Våra getter!

Nu har våra nya familjemedlemmar anlänt, Mia, Barka och Löva. Mia heter egentligen Moa, men för att inte förvirra en finnspets och för att hedra en god vän så fick det bli Mia. Den goda vännen var dock lite osäker på om hon skulle känna sig hedrad eller något stött. Men Mia är en mycket klok get, och om hundarna är för påstridiga så kan hon ge dem en påminnelse om vem som har horn. Så det finns likheter så att säga :)

Hundarna är mycket nyfikna på nykomlingarna. Moa är som med fåren bara glad och bryr sig inte desto mer i dem. Hon struttar runt i gethuset som om hon aldrig gjort annat. Luz blir lite osäker och studerar dem helst på avstånd. Bosse tycker de är mycket obehagliga. Och samtidigt kan han inte  låta bli att sakta ta ett steg närmare och nosa på dem. Men skulle en nyfiken liten get vänligt vilja nosa tillbaka tycker Bosse det är bäst att ta det säkra före det osäkra och visa garnityren. Även om det är ett galler mellan honom och geten.

De bor inomhus nu tills de lärt sig var de bor. Sen ska de få en liten hage på gården och till våren blir hela hygget med massor av sly inhägnat.

Idag fick de följa med på morgonpromenad. Efter viss förvirring med alla koppel begav sig jag, tre hundar och tre getter ut i skogen. Efter en stund fick killingarna gå lösa. Det gick väldigt bra. Jag fick en guldstjärna i kanten då jag hittade skogshallonbuskar till dem. Då vi kom hem igen var de väldigt keliga.

På kvällen gick vi en tur allihopa med hundar och getter. Ett litet tips. Om du ska ut med en make, en fyraåring, tre hundar och tre getter så bli inte förvirrad av alla individer. Håll hela tiden fokus på de två lösa getterna. Det är helt otroligt så snabbt de hinner beta på hallonbuskarna, rosenbusken, persiljan och rosmarinen.

getter2 getter5 getter4 getter3 getter

Kontroll

Idag bakade jag och Joy kanelbullar och blåbärsbulla på morgonen. Medan vi väntade på att degen skulle jäsa gjorde vi lite kroppskontrollövningar. Joy gjorde som vanligt och förbluffade mig. Både med sin skicklighet och den något originella klädstilen. Jag övade mig lite mer under dagen. Jag vet dock inte om min egen klädstil med ullångkalsonger är så mycket bättre. Däremot är jag  stolt över min kroppskontroll. Den är i alla fall betydligt bättre än min kontroll på en gatuhund.

_b8d9022

 

_b8d9036

 

_b8d9074 _b8d9063 _b8d9058

Och lite mer

Nu är panelen slagen och målad ett varv. Nästa varv får komma då panelen fått torka isär lite som den alltid gör då man satt upp den. Stallet får bli grått och så blev lösdriften faluröd. Nu har vi börjat fylla den med hö tills höladan är klar. Åh, det känns så fint att djurens nya tillhåll allt mer börjar ta form.

målad lösdrift

En lösdrift tar form

Carporten har faktiskt sett sorglig ut. Lite bortglömd kan man kanske säga. Men nu börjar den komma till liv. Det ska bli nya lösdriften. Här ska hästarna och kommande ko kunna gå in och söka svalka varma sommardagar och skydd regniga höstkvällar.

Jag har reglat upp där vi tidigare körde in bilen och slagit panel. Långväggen var reglad redan men saknade panel. Nu är det bara gaveltoppen kvar. Bussen är perfekt höjd som byggställning så då jag slog spikläkten stod jag på busstaket. Den bilen kan man ha till allt.

