Då jag kom in i ladugården idag på eftermiddagen låg en liten svalunge på golvet. Höst uppe på nockstocken har ett svalpar byggt sitt bo. Och från denna höga höjd hade detta lilla liv fallit ned.
På något mirakulöst sätt också överlevt.
Kanske blir inte fallet så hårt, då man bara är en liten, liten dunboll.
Dunbollen öppnade ivrigt sin mun då jag kom nära, och skrek efter mat. Stark och pigg mötte den min förskräckta blick. Maken kom med en stege och så återfördes det lilla livet in i boet. Jag satte mig längst in i ladugården för att inte störa, men övervaka, hur mötet skulle gå med föräldrarna.
Det gick inte bra.
Den lilla bollen motades ut ut boet och jag reste mig upp. Jag stod där nere på trägolvet och spanade oroligt upp mot nocken, där ungen satt och balanserade utanför boet.
Och så gick jag ut, med en växande klump i magen.
Då jag kom tillbaka efter en liten stund låg så åter ungen på golvet. Än en gång överlevandes det höga fallet.
Kanske hade jag kunnat rädda den lilla ungen. Kanske hade jag kunnat hitta mat i lagom mängd och fått den att växa sig stark. Men det fanns nog en orsak till att föräldrarna motade den ur boet. Naturen har sin gång. Och även om jag vet det. Och även om jag förstår, så känns det bara så tokigt.
Maken fick hämta ungen och ta bort den, så att den inte skulle behöva svälta ihjäl.
Ibland blir fallet här i världen hårt, även om man bara är en liten dunboll.