Hopp på asfalt

Vi var på konsum igår.
Medan vi parkerade bilen såg jag en man sitta utanför affären, med en pappersmugg framför sig. Han satt på en liten filt på asfalten och vaggade sakta fram och tillbaka i ett försök att hålla värmen. En bit från honom stod några flickor från årskurs 6 och sålde bröd till förmån för deras klassresa. Då jag kliver ur bilen så ser jag en man gå mot ingången av affären. Han var uppskattningsvis kring 60 år och såg ut så som många män i den åldern boendes på landsbygden gör – lite dålig passform på jeansen, tröjan lite hängande över byxlinningen och håret skulle egentligen varit klippt för ett tag sedan. Jag såg att han tittade på tiggaren – som i sin tur tittade ned i marken – medan han gick fram. Jag spände mig, med alla mina fördomar blossande upp som en ilsken flamma.
Detta var en av dem som röstat fram Sveriges tredje största parti!
Då sverigedemokraten närmar sig lyfter tiggaren huvudet och deras blickar möts, och alla mina fördomar vänds på ända. Den äldre mannen håller kvar ögonkontakten, nickar och hälsar och så går han in i affären.

Mitt hjärta blev så varmt. Kanske har man inte kontanter på sig, kanske kan man inte ge pengar. Men att välja att se, ta ögonkontakt och hälsa – då ger man något så viktigt i alla fall.

Då jag handlat färdigt och tittade ut genom dörrarna så ser jag ett av de brödsäljande barnen gå till den tiggande mannen med ett av de bröd de sålde. Det var så fint.
Den äldre generationen och den yngre som både tog ett ställningstagande och valde att se det så många väljer att blunda för.
Sedan svängde maken bilen förbi de två flickorna som sålde bröd och sade att det var fint gjort av dem och så gav han dem en slant till sin klassresa. Då blev jag också varm i hjärtat. Det kändes inte som en droppe i havet att ge en slant till personen som tigger. Det kändes som att vara en del av ett samhälle som tillsammans hjälper dem som behöver hjälp.

Där på asfalten utanför en liten konsumbutik på Västerbottens kustland så infann sig en känsla av hopp.