Ett litet tips som jag märkt med mina hästar. Om ni ska bygga en lösdrift så ha två öppningar – alltid en väg ut om den ena skulle få för sig att helt plötsligt bli på dåligt humör. Och ha öppningarna åt samma håll. Hästarna sover nämligen växelvis, en håller alltid vakt. Och med öppningarna åt samma håll kan även vaktstyrkan stå under tak med huvudet ut. Med öppningar åt olika håll blir det lätt att den som håller vakt står utanför. I alla fall mina hästar…

Jag tror att detta bygga ska få bli järnvitriol. Stallet ska bli det och jag tror det kan harmoniera bra. Nu är förvisso två väggar faluröda men det tror jag bara kan bli en fin kombination. Vi får se längre fram.

lösdrift

Jaha

Jag körde ved med Fröja igår. Efteråt spolade jag av henne. Så tog jag Hälge och tvättade honom, skrapade igenom hela hästen med pälsskrapan och borstade pälsen. Så stod de två i hagen. Glänsande och vackra. I ungefär 30 sekunder. Vi har inte riktigt samma syn på förfarandet efter tvätt, mina kära hästar och jag.

smutsig

Vatten

Idag har vi grävt vatten till nya djurhuset. Det gick väldigt bra. Om man bortser från att jag förutom att köpa PEM-slang också lyckats köpa fel kopplingar för blindpluggen. Vi vill ju helst inte ha en fontän mitt på bakgården. Men som den fantastiska man min make är så grävde han i en låda, rotade i en annan och hittade något han kunde trolla ihop så att vattnet håller sig inne i slangen och inte över hela gården. Det tyckte jag var en mycket positiv utveckling.

Det ska bli så fantastiskt då huset är klart. Alla djuren samlade. Vatten indraget. Spån, hö och gödselstack på samma område. Den dagliga skötseln blir så mycket smidigare och då en fjällko ska få flytta hit och en kalv så småningom ska komma så är det fint med lite system. Åh, det känns bra att komma igång.

Få mycket gjort

Vi var i skogen nu på kvällen. Solen lyser. Jag tycker om kvällssolen. Ljuset är milt och samtidigt intensivt på ett vis som en fotograf är väldigt tacksam för. Men nu hade jag inte kameran med utan motorsågen. Joy hade yxa. Vi arbetade med att såga och kvista gran till hagstolpar. Hundarna var också med. Inte det mest effektiva arbetsgänget med tre hundar och en treåring, men nog det gladaste. Tills en gatuhund i sin iver skuttade över ett vattenfyllt dike och en treåring i andra änden av kopplet hamnade mitt i samma nämnda dike. Blöt in till trosan fick det bli hemfärd. Sex stolpar hann vi få till. Ibland kan jag bli lite stressad inombords då mina planer inte riktigt sammanstämmer med verkligheten alla gånger. Jag vill få gjort så mycket. Men att ha med hundarna och se dem leka och ha dragkamp om pinnar (inte en finnspets då, naturligtvis inte) och ett barn virvlar runt, då tänker jag att det finns olika sätt där mycket blir gjort. En treåring som hugger kvistar, klättrar upp i en gran, drar ris, leker med en gatuhund, springer genom skogen och tar årets första bad i ett dike – det är ju faktiskt rätt mycket gjort. Det är bara en fråga från vilket håll man ser det.

plurr

Rasande fart

Jag skrev ett inlägg för ganska länge sen om att klättra i träd (läs här). Jag lovade en bild då, när jag sitter uppe i ett träd. Så var jag, Joy och hundarna vid havet häromdagen och lekte Kapten Buster och Bamse. Och klättrade i ett träd. Högt uppe med utsikt över havsisen kom jag ihåg mitt löfte och drog fram mobilen och skulle föreviga ögonblicket. Just som jag skulle fota hörde jag en fastbunden finnspets skälla hysteriskt och trampet av åtta hundben i full galopp. Ett tips. Om en Bosse och en gatuhund i rasande fart springer efter ett rådjur, ta dig inte ner från trädet i lika rasande fart. Du river händerna på vägen ned då, det gör du. Ta det lite lugnt. Beröm en Bosse och en gatuhund som lydigt kommer tillbaka då du ropar på dem. Och glöm inte att trösta en finnspets som blänger på de värdelösa hundarna som överger en god jakt bara för att en mamma råkar rasa ned från ett träd.

Roligaste leken

På delad första plats kommer att leka med en Joy eller en Bosse. Helst båda tillsammans men då blir en Bosse stressad och vill att alla ska lugna ner sig lite. På andra plats kommer att leka med en mamma. På tredje plats kommer att leka med allt möjligt man kan hitta själv. På fjärde plats kommer att leka med Joys studsboll som är så liten att en mamma är rädd att den ska fastna i halsen och tar bort den . Sist på listan kommer att leka med bollen mamma köpte. Moa kvalade inte ens in på listan. Med uttråkad blick tittar Moa bara på Luz då hon lägger sig på rygg framför henne och ålar sig med med sparkande framben. Att leka med en gatuhund är under en finnspets värdighet.

bus

Det regnade

Detta skrev jag imorse, men glömde att lägga ut det. Ni får det nu istället;

Det regnar.

