Ett sjungande barn

Idag har jag och Fröja kört hem ved från skogen. Vi har som kommit igång med vedkörningen på allvar nu känns det som. Det var ju inte en dag för tidigt med tanke på att min plan var att all ved skulle ha varit hemkörd innan april månad nått sitt slut. Jag är en tidsoptimist, kan vi sammanfatta det hela. Efter en lyckad tur i skogen fick Joy och Bosse följa med på tur på vägen. Ja, Bosse fick följa med i skogen också men som den sensibelt begåvade själ han är (sådan matte, sådan hund) så avstår han. Han tycker det är lite otäckt då jag kör fast i ett träd eller liknande scenarion som kan hända då man kör in en unghäst. 
Vi tog en vända till systers gård för att se om de kommit hem (de hade de inte) och då Joy högljutt protesterade för hemfärd tog vi vägen mot byn. Joy satt framför mig i vagnen och Bosse låg vid våra fötter. Vi sjöng sånger och hade det väldigt mysigt. Så lyfte Fröja på svansen och släppte väder. Joy avbröt tvärt sin sång och utbrast ”Töja bajs, äckligt!” Jag log lite och förklarade att Fröja pruttade. Men Joy pekade ihärdigt mot Fröjas upplyfta svans (ja, hon kan släppa väder beundransvärt länge den hästen) och vidhöll ”Bajs!”. Då förklarade jag (eftersom vi satt på första parkett bakom Fröjas mer privata delar) att det inte är bajs utan en pilla, om än en något stor sådan. Den förklaringen nöjde sig barnet tydligen med för sedan återgick hon till att sjunga Pippi Långstrump och jag fortsatte att mysa.
Nog länge tills vi kom in i byn. Då ställde sig Joy på sina knän, tog ett stadigt tag i kanten på vagnen och så sjöng hon för full hals, ”Hästens pilla. Hääästens piillaaa. HÄÄÄSTENS PIIILLAAA. 

Kommentarer inaktiverade.