge en person verktyg att växa och stå stark. Snarare att punktera, att sätta ljus på svaga punkter och trampa på den ömma tån.

Jag tänker att det också är mänskligt. Då man känner sig liten, vill man förminska andra. Det är en mekanism som kickar in utan att man är medveten om det. Jag tror att de allra flesta människor i grunden är goda. Att man innerst inne vill väl.

Det gäller bara att bli medveten. ”Bara”, säger jag. Det är inte så lätt att vända fokus inåt, på sig själv. Men tro mig, då man gör det. Då man möter alla rädslor och avigsidor hos sig själv – då finns det inget behov av att förminska andra. Och den friheten får dig att flyga.

Hur väljer du att se på din omvärld? Om någon har något som är svårt, hur väljer du att se på det?  Hur väljer du att möta det?

Hur väljer du att prata om det?

Sprider du mörker? Eller låter du ljuset flöda?

Till Linda, Mia, Maria och Janita – tack för att ni finns i mitt liv. Ni kloka, vackra, fantastiska kvinnor som tar andan ur mig med era tankar, reflektioner och ständiga kamp för att vi alla har rätten att finnas till. Ni gör mig till en bättre människa.

Lyssna på detta!

Åh, ni måste lyssna på detta sommarprat!(klicka här) Gunhild Stordalen. Vilken otrolig kvinna! Ta dig tiden, lyssna – välj varianten med musik  – och ta till dig orden. Den kraft hon besitter gick rakt in i mig. Hennes person, hennes tankar och inte minst hennes budskap.

Vi håller på att äta oss in i döden. Jag tänker att jag är medveten, påläst och insatt. Men jag fick en väckarklocka. Det finns så mycket vi måste göra. Som vi kan göra! Det behöver inte vara så komplicerat. Inte egentligen. Det är som med potatisen. Precis som med potatisen. Hur ser vi på mat? Vad vill vi ha för mat? Är du värd att du tar hand om dig själv?

Välj kvalitet framför kvantitet. Och lyssna.

Vi kan!

Tänk de krafter som finns. Den ständiga energin som omger oss. Alltid. Den virvlande vinden som kan få ett träd att gå av på mitten. Och det är bara en lätt pust av den förmåga som finns. Vår jord är helt fantastisk. Den ger oss så mycket. Om vi skulle använda alla de tillgångar som finns på rätt sätt skulle ingen miljökatastrof trampa närmare och ingen fattigdom behöva finnas. Och fattigdom, svält och desperata levnadsförhållanden är grogrunden för krig. Dags att ta vara på vår planet. Vi kan det!

kraft

Kvällssol

Jag har inte så mycket övers för Facebook men Blocket är bra. Det är tack vare Blocket som jag har suttit på en inglasad veranda idag, blickat ut över en sjö i kvällssol och filosoferat över livet. Det är ganska otroligt. Hur en tur med bussen för att hämta nät leder till samtal med ett äldre par som om jag inte hade haft personer hemma som väntade hade varat i timmar. Sedan tur hem i en buss som inte är helt ljudisolerad och där t-shirten klibbar mot ryggen men där jag sitter med nedvevad ruta och handen trummandes mot plåten medan hörlurarna spelar musik i mina öron och hela lastutrymmet rymmer så mycket så varje gång jag tittar in där blir förundrad. Solen lyste så vackert så jag stannade på en parkeringficka efter väg 95 och fotade min vackra, gamla bil.