Ibland är regn otroligt härligt. Som då det är varmt ute och regnet svalkar. Då man far ut och springer och varje regndroppe är en lättnad mot hettande kropp.
När värmen fått blommorna att slokna och regnet får allt att vakna till liv igen. Då hösten är torr och himlen öppnar sig och sedan kan man bege sig ut i svampskogen. Det är härligt då regnet är helt vansinnigt, då det bara vräker ner och man springer barfota ut med kläderna på kroppen och tjuter av skratt då man blir genomblöt på ett ögonblick (med fördel är man med sin vän Linda i Australien då, det blir som extra härligt då om man säger så). Sådant regn tycker jag om.

Det är kallt ute. Snålblåst. Det regnar. Men det ser man inte. Man upptäcker det halvvägs ner till hästhagen då de små, isande kalla dropparna blåser in bakom den icke existerande kragen på regnjackan man inte satt på sig. Sådant regn tycker jag inte om.

Vi ska ut med hundarna. Jag har inte alls lust. En treåring har inte alls lust.
– Joy, det regnar ute.
– Men säg inte det. Jag ska leka.
– Vi ska ut med hundarna.
– Jag vill ha en festis. Tack.
– Vi ska ut med hundarna.
– Snälla. En festis.
– Då du kommer hem från dagis. Men du. Vi ska ut med hundarna. I regnet.
– Så tokigt. Vi far utan hundarna.
– Utan hundarna? Varför ska vi ut utan dem?
– För de tycker inte om regnet.

Nu blev det i alla fall en promenad. Och regnet upphörde på något mirakulöst sätt. Säkert bara för att jag satte galonbyxor på ett barn och täckbyxor på en mamma och dubbla jackor på oss bägge.

Det är viktigt…

…att pussa lite extra på en Bosse då en Luz kommit. En Bosse är en känslig själ och inte alls som någon sol som bara tar sin plats hur som helst. Han leker och busar med Luz men ibland blänger han och tänker minsann inte alls följa med och ge hö till hästarna. Men efter en puss eller två så smälter han. Finaste Bosse.

pusspojke

En rävlya

Moa är mycket nöjd med den nya trapplösningen. Vi gjorde en öppning längst in under trappan och bäddade med trasmatta och ullfilt. Vi tänkte att en gatuhund kanske skulle vilja kunna gå undan. Det vill den inte. En gatuhund vill ligga max 2,4 meter undan där mamma är (duktig hund). Men det är lika bra för hundbädden för gatuhunden blev väldigt snabbt en rävlya.

rävlyan

Se där

Med lite list och assistans av en makes telefon så finns nu en film tillgänglig på ett gäng hundar och en Joy från gårdagens morgonpromenad. Klicka HÄR.

Om jag visste hur jag skulle få till det..

…så skulle jag fört över bilder och filmer från min telefon till datorn. Men eftersom min telefon på alla de sätt gör tvärtemot vad jag vill så går det inte. I och för sig inte så konstigt kanske med tanke på att den ofta väljer att a) inte släppa fram samtal b) vägra svara c) ändra klockan d) stänga av sig själv, så då känns det som att filöverföringar är för mycket att önska.

Ibland, ibland sveper en tanke genom mig att jag skulle behövt en annan telefon. Men jag har gett upp. Det spelar ingen roll vilken telefon jag har, de havererar varenda en. Och det finns betydligt roligare saker jag kan lägga pengarna på. En gatuhund från Spanien, till exempel. Men som sagt, om jag visste hur jag skulle få till det, så skulle ni få se en film på en gatuhund och en Bosse som leker kull.

Som solen

Inatt kom jag, maken och Bosse hem. Och Luz.

