Jag har kommit hem från Vansbro. Det gjorde jag i och för sig redan på söndagskväll. Men i kväll sätter jag mig ned en stund och skriver. Det får bli en stund, för jag ska till Linda i kvällssolen och snickra på ett växthus. Men simningen gick bra! Om vi ska prata känsla så är det en stor lättnad att jag inte alls är speciellt nervös innan tävling nu för tiden. Rätt så lugn. Och fokuserad, men det är något annat än ångestfylld. Det är en fördel att man är fokuserad då man ska ned i kallt vatten och simma. För kallt var det. Jag skakade tänder i tio minuter efter att jag kommit i mål. Så nu är min Svenska klassiker påbörjad! Det känns bra. Det är en speciell stämning och känsla på dessa arrangemang där tusentals simmande människor tar sig fram i strömmande vatten. Vädret var verkligen fantastiskt och kvällen spenderades på ett väldigt mysigt bed-and-breakfast med grillning och en kväll i trädgården. Egentligen är det allt det runt omkring som jag tycker är det mysigaste. Jag tänkte på det då vi satt i bilen på väg hem – jag, Markus och våra tre medresenärer – att egentligen är det allt det sociala runt omkring som är det unika. Jag menar, simma några kilometer det kan jag ju göra var som helst. Men inte med alla dessa människor runt omkring. Och utan den resan hade jag inte lärt känna Ulla. Denna härliga människa som ägde det gamla, charmiga huset där vi bodde och som inspirerade mig med sina loppisdrömmar, husvagnsprojekt och kärleken till huset. Jag kommer återvända dit och ha familjen med mig. Det är egentligen fantastiskt vad en resa för att frysa i en älv kan medföra.