backspegel

Varje dag

Ibland är livet märkligt. De där svängarna det tar när man som inte riktigt hinner med utan man kastas än hit än dit. Så har min början på veckan varit.
Det första kastet var då jag gick ut från kontoret i Gällivare och upptäcker att det varit inbrott i bussen. Någon hade brutit sig in mitt på ljusan dag och stulit all kamerautrustning jag hade där. Kameran hade jag på kontoret men resten hade jag lämnat i bussen. Jag vet. Dumt, godtroget och möjligen aningens huvudlöst. Så kvällen slutade med att jag satt mitt emot mamma vid köksbordet och åt varmkorv och grät.
Vi tog en promenad med hundarna, min kloka mamma och jag, och jag tänkte, att det handlar om pengar. Pengar är viktiga. De utgör skillnaden mellan liv och död för många. Men jag är inte i den sistsen. Pengarna utgör inte liv eller död för mig även om det var utrustning för mycket pengar. Så jag började sakta kravla mig tillbaka till vägen livet för mig framåt på efter att jag plötsligt kastats runt.
På morgonen satte jag en bröddeg på jäsning för att baka bröd till mina fantastiska kollegor och sedan tog jag en springtur med hundarna. Ivriga, glada hundar runt springande fötter lättar vilket hjärta som helst. Så springer Luz i virvlande fart över ett stenskravel och stannar. Jag vet direkt att något är fel. Hon stödjer inte på bakbenet och det är som att hon är förlamad. Hon kan inte resa sig upp. Jag bär hem henne med tårarna rinnandes. Ett kameraobjektiv går att ersätta. Inte en gatuhund från Spanien som alltid, alltid är glad och som till och med en finnspets leker med. Livet tog en tvär sväng igen som jag inte alls var beredd på.

På kontoret äter vi nybakat bröd, gråter och kramas. Två timmar till veterinärtiden. Mia är så förbannad att hon skriver det på Facebook. Sedan gråter vi lite till – jag gråter mest hela tiden – och så bär jag ut hunden till bilen. Hon viftar lite på svansen då jag tittar på henne. Jag gråter lite mer då. Jag är inställd på att ha hem henne i en sopsäck då jag lämnar veterinären.
Det har jag inte.
Jag har hem en gatuhund med ständigt viftande svans som har en kraftig sträckning/vridning bak. Däremot hittade de en gammal fraktur på ena frambenet. En spricka som inte riktigt läkt som det ska då det aldrig blivit behandlat. Det kan gå att ordna till bra. Vi ska kolla upp det här hemma.

Så jag köper blommor till alla fantastiska kvinnor på detta kontor där långt ovanför Polcirkeln. Dessa kvinnor som svär på internet och som gråter med mig. Dessa kvinnor som håller mig i sin famn och som ringer till sin livskamrat som är veterinär för att ge all hjälp som går att få. Vi skrattar och kramas lite mer, klappar på Luz och luktar på blommorna. Och sakta kryper jag upp mot vägen igen, på darriga ben och rödgråtna ögon.

Då kommer två kvinnor in på kontoret. De har en bild att visa mig. En bild på en kameraväska. MIN kameraväska. Ute till försäljning på Facebook för 1000 kr. Jag och Mia flyger upp från våra kontorsstolar. Om jag någon gång undrat över, om jag i alla fall inte skulle ha blivit polis så har jag svaret nu. Det ska jag inte. Noll lugn. Jag vrålade till Mia att hon skulle ta fram Facebook fast jag har min dator igång. Hon rusar med stormagen till andra rummet och hämtar sin dator. Sedan börjar vi i rasande fart undersöka vem som ska svara på annonsen. Mia kan det inte, hon har ju osat svador på Facebook över denna tjuv. Mitt i alla virvlande utläggningar påpekar en av kvinnorna som visat oss kameraväskan att vi inte själva kan hämta den. Han är narkoman, killen som stulit den, och inte pålitlig. Då sansar sig Mia något och ringer polisen.
För att göra en lång historia kort, så på inte mycket mer än en timma har polisen gjort tillslag och mina saker finns på stationen. Helt otroligt.

Jag är så tacksam för dessa kvinnor som sett inlägget om kameraväskan till salu, sedan nästa dag såg Mias inlägg om densamma och tog tiden att komma till oss. Och vilka är oddsen i det ständiga facebookflödet att de skulle se bägge inläggen? Helt otroligt.