Jag hade förberett mig. Jag hade ställt in mig på att hon skulle vara stressad efter resan. Att hon skulle vara svår att få kontakt med då allt är nytt och hon inte har en aning om vilka vi är. Jag hade förberett mig på en besvärlig biltur från Arlanda hem, med en hund som bott på gatan och inte är van att åka bil. Jag hade redan tagit för givet att Moa skulle behöva tid på att vänja sig vid en ny hund i huset. Jag hade förberett mig på mycket, men hade aldrig kunnat ana.

Jag hade aldrig kunnat ana att hon skulle slicka mitt finger genom burgallret då vi lyfte ner den från lastvagnen eller att hon skulle vifta på svansen, lägga sina tassar på mina axlar och trycka huvudet mot min hals. Jag hade aldrig kunnat tro att hon skulle sova hela resan hem bredvid Bosse och bara resa sig upp då vi stannade för rastning. Jag hade aldrig trott att Moa skulle hälsa på henne med viftande svans och ivriga pip (hallå, vem har tagit min finnspets?). Och jag skulle aldrig kunnat tänka mig en make som ivrigt ger plats åt en utsträckt hund som med en självklarhet jag inte trodde var möjlig hoppar upp i sängen mellan oss. Jag bara tittade på maken. Var har ”inga hundar i sängen” tagit vägen?

Joy springer med henne i kopplet och det finns inte tillstymmelse till att kopplet skulle sträckas. Med svansen viftande springer hon fot med en treåring. Hon nosar på katten, kikar på hästarna och vänder i språnget då jag ropade på henne då hon satte av efter hönsen.

Så vad kan man säga? Det hade inte kunnat gå bättre. Då är detaljer som att hon hoppar upp på bordet eller gnager på trasmattan inte så viktiga. Hon är mager. Mager på det där sättet så det nyper i hjärtat då handen stryker över ryggraden, så som Kolla var. Enda gången hon dragit i kopplet var i natt på en rastplats då hon upptäckte en soptunna. Men det kommer att ordna sig. Vi ska bygga upp muskler och kondition. Någon självkänsla behöver inte byggas upp. Hon är självklar. Som solen bara tar hon sin plats. Våran Luz. Vårat ljus.

fina på ängen på änget

Ljus

På tal om att göra saker på ett annat sätt, då det blivit lite krokigt…

Barney skulle ha kommit hem igår… Jag har funderat mycket vad som var meningen med honom. Känslan i hela mig var så stark att det var våran hund. Men jag tänker, att ibland är meningen med saker och ting som händer en annan än den man först trodde. Kanske Barney var hunden som skulle öppna mina ögon och hjärta. Kanske var han en bro för en annan hund som behöver ett hem. Den tanken är fin tycker jag.

Jag har tänkt att jag ska ha min ögon och hjärta öppet. Och så såg jag henne. Den lilla flickan som behöver ett hem. Jag ska inte dra för höga växlar, jag har en tendens att göra det, och jag tror jag blev lite bränd efter besvikelsen  då allt blev upp och ned med Barney. Så jag är lite trevande, försiktigt optimistisk. Känner mig för lite varligare var jag kliver istället för att rusa fram. Men hjärtat. Hjärtat slår hårdare i bröstet och sprider värmen ned i magen. Våren kommer nu. För varje dag blir ljuset starkare. Och hon heter så. Luz. Ljus.

Jag tror att hon kan vara våran vårblomma. Detta lilla trassel av ljus.

I mitt hjärta

Jag vet inte om det går en dag utan att jag tänker på Kolla. Ibland skrattar jag inombords då jag tänker på hur hon var och saker hon gjorde, som den gången hon stal ägg. Ibland gör det fysiskt ont av saknad. Men oftast är det som om hon bara är med mig. Som att de tio åren vi fick för alltid har bosatt sig i mig. I en flyktig tanke kan hon sväva igenom mig och jag kommer alltid vara tacksam, så tacksam, för att jag fick chansen att lära känna henne.

Med allt som händer med Barney så kommer så många minnen från Kolla. Jag funderade hur det var då jag skulle ta hem henne till Sverige. Man glömmer så lätt på något vis, det som var svårt. Men jag kommer ihåg att det var turer där också då jag hade hjärtat i halsgropen om allt skulle gå vägen. Så satte jag mig ned nu och läste texten om henne (klicka här om du vill läsa) som jag skrivit. Denna otroliga vän. Och tårarna rann i strida floder så de andra hundarna blev lite oroliga. Jag grät för att jag saknar henne. Jag grät för även om det är jag som upplevt allt detta med henne, så griper det mig så hårt vilken otrolig förmåga att visa kärlek som den hunden hade. Det mod och den totala, villkorslösa kärlek som bodde i den kroppen. En hund har förmågor som många människor saknar. Kolla, var du än är nu – du är alltid i mitt hjärta.

