På väg till vasaloppet

Nu är vi på väg, mina kära vän Markus och jag. Mot Mora och Vasaloppet. Vi har sovit hos Markus föräldrar utanför Wilhelmina inatt och ska starta vidare om tio minuter. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om våran uppladdning. Jag har arbetat med layout på magasinet sent in på nätterna den senaste veckan och Markus har också haft galet mycket på sitt arbete. Det har varit plusgrader och genomslag  och inget skidföre de senaste två veckorna. Jag har haft magsjuka förra veckan och då vi började köra igår kände Markus sig illamående. Jag har sovit som en död inatt men Markus har spytt ner toaletten och fått skura den innan han fått somna vid tvåtiden. Jag vet som sagt inte vad jag ska tro om denna uppladdning.

Det är lovat många plusgrader på söndag. Vilket betyder inga spår att åka de nio milen i. Men jag tänker såhär, att ju längre tid det tar ju fler vårfräknar får jag.

Ont ska med ont fördrivas

Hemkommen från vår Stockholmresa. Hemkommen från 30 km löpning.
Hur ska vi sammanfatta resan?
Ont, ont, ont, täcker det ganska bra.

Kanske lite drastiskt. Det var ju fler element med på resan. Sol, till exempel. God mat. Trevligt ressällskap. Härlig stämning. Och så har jag blivit förälskad i Leonard Cohen. 

Och de första 15 km var en njutning. Benen (läs; mina knän) kändes som att de aldrig upplevt en knäoperation än mindre tre stycken. Jag tog det lugnt, sprang i ett behärskat tempo och skickade en tanke till Janita att hon skulle se mig. Jag ignorerade de som sprang snabbare och tog det hela i mitt eget tempo. Men det gick så lätt, det kändes som ingen ansträngning alls. Jag kunde öka farten och benen bara sprang som av sig själv. Solen sken och jag kunde känna den salta smaken då svetten rann. Första milen flög förbi. Jag noterade att jag sprang förbi fler än som sprang förbi mig, men andningen var kontrollerad och jag pressade mig inte så jag tänkte att jag gjorde allt rätt. Jag sprang förbi en blind man med ledsagare och tänkte, att han gjorde det bra som kunde springa bland detta myller av folk utan att kunna se. Fast det gick så klart inte jättefort då, fortsatte tanken medan jag flög förbi. 

Så vid 15 km började mina knän lite försiktigt påkalla min uppmärksamhet. Jag noterade, och sänkte farten en aning. Vid 20 km fick jag sakta in avsevärt och från 27 km fick jag mer eller mindre promenera in i mål. Uppför gick det bra, men nedför var en plåga. Jag kunde inte direkt le mot alla de horder av folk som sprang förbi mig. Jag mer stirrade stint ned i marken, försökte tänka att jag var ute på en promenad. Det gick dåligt. På ett ställe stod en kille med en bricka med chokladbollar. Jag tog tre stycken, och medan jag proppade i mig dem så var det en stor skylt som ivrigt informerade mig om att jag blev filmad. Det var ju kul. 500 meter innan mål sprang den blinda mannen förbi mig. 

Väl i mål mötte jag upp Markus och så satt vi en stund i gräset innan vi reste oss upp för att hitta något ätbart. Vi bestämde att gå till en pizzera en km bort. Eller gå är dagens överdrift. Vi linkade i knapp styrfart. Benen var helt slut. Mitt högerknä var illa. Och vaderna!  

Igår då vi körde hem kom vi oss knappt ut bilen. Jag har nog aldrig haft en sådan träningsvärk någonsin. Men det positiva är att mitt vänsterknä känns riktigt bra, det högra är inte katastrof och ryggen, den är helt som den ska vara. Så det är ett tips, om du tror att du fått ett ryggskott – ut och spring 30 km. Du får väldigt ont i benen men ryggen känns strålande efteråt. Eller, det kanske inte var det bästa tipset jag gett hittills. Men köp en skiva med Cohen på väg hem, en påse godis och så ha det riktigt mysigt på roadtrip norrut. Pussa en make och ett barn då du kommer hem, lägg dig redan halv åtta på kvällen (före ett barn) och så känner du dig oförskämt pigg om än lite stel då du vaknar på morgonen. 

 

Ett konststycke

Jag är på språng nu. Markus kommer på en kvart och då ska bilen packas, hundar rastas och barn skjutsas till syster och så ska vi köra mot Stockholm för Lidingöloppet. Allt frid och fröjd om jag inte hade styckat älg hela dagen igår och lyckats med konststycket att inte bara lyfta en älgstek utan också fått världens låsning i ryggen (läs: svårt att ta på strumpor). Är det ens möjligt? tänker jag. Herregud, jag har aldrig haft problem med ryggen och så kommer det nu med 170 mil i bil och 30 km löpning väntandes de närmaste dagarna. Så i morgon ska jag och min stela rygg umgås på tu man hand i dessa 30 km. Så på tu man hand man nu kan mitt i ett hermelintåg. Lite upptagen för stunden med att försöka förklara för en tvååring att det visst är en bra idé med byxor då man ska ut med hundarna i kalla höstmorgonen samtidigt som jag packar (att jag aldrig lär mig), så det blir inte världens längsta inlägg idag.