Då jag körde hem igår så var det med en Bosse, en gatuhund (som rör sig mer eller mindre obehindrat nu) och en komplett kamerautrustning. Jag är så tacksam över den snabbt agerande polisen. Jag är så tacksam över min kloka mamma, min fantastiskt lugna make, vår underbara unge och dessa varma, stöttande kvinnor på kontoret. Jag är så glad att de personer jag älskar mår bra, att djuren virvlar runt mina fötter och att då jag vaknade idag så känner jag mig trygg.

Livet virvlar ibland. Man hänger inte alltid med. Men så fantastiskt mycket fint det finns. Varje dag.

Få mycket gjort

Vi var i skogen nu på kvällen. Solen lyser. Jag tycker om kvällssolen. Ljuset är milt och samtidigt intensivt på ett vis som en fotograf är väldigt tacksam för. Men nu hade jag inte kameran med utan motorsågen. Joy hade yxa. Vi arbetade med att såga och kvista gran till hagstolpar. Hundarna var också med. Inte det mest effektiva arbetsgänget med tre hundar och en treåring, men nog det gladaste. Tills en gatuhund i sin iver skuttade över ett vattenfyllt dike och en treåring i andra änden av kopplet hamnade mitt i samma nämnda dike. Blöt in till trosan fick det bli hemfärd. Sex stolpar hann vi få till. Ibland kan jag bli lite stressad inombords då mina planer inte riktigt sammanstämmer med verkligheten alla gånger. Jag vill få gjort så mycket. Men att ha med hundarna och se dem leka och ha dragkamp om pinnar (inte en finnspets då, naturligtvis inte) och ett barn virvlar runt, då tänker jag att det finns olika sätt där mycket blir gjort. En treåring som hugger kvistar, klättrar upp i en gran, drar ris, leker med en gatuhund, springer genom skogen och tar årets första bad i ett dike – det är ju faktiskt rätt mycket gjort. Det är bara en fråga från vilket håll man ser det.

plurr

På väg hem

Jag har varit uppe i Malmberget denna vecka. Arbetet med det nya magasinet har påbörjats. Och varje gång jag ska iväg och göra en intervju eller fotografera så är jag lite nervös. Och varje gång så får mötet med människan mig att förbluffas.  Jag är så lyckligt lottad som har möjlighet att träffa så många människor i mitt yrke, höra deras berättelser och ta del av deras liv.

Snart börjar resan söderut och hemåt. Att få komma hem efter en arbetsvecka är en känsla av glädje som är svår att förklara. Lukta på Joy som sover i sin säng, lukta på Rune då hans starka armar omfamnar mig. Lukta på hästarna då jag vilar pannan mot deras hals. Och bara stå i hallen och insupa hemma. Och så att somna i egen säng.

Jag vill

Gunn Berit skrev en kommentar om att vi behöver vintern, för att uppskatta våren. Jag började att skriva ett svar men det blev så långt så det kommer här istället;

Utan mörkret och kylan skulle våren aldrig bli densamma. Det är just kontrasterna som är det mäktiga. Jag tänker att hela livet handlar om det.
Det är aldrig så skönt att gå och lägga mig som efter en fullspäckad dag. Aldrig så skönt att få komma in som efter att det vräkt ned snö och jag skottat så svetten rinnner. Aldrig så skönt att vila som efter ett träningspass där musklerna darrat.
Elden i kaminen är aldrig så uppskattad som på morgonen efter en riktigt, riktigt kall natt. Maten smakar aldrig så gott som efter att jag arbetat med kroppen en hel dag och den skriker efter energi. Det är aldrig så skönt att komma upp ur havet som på årets första bad, då gåshuden täcker kroppen men jag lever i varenda cell.
Det är nog därför jag vill bo som jag bor. Jag vill inte alltid ha 21 plusgrader oavsett om det är vinter eller sommar. Jag vill frysa. Jag vill svettas. Jag vill vara helt slut och totalt utvilad. Jag vill flyga bland molnen och vara rotad till jorden. Jag vill vara skitig, ha jord under naglarna och sågspån i håret. Jag vill rodna i skinnet av bastuns värme och bada under stjärnorna. Jag vill lägga mig mellan vindtorkade sängkläder och somna innan huvudet landat på kudden. Jag vill skratta, jag vill gråta. Jag vill bråka och jag vill älska. Jag vill ha ögon och hjärta på vid gavel. Jag vill aldrig blunda för mina drömmar och aldrig sluta att lära mig.