Kolla

 

 

Jag ska lita på det

Något år efter att Kolla dog kom en känsla i min mage och lade sig tillrätta i mitt hjärta. Det skulle komma en hund till oss. En hund som på samma sätt som Kolla inte haft det så lätt i livet. En hund som behöver ett hem där han kan leva och inte bara överleva.

Jag har sagt att vi inte ska skaffa någon till hund. Det var det hjärnan sa. Två hundar är tillräckligt. Men magkänslan viskade och jag lyssnade. Då och då under ungefär ett års tid har jag sporadiskt tittat lite på blocket och på hemsidor till hundstall.
Inte letat aktivt.
Bara hållit den dörren på glänt.
Men hjärtat har inte ropat så jag har bara fortsatt att ha den viskande rösten. Den hunden som det är tänkt ska komma till oss kommer att komma då det är dags.

Så en dag såg jag en hund på internet. Och hjärtat skrek. Det formligen dånade i mina öron. Och jag visste. Jag bara visste att han skulle komma till oss.
Jag tog kontakt med kvinnan som skrivit om Barney, det är så han heter, och fick veta att en familj tagit honom till sig. Jag förstod ingenting. Det stämde inte. Vad var det med allt dån och ropande magkänsla?

Så hörde hon av sig efter ett litet tag, och berättade att Barney var tillbaka på hundstallet. Det var där han bodde. I ett hundstall i Polen. Med sina chokladögon och rufsiga päls gav han hejdlöst av sin kärlek till andra människor och hundar och han hade blivit lämnad tillbaka. Det var en flicka och hennes farmor som hade hämtat honom och föräldrarna gick inte med på det. Så då skulle han komma till oss. Samtidigt som det kändes hemskt att han skulle behöva gå igenom förvirringen av att byta plats, bo på hundstallet i några veckor till och ha en lång resa upp till norra Sverige så kändes allt så rätt.

Allt bara flöt på. Han fick alla vaccinationer, pass utfärdades och transport bokades. Om 14 dagar skulle vi till Stockholm och hämta hem vår hund.
Så fick jag ett samtal igår.

Kvinnan som hjälpt mig med allt ringde. Familjen som hade Barney några dagar hade kommit och sagt att de ångrat sig. Igen. Och ägaren på hundstallet hade släppt hunden till dem. Hon var helt förtvivlad då hon ringde. Och det kändes som att hjärtat skulle stanna.

Det är kanske svårt för en del att förstå. Men i mig så är Barney redan en del av vår familj. Jag följer alltid min magkänsla och den är så stark. Åh, så den ropar. Det gör den fortfarande. Så jag blir förvirrad och förtvivlad och vet inte vad jag ska göra. Första känslan var, att jag kände mig helt maktlös.
Och samtidigt.
Det är märkligt. Men samtidigt så kom ett lugn. Den är lika stark, känslan att Barney ska komma. Den finns där, bultandes i takt med mitt hjärta. Jag tänker att jag inte alls är maktlös. Jag kan välja att känna tillit. Jag vet inte hur, har inte alla svaren. Men jag har känslan. Jag tror verkligen att det är meningen att Barney ska vara en del av vår familj.
Och jag tänker, att jag ska lita på det.

Höst

Kanske finns det inget mer symboliskt för hösten än en finnspets som ligger ute i skogen och naturens alla färger liksom dansar genom hundens päls. Jag och Joy ska åka till Malmberget på tisdag och då ska Moa och fågelbössan följa med. Det har blivit mindre jakt för den hunden än jag önskat, men småbarnsåren har en tendens att ha den effekten. Att man hinner med färre saker än man hade önskat ibland vill säga. Men nu är Joy så stor att hon kan vara med mormor medan jag jagar och så kan hon få följa med mig och morfar i skogen då mormor jobbar. Jag kan tänka mig att alla tjädrar skulle vara tacksamma för det sistnämnda.

moa höst