Jag ska avlägga rapport under helgen hur det går. Det blir spännande, det kan vi nog säga redan nu.

 

Detta verkar ju lovande

Idag har varit en riktigt höstdag. Kallt, friskt och blåsigt. Jag frös så jag skakade tänder efter tur ute. Det är dags att börja klä sig bättre. Kanske försöker jag omedvetet göra mig förkyld. På fredag beger jag och Markus oss till Stockholm för Lidingöloppet. Jag var och sprang i morse. 5 km. Jag kände mig helt slut då jag kom hem. Det känns ju betryggande med tanken på att då skulle jag bara haft 25 km kvar om jag varit på tävlingen. 

_MG_3087

Jag ska äta en bulle efter vägen

Ok. Jag får erkänna. Jag har lite ångest faktiskt. Om en vecka så är det dags för Lidingöloppet. 30 km löpning. Jag tror att den lysande frånvaron av omnämnande av detta lopp på bloggen visar på mitt tillstånd av förnekelse. Jag har just kunnat börja springa igen efter en månad med a) knäproblem och b) förkylning. Ett tag funderade jag allvarligt på att ställa in. Mest för problem a. Efter tre knäoperationer hoppar jag inte i taket på tanken på en fjärde. Men jag vill verkligen göra en klassiker, och då är det bara att ta sig igenom dessa tre mil. Så, jag har bestämt mig för att jogga runt. Kanske stanna och äta en bulla om det bjuds på en sådan efter vägen. Mitt tidigare mål har jag kastat ut genom fönstret och beslutat att jag ska göra detta för sakens skull och inte för en så bra tid som möjligt. Helt enkelt bara le åt alla som springer förbi mig. Janita himlade med ögonen åt mig då jag berättade denna plan till henne. Hon är den enda jag känner för övrigt som kan himla med ögonen genom en telefonlur.

Så, handsken är kastad. Nästa lördag ska jag gå i mål på Lidingöloppet utan att halta dagen efter.

Bild från Vansbro

Min vän Markus skickade några bilder från Vansbrosimmet idag. Frusen med huvtröja och handduk trots tjugogradig värme men ack så glad. (om någon uppfattar leendet som något stelt så är det endast på grund av att hela jag var stelfrusen)

IMG_3729

Kallt vatten och en ny vänskap

Jag har kommit hem från Vansbro. Det gjorde jag i och för sig redan på söndagskväll. Men i kväll sätter jag mig ned en stund och skriver. Det får bli en stund, för jag ska till Linda i kvällssolen och snickra på ett växthus. Men simningen gick bra! Om vi ska prata känsla så är det en stor lättnad att jag inte alls är speciellt nervös innan tävling nu för tiden. Rätt så lugn. Och fokuserad, men det är något annat än ångestfylld. Det är en fördel att man är fokuserad då man ska ned i kallt vatten och simma. För kallt var det. Jag skakade tänder i tio minuter efter att jag kommit i mål. Så nu är min Svenska klassiker påbörjad! Det känns bra. Det är en speciell stämning och känsla på dessa arrangemang där tusentals simmande människor tar sig fram i strömmande vatten. Vädret var verkligen fantastiskt och kvällen spenderades på ett väldigt mysigt bed-and-breakfast med grillning och en kväll i trädgården. Egentligen är det allt det runt omkring som jag tycker är det mysigaste. Jag tänkte på det då vi satt i bilen på väg hem – jag, Markus och våra tre medresenärer – att egentligen är det allt det sociala runt omkring som är det unika. Jag menar, simma några kilometer det kan jag ju göra var som helst. Men inte med alla dessa människor runt omkring. Och utan den resan hade jag inte lärt känna Ulla. Denna härliga människa som ägde det gamla, charmiga huset där vi bodde och som inspirerade mig med sina loppisdrömmar, husvagnsprojekt och kärleken till huset. Jag kommer återvända dit och ha familjen med mig. Det är egentligen fantastiskt vad en resa för att frysa i en älv kan medföra.