Jag hoppar inte alltid jämfota varje gång jag måste skotta snö eller bära in ved, laga en trasig hage eller elda i bastun för att kunna bli ren. Men det hjälper mig. Det guidar mig att hitta lugnet och att verkligen njuta. Att se stjärnhimlen och hänföras, att skratta i regnet och ibland bara stanna upp, och låta hjärtat värka en aning av kärlek då jag tittar på Rune och Joy.

Det är skillnad på att leva enkelt, och att leva lätt.

:)

Lugnet och kraften

Jag tänker att det handlar om vår stenåldershjärna. Det där lugnet som kommer av att laga mat över öppen eld. Åh, jag tycker om våren. Jag är en vinterflicka. Jag skulle inte kunna tänka mig bo någonstans där det inte är riktig vinter. Men då våren kommer. Det är som att jag vaknar till liv. Och dagar som denna, då maten kan börja lagas utomhus – då spirar jag.

mat

Därför älskar jag dig

Du bryr dig mindre i det du borde, men satsar allt på det du vill.

Du avstår från att köpa motorcykel fast du väldigt mycket vill, då din fru inte vill så mycket.
Då solen skiner sitter du ute och slipar på dina gevärskolvar. Du drömmer om egen kolvtillverkning och så följer du den drömmen.
Jag suckar och himlar med ögonen men egentligen är jag väldigt stolt över ditt brinnande intresse för millimeterprecision.

Du kör hela natten från Alanda med en gatuhund i baksätet och en sovande fru i framsätet.
Vill jag ha en fjällko bygger du en lösdrift med mig. Vill jag ha hage där stora infarten är tycker du helt enkelt att vi flyttar hela infarten till andra sidan gården.
Vill jag ha får tycker du vi gör en hage av hela vår skog.
Då jag somnar tidigt ger du kvällshö till hästarna.

Du är en nörd då det gäller bil. Lågprofildäck och snygga fälgar. Vansinne. Du städar och putsar och vill helst inte att jag spiller glass i bilen. Men frågar jag om jag får köra en tacka och två lamm i Mercan då jag ska hem efter jobb i Malmberget, då nekar du aldrig.

Din kreativa förmåga förbluffar mig. Alla idéer som kommer, alla infall och fantastiska lösningar.
Vi bygger hobbyrum före sovrum.
Vi bygger bastu istället för dusch.
Då toan kom in i huset gick du ändå till utedasset för du tyckte om att höra vinden. Tills dasset blev kycklinghus vill säga.

Då jag är arg är du förtvivlad.
Säger jag förlåt ger du alltid en kram.
Långsinthet är ett ord som inte finns i ditt vokabulär.

Då jag är stormen är du klippan.

Du är min vän.

Du är min kärlek.

Därför älskar jag dig.

