Det är en märklig känsla att begrava en vän. Att sitta där finklädd på en kyrkbänk och titta på en kista. Det är märkligt hur fint allt är, mitt i all gråten och sorgen. Och det är märkligt, att sitta på kyrkbänken mitt bland det fina och gråta omgiven av dem man håller av och av främlingar. Och allt är tokigt och samtidigt precis som det ska vara. För det är ju så, att döden är lika naturligt som livet.
Det var en ynnest att få ha dig som vän
har man tur så en gång i livet, aldrig igen
Jag lärde känna dig i gruvan, långt där nere i detta mörka hål
där du borrade och jag sprängde malmen som skulle bli till stål
Då jag inte längre ville arbeta natt, så räckte du ut handen
och du och jag, vi knöt de starka vänskapsbanden
Och tänk,
varje morgon satt du där på din träbänk
och om jag var sen väntade du på mig
så att jag fick åka ner med dig
Du och jag, vi tog 34:an
upp och ned i gruvan
Ingen annan ville ha denna gamla bil
med den var ju precis våran stil
Och jag grät då du tog pension
men så vi fick vår egen tradition
Du och Marielo, ni körde alla milen
om och om igen till oss med husbilen
Och du grillade hamburgare och öppnade din famn
och att vara hos er båda var den tryggaste hamn
Jag kör timmer med hästen idag
och med din gamla timmerkrok hugger jag tag
Och det är svårt att förstå
att det var tid för denna envisa man att gå
Du berörde med ditt stora hjärta
och jag ska minnas dig med glädje snarare än smärta
Det var en ynnest att få ha dig som vän
har man tur så en gång i livet, aldrig igen