_MG_1801

 

Förberedelser inför Vansbro

En Ålandspannkaka är klar inför avfärd söderut i morgon. Det är bra att ha med matsäck i bilen. Billigare och framförallt mysigare. Det blir jag, Markus och tre från byn som åker tillsammans. Jag tycker om att ordna inför resa. Rune frågade om jag packat, då jag omsorgsfullt fotograferade min pannkaka. Jag tittade frågande på honom. Det där med att packa dagen innan avresa har jag aldrig begripit mig på. Jag tycker det går lika bra att göra det just innan avfärd. Fast å andra sidan så var jag den som reste till Australien och glömde kameran hemma. Kanske ska jag gå och packa lite. Rune kan vara rätt så klok ibland, det kan han.

_MG_1774

ICE-uppgifter

Ok. Om vi säger såhär. När jag anmälde mig till vansbro så var min tanke att jag skulle simma väldigt mycket innan tävlingen.
Det har jag inte gjort.
Jag har sprungit mycket. Tränat brottningsstyrka – jag är mycket imponerad över fina vänner och en make som ofta tränar med mig – och jag känner mig i hyfsad form. Men, jag vet inte riktigt om det är rätt uppladdning att undvika vattnet. För undviker, det gör jag. Det är så vansinnigt kallt. Sist var jag frusen några timmar efteråt och jag vill helst slippa en förkylning så jag fortsätter att vara på land snarare än i vattnet.
Men jag har känt mig lugn. Inte alls speciellt nervös. Tills jag gick in på min mail för att söka fram mitt startbevis som jag målmedvetet undvikit lika skickligt som vattnet. Men det ska man ha med sig till tävlingen, så det började vara dags att söka fram det.
(OBS! Här ska en mormor hoppa över några rader innan hon börjar läsa igen, för nu kommer datum för tävlingen och det vill du ju inte veta. Så mormor, läs inte nu, ok?) Vi åker söderut nästa fredag och på lördag är det det tävlingen.

Så då grävde jag fram startbeviset i kväll. Och jag kände mig väldigt lugn tills jag såg raden längst ner på formuläret. Vid anmälan skulle man lämna ICE-uppgifter. Det hade jag inget minne av att jag gjort. Men längst där nere stod makens namn och nummer prydligt uppradade efter ”ICE”.
In Case of Emergency
Jaha. Vi får ju verkligen hoppas att det inte blir nödvändigt.

Margarin och en svensk klassiker

Idag har Markus varit här. Vi har simmat i havet. Jag tog det säkra före det osäkra och smorde in fötter och vader med margarin. Vattnet är verkligen iskallt. Nu ska man väl egentligen ha sälfett eller liknande men eftersom jag inte har någon säl liggande i kylskåpet så tog jag margarinpaketet. Markus såg skeptisk ut och vägrade smörja in sina fötter trots idoga påtryckningar. Han tyckte det var en dålig idé. Det tyckte inte Bosse. Han svansade runt mig då jag skulle ner i vattnet och hade slickat bort hälften innan jag kommit mig i.
Och det var verkligen iskallt. Markus skrek så högt då han skulle i så att jag skrattade så mycket så jag råkade kissa lite i min nya neoprendräkt. Men vi simmade. Efter 200 meter stannade vi och tittade förfärat på varandra. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur vi skulle kunna klara av 3 kilometer om bara tre veckor. Vansbrosimmet, ni vet. Hela kroppen var stum, stel och det kändes som att vi simmade i stark motström. Men vi fortsatte och efter en stund kändes det inte längre som att vi vare sig skulle frysa ihjäl eller drunkna. Det är ju alltid något.
Men det är verkligen så, att det är helt annat att simma längre sträckor då det är kallt. Kroppen kommer som i chock. Och det är jobbigt att simma i chock. I en supertajt gummidräkt dessutom som smiter åt runt halsen så man nästan, nästan får en panikångestattack. Men bara nästan. Jag tycker väldigt mycket om min dräkt. Och nu luktade jag inte alls lika mycket som ett elfel efteråt.

Det ska bli spännande att se hur det går. Snart, med skräckblandad förtjusning snart, så är det dags för att kicka igång mitt livs första Svenska Klassiker!

Vansbro nästa

Om man ska simma Vansbrosimmet om bara lite över en månad. Om man ska simma tre kilometer  i strömmande vatten. Då vill man faktiskt simma ganska mycket i havet och träna innan denna tävling. Ganska mycket vill man det. Och då kan det vara en fördel att ha en våtdräkt. För vattnet är inte speciellt behagligt i norra delen av Östersjön i maj månad. Nästan inte i juni eller juli heller för den delen. Fast jag har faktiskt tagit årets första dopp i havet. Det var i helgen då det var 25 grader varmt ute och jag for och sprang. Då hoppade jag i. Och det var iskallt. Vilket leder tillbaka till våtdräkten. Så då en vän som heter Markus kommer på besök och har med sig en våtdräkt i födelsedagspresent. Då blir man väldigt glad. Man tycker så mycket om sin våtdräkt, så man har på sig den då man ska ut och natta hästarna.

hälge