påskgubbenkreativ

Göra på ett annat sätt

Vi skulle göra leverbiff till middag häromdagen. Men skruven till vår kvarn – den man använder till att spänna fast hela härligheten – har på något oförklarligt vis blivit krokig. Och inte lite krokig utan så krokig att den inte alls vill fungera längre. Nu kanske det inte är så många som använder dessa gamla kvarnar längre, men de flesta har nog sett en sådan. Man spänner fast kvarnen mot en bordsskiva med en skruv, eller bult, från undersidan så att den sitter stumt. Maken kapade av den krokiga delen och tänkte byta ut den mot en annan bult, men så hade vi ingen med samma gänga och nu stod vi med en alldeles för kort stump för att kunna spänna någonting alls.
Jag blev lite matt. Det är inte jättekul då maten ska lagas och blodsockret är nere vid troskanten (som Joy säger) och den gamla kvarnen som aldrig kan gå sönder går sönder. Jag sade till Rune att han helt enkelt får hålla fast den så maler jag. Det tyckte Rune var en dålig idé.
Han gick ut i snickeriet och sade att han skulle göra en annan lösning. Det tyckte jag var en skitdålig idé. Jag kan ha fräst någonting om att göra allt så himla komplicerat. Men så kom han in efter några minuter med en träbit han sågat som satt så tajt på kvarnen att den stackars lilla skruvstumpen kunde nypa fast den, och sedan spände vi fast hela härligheten mot bordet med snickartvingar. Det visade sig att det inte alls var en skitdålig idé. Det var en rätt bra faktiskt.

Det är väl så med livet tänker jag. Att då det blir lite krokigt och blodsockret är lågt, då får man göra på ett lite annat sätt. Det löser sig, det gör det alltid.

lösningar

Att det ska vara så svårt…

…att få till en bild på mina galabyxor. Jag glömde helt bort att ta en bild då vi gjorde oss i ordning för galan och sedan har tanken varit att jag helt enkelt kliver i dem igen och maken tar ett kort. Men, det verkar som sagt vara svårt. Idag har vi istället slagit papp på bastutaket och varit in till Skellefteå för att köpa vindskiveplåt. Det gick väl sådär. Vi glömde det. Men vi köpte en motorvärmare till bussen och en hjälpstartare. Ni vet, en sådan där man kopplar på batteriet och så har en bil (läs; buss) mycket lättare att starta om det är kallt och den inte alls vill starta egentligen. Nu har jag ingen erfarenhet huruvida denna buss har något behov av en hjälpstartare eller inte, men jag tänker att oddsen talar för. Så då blev det en sådan. Jag känner mig för övrigt väldigt välplanerad när det gäller bussen. Inte bara har jag en förberedd starthjälp utan också en reservdunk. Med bensin i! Det har aldrig hänt tidigare. Nu är den förvisso halvfull för vi behövde bensin till motosågen, men bensin finns. Om vi nu bara skulle lyckas få tag i rätt bromsok så skulle det hela vara helt toppen. Ett litet tips. Om ni hittar en gammal buss på blocket som ni faller handlöst för. Köp den! Men, kolla upp hur det är att få tag på reservdelar så du hinner förbereda dig mentalt då du behöver införskaffa sådana. Annars kan det hända, att du vill bryta ihop då du beställer bromsok, får fel två gånger, anmärkning på besiktningen (för du tänker att kanske de inte märker att det är ett bromsrör och inte två, men de där på besiktningen de ska då vara så noga så) och måste vänta en månad på att få de gamla renoverade. Men, bromsok är på ingående och motovärmare kommer imorgon. Så resan norrut nästa vecka för att sätta upp alla alster i restaurangen ska förhoppningsvis gå bra. Egentligen är det märkligt för det har varit stunder då jag har varit förtvivlad över dessa bromsok, men då jag sitter i min fina gamla buss och kör i 85 km/h på E4an så känner jag mig så otroligt lugn och rotad i mig själv på något vis. Det är som att det inte spelar någon roll att det tjorvar ibland, eller att det tar lite längre tid att komma fram. Och det är väldigt skönt att känna så då jag annars är en person där jag ofta blir rastlös om saker och ting sker för långsamt.

 

En utelampa och kvällsdopp

Det har varit en kall sommar i år. Det känns som att dagarna då man gått i shorts varit få. Utelamporna tänds nu rätt tidigt om kvällarna. De har sensorer i sig, och tänds automatiskt då skymningen kommer. Hösten smyger sig sakta närmare. Och kanske kan det kännas vemodigt, då det aldrig riktigt känts som att sommaren varit här. Men den har det. Det är den.

