Idag har Markus varit här. Vi har simmat i havet. Jag tog det säkra före det osäkra och smorde in fötter och vader med margarin. Vattnet är verkligen iskallt. Nu ska man väl egentligen ha sälfett eller liknande men eftersom jag inte har någon säl liggande i kylskåpet så tog jag margarinpaketet. Markus såg skeptisk ut och vägrade smörja in sina fötter trots idoga påtryckningar. Han tyckte det var en dålig idé. Det tyckte inte Bosse. Han svansade runt mig då jag skulle ner i vattnet och hade slickat bort hälften innan jag kommit mig i.
Och det var verkligen iskallt. Markus skrek så högt då han skulle i så att jag skrattade så mycket så jag råkade kissa lite i min nya neoprendräkt. Men vi simmade. Efter 200 meter stannade vi och tittade förfärat på varandra. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur vi skulle kunna klara av 3 kilometer om bara tre veckor. Vansbrosimmet, ni vet. Hela kroppen var stum, stel och det kändes som att vi simmade i stark motström. Men vi fortsatte och efter en stund kändes det inte längre som att vi vare sig skulle frysa ihjäl eller drunkna. Det är ju alltid något.
Men det är verkligen så, att det är helt annat att simma längre sträckor då det är kallt. Kroppen kommer som i chock. Och det är jobbigt att simma i chock. I en supertajt gummidräkt dessutom som smiter åt runt halsen så man nästan, nästan får en panikångestattack. Men bara nästan. Jag tycker väldigt mycket om min dräkt. Och nu luktade jag inte alls lika mycket som ett elfel efteråt.
Det ska bli spännande att se hur det går. Snart, med skräckblandad förtjusning snart, så är det dags för att kicka igång mitt livs första Svenska Klassiker!