Trodde jag

Idag var det så dags för första dagen att lämna Joy ensam på dagis. ”Inte åka hem” sade barnet då mamman lite orolig kom en kvart tidigare än överenskommen tid. Så då måste man ju säga att det har gått bra.

Då vi kom hem sken solen, termometern visade på 18 plusgrader och det var bara så ljuvligt. Två hundar hälsade oss välkomna med glada skall och två hästar med irriterade gnägg för tydligen hade deras vatten tagit slut under de timmar jag varit borta. Sedan kom ett gäng höns springande i vanlig ordning och några katter och så var välkomskommittén fulltalig.
Trodde jag.

Under lång tid tänkte jag att en höna på något mystiskt vis försvunnit. Men så dök hon upp en dag vid maten för att så försvinna igen. Jag satt flera gånger och vaktade för att se var hon tog vägen men en höna är väldigt listig. Vid första anblicken ser det ut som att hon strosar omkring helt planlöst men så fort man tittar bort passar hon på att smita till sitt gömställe. Och jag har sökt – bokstavligt talat – med ljus och lykta. Men så en dag såg jag hur hon kröp in under humlen mot grunden av bagarstugan och då jag försiktigt kikade dit låg där 14 ägg. I två veckor hade hon samlat ägg dit! Och jag blev ledsen ty tuppen har gått vidare till de sälla jaktmarkerna efter upprepade anfall mot Joy så där skulle det inte komma några kycklingar.
Trodde jag.
Men då vi kommit hem idag och diverse välkomsfraser utdelats spatserade inte en, inte heller två – utan 14 kycklingar omkring på gården. Små, nykläckta, ruffsiga, i alla de möjliga färger och alldeles ljuvliga. Jag vet inte riktigt vad vi ska göra till vintern. Det blir väl att bygga ett större hönshus. Nu har vi ju helt plötsligt ett helt gäng fler fjäderfän än vad planen var.
Och ett byggprojekt mer eller mindre kan väl inte göra så stor skillnad. Och sinar matkassan så kan vi ju alltid äta ägg.

_MG_3027