Jag tog hundarna på en cykeltur då maken lade ett barn att sova och så mötte Linda upp oss. Vi cyklade längst ringlande grusvägar och tog vägval efter kvällssolen. Det var på många sätt en fantastisk kväll. Inte en sådan, att jag cyklade i shorts. Det har inte varit några sådana kvällar i sommar. Det var långbyxor och huvtröja som gällde. Men vacker på ett sådant gyllene sätt som bara en kvällssol kan åstadkomma.

Vi cyklade till havet, det gamla fiskelägret där huset fortfarande står kvar var strömmingen lades i salt förr i tiden. En stenig strand ut mot öppna havet, där vindarna alltid blåser och som egentligen inte är någon typisk badstrand. Men jag älskar att bada där. Det är en känsla av frihet för mig. Halka runt lite på stenarna och känna vinden i håret. Jag kikade på Linda och sade att jag tyckte att vi skulle bada. Vi stod och tittade på varandra i huvtröjor och långbyxor och så gjorde vi det. Badade. Kallt men förvånansvärt varmt ändå. ”När har havet hunnit med att värmas upp?” funderade jag. Och så tittade vi på våra nakna, gåshudstäckta kroppar och delade samma tanke så som vi så ofta gör – det blir nog så då man spenderar så mycket tid ihop. ”Tänk, vi har ju i alla fall blivit bruna i sommar” konstaterade Linda, just som jag studerade randen av shorts på mina knottriga ben.

Så, det har kanske inte varit en strålande sommar. Men havet är inte isande kallt, benen är bruna och rumpan vit och man kan bada i havet på kvällen. I strålande kvällssol, i sällskap av glada hundar och en fin vän så är sommarkvällen här. Må hända att ett barn klagar på kalla händer då en mamma smyger in i rummet och ger en extra kvällskram men än är tiden för kvällsdopp här.

utelampa

Hopp på asfalt

Vi var på konsum igår.
Medan vi parkerade bilen såg jag en man sitta utanför affären, med en pappersmugg framför sig. Han satt på en liten filt på asfalten och vaggade sakta fram och tillbaka i ett försök att hålla värmen. En bit från honom stod några flickor från årskurs 6 och sålde bröd till förmån för deras klassresa. Då jag kliver ur bilen så ser jag en man gå mot ingången av affären. Han var uppskattningsvis kring 60 år och såg ut så som många män i den åldern boendes på landsbygden gör – lite dålig passform på jeansen, tröjan lite hängande över byxlinningen och håret skulle egentligen varit klippt för ett tag sedan. Jag såg att han tittade på tiggaren – som i sin tur tittade ned i marken – medan han gick fram. Jag spände mig, med alla mina fördomar blossande upp som en ilsken flamma.
Detta var en av dem som röstat fram Sveriges tredje största parti!
Då sverigedemokraten närmar sig lyfter tiggaren huvudet och deras blickar möts, och alla mina fördomar vänds på ända. Den äldre mannen håller kvar ögonkontakten, nickar och hälsar och så går han in i affären.

Mitt hjärta blev så varmt. Kanske har man inte kontanter på sig, kanske kan man inte ge pengar. Men att välja att se, ta ögonkontakt och hälsa – då ger man något så viktigt i alla fall.

Då jag handlat färdigt och tittade ut genom dörrarna så ser jag ett av de brödsäljande barnen gå till den tiggande mannen med ett av de bröd de sålde. Det var så fint.
Den äldre generationen och den yngre som både tog ett ställningstagande och valde att se det så många väljer att blunda för.
Sedan svängde maken bilen förbi de två flickorna som sålde bröd och sade att det var fint gjort av dem och så gav han dem en slant till sin klassresa. Då blev jag också varm i hjärtat. Det kändes inte som en droppe i havet att ge en slant till personen som tigger. Det kändes som att vara en del av ett samhälle som tillsammans hjälper dem som behöver hjälp.

Där på asfalten utanför en liten konsumbutik på Västerbottens kustland så infann sig en känsla av hopp.

 

Lugn i stormen

Jag hade en plan denna vecka. Jag har ju varit och jobbat en vecka, och ska upp igen på söndag. Och då tänkte jag att jag behöver en plan. Som följde; Jag skulle motionera hästarna varje dag. Redigera bilder och skriva texter. Baka med Joy och träna med Linda. Sedan skulle hundar motioneras också förstås. Och sedan så var det bastun. Hela bakväggen skulle jag slå panel på, och måla. Det gick sådär. Egentligen är Livet ganska bra på att tala om för oss, då det är dags att bromsa lite. Jag är dock lite trög ibland för det förstod jag inte att budskapet var då hela hinken med färg ramlade omkull.

_MG_5911

Ibland blir jag lite matt

Idag har jag arbetat med Fröja i skogen. Vi har kört hem ved. Och som så ofta – vilken underbar kamrat denna stora varelse är. Jag har målat lite panel också. Med betoning på lite. Ibland. Ibland har jag lust att bara blunda då jag går förbi vårt bygge. Nu har vi levt med renoveringar och byggprojekt i fem år. Fem år! Och oftast är det inspirerande, kreativt, fantastiskt roligt och tillfredsställande. Men ibland. Ibland vill man bara dra ett täcke över huvudet. Jag tror faktiskt att jag ska gå och sova lite.

Åh, så jag önskar

Ok. Nu har så valdagen kommit. Joy fick följa med till vallokalen. Jag har förklarat till henne att det är viktigt, det här med att rösta. Det är ju vårt land det handlar om att reparera. Och jag önskar, åh så jag önskar, att det det blir en bra renovering.
Den var i skolans matsal. Vallokalen, alltså. Jag kände ett litet vemod då jag slog upp de tunga dörrarna och klev in. ”Jaha” sade jag till Joy. ”Det är här du ska börja om några år”. Kanske är det en normal känsla hos en mamma, då barnet är två år, att känna ett visst vemod inför skolan. Men jag önskar, åh så jag önskar, att skolan ska bli en plattform för trygghet och inte för bävan. 
Vi var där på morgonsidan, vi och pensionärerna. Jag gillar pensionärer. Det känns som att de har upplevt tider då allt var annorlunda – hårt på så många sätt men kanske lite lättare ändå på något vis. Jag har respekt för äldre människor. Det känns som att de upplevt så mycket jag inte har. Vilket de ju också gjort. 
Utanför konsum satt en kvinna på asfalten med en pappersmugg framför sig och en önskan om hjälp till hennes barn. Jag hjälpte med känslan av en droppe i havet och jag önskade, åh vad jag önskade, att vi alla sträcker ut en hand tillsammans.
Linda visade en bild på sin lillasyster tillsammans med Gudrun Schyman, hashtaggad med ”ta plats”. Det var kloka två ord. ”Ta plats”. Vi ska lära Joy att ta plats. Och jag önskar, åh vad jag önskar, att Joy får växa upp i ett samhälle där allas lika värde vilar på en stark grund. 
Det var en vacker dag idag, med solens varma strålar i höstens allt mer lysande färger. Jag har slagit panel på bastun, cyklat med hundarna och ridit med hästen. I allt och ständigt är naturen runt och med mig, om än så bara med en blick ute genom köksfönstret eller äpplen på köksbänken i väntan på att bli torkade. Och kanske är det så, att det är en egoistisk längtan från en mor men jag önskar, hjälp så jag önskar, att vi tar hand om denna planet för kommande generationer.
Så har vallokalerna stängt. Och jag har förklarat för Joy, varför det är så viktigt att rösta. Vi röstar för barnens skull, för de äldres, för de som behöver en utsträckt hand, för jämställdhetens och för miljöns skull. Vi röstar för Sverige. 
Och det är dags att bygga upp detta land igen. 

För att

Det är för att det bara finns kvar äpplen där en tvååring inte når.
För att hönsen får vara bortskämda.
För att hästarna gnäggar då jag kliver ut på trappan och hundarna sträcker ut i galopp.
Det är för av jag kan höra havet dansa då stormen virvlar om hösten och för att jag kan simma med ett stadigt tak i hästmanen. Det är för att jag kan bada badkar med stjärnorna som tak. För att jag kan muttra över hönsen som sprätter upp min potatis och skratta över katternas lek med en fjäder.
Det är för att det inte finns några gatlampor och stjärnfallets väg över himlen får vara ostörd.
Det är för att jag kan laga mat på elden och tända en brasa om kvällen.
Det är för att friheten virvlar runt mina barfota tår och ett barn kan rusa med vinden i själen lika okontrollerat som i håret.
Det är för att jag kan kissa runt knuten och för att lekstugan blev grishus, dasset blev sadelkammare, för att väggarna blev öppningar och för att tallrikar blev kakel.
Det är för att det finns växthus att bygga på flera tomter, och en extra tallrik till middag.
Det är för att då jag somnar är omgiven av mina två största kärlekar.

Det är för att det bara finns kvar äpplen där en tvååring inte når. Det är därför trivs jag så bra här.

 

_MG_2977

Varma höstdagar

De kommer emellanåt – de varma höstdagarna. Då Joy vaknat från sin lunchvila fick hon en burk körsbär som mormor och gammelmormor plockat från trädet på gården och så slank hon ut. Då jag öppnade dörren för att damma en matta – en hund eller två hade legat där och torkat en regnig dag – så satt två kompisar på bänken och åt bär och filosoferade. De är ganska så kloka, barnen och djuren. En solig dag ska man inte alls damma mattor. Då ska man sitta på en bänk och äta körsbär.

_MG_2817

Motsatsen till mörker är ljus

Idag steg maken upp med Joy och jag låg kvar i sängen. Tanken var att jag skulle fortsätta sova. Då Rune börjat jobba igen så får han lördagen som sovmorgon och jag söndagen och det är så skönt. Men så började hönsen leva ett väldigt liv ute och jag visste inte om hundarna (läs: hönsens livvakter) var ute på morgonens cykeltur så då virade jag in mig i Joys täcke och så flög jag ned för trappan. Men make, barn och hundar hade full koll på hönsen så jag traskade upp för trappan igen. Helvaken. Jag försökte att hitta den dåsiga, sköna känslan igen då jag kröp ned under täcket men den hade försvunnit någonstans halvvägs nedför trappan.
Så jag tog fram mobilen och så läste jag tidningen på internet. Vi har ingen tv nu för tiden. 
Eller.
Vi har tv men ingen tv-mottagare. Den har åskan tagit.  Så för att inte helt vara bortkopplad från nyhetsflödet läser jag tidningen. Fast jag vet, att jag blir upprörd och arg.
Men framförallt ledsen.
Jag läste om situationen i Irak. 
Jag läste om vår statsministers vädjan till oss, det svenska folket, att öppna våra hjärtan.
Jag läste om sverigedemokraternas motangrepp på det.
Antalet asylsökande runt om i världen, många väldigt nära oss i Europa, är högre än på många, många år. Det är som om det onda eskalerar.
Samtidigt som de främlingsfientliga partierna vinner mark. Titta bara på vårt rika, demokratiska, helylle-gå-på-tur-granne i väst. Där sitter de i regeringsposition. 
Och jag tänker på alla dessa människor som det finns i världen som flyr för sina liv. På de som inte hinner fly. På de som mister sin familj. Sina föräldrar. Jag tänker på de barn, som upplever fasor de aldrig ens borde få höra talas om.
Men de händer.
Och dem måste vi tala om.
Det är därför jag emellanåt stålsätter mig och tar in nyheter. För jag kan inte blunda.
Och jag håller sällan med vår statsminister, men nu gör jag det. Om vi alla öppnar våra hjärtan, om vi alla önskar att hjälpa. Om vi alla ser den stora bilden, och gör det vi kan för att vara medmänniska. Då kan vi möta allt det hemska som sker med hopp om ändring. 
Om man tänder ett ljus så finns det inte lika mycket mörker.