En gala och en utställning

Ja, jag vet. Jag är inte alls helt i rutin på detta med att uppdatera bloggen. Det är som om dagarna forsar fram. Det är i och för sig härligt, men jag undrar ibland var all tid tar vägen.

En stor del av tiden tar vägen in i mitt nuvarande arbetsprojekt. Jag håller på att inreda och formge i en restaurang uppe i Gällivare. Jag ska bland annat göra en vägg med gamla kökshanddukar, lampor av återvunnet material, mängder med foton och mycket mer. Här är en av lamporna jag gjort. Skärmen ska göras om, så det är foten som är klar än så länge;

Lampfot

 

Vi har varit på gala, Mia och jag. Till Stockholm med färdiga byxor – jag klarade det! – och högklackade skor (bild kommer). Vi vann inget pris. Det gjorde ingenting. Till viss del var jag besviken där jag satt i mina byxor jag lagt ned timmar på att designa. Jag viskade till Mia att om vi någonsin skulle bli nominerade igen så inte syr jag några byxor inte. Å andra sidan var jag lättad. Jag var så hungrig för planering är inte min starka sida och jag hade inte ätit på alldeles för många timmar att jag nästan kände mig yr. Det kan ha samband med nervositet och ett glas med champagne på tom mage. Oavsett så kändes det som en lättnad att inte behöva upp på en scen och hålla ett tal. Och vi var glada att vi inte behövde stanna för någon vinnar-fotografering efter prisutdelningen för då var det matdags. Vi formligen flög ut ut salen och ned för trapporna (läs; Mia flög och jag snubblade efter i mina höga klackar). Innan själva prisutdelningen började fanns det några skålar med godis ute i en minimässa. Jag och Mia turistades att plocka godis tills dess att vi tänkte att de nog började känna igen oss.

Sedan insåg vi att om vi skyndade oss så skulle vi faktiskt hinna äta middag på hotellet också. Så jag bytte skor och så begav vi oss till vårt mysiga, fina hotell. Jag ville plocka bort tallrikarna efter oss då vi ätit men kunde inte hitta någonstans att lägga undan dem. Då log mannen som arbetade där och sade att jag bara kunde lämna tallrikarna. Då jag blev mycket förvånad så förklarade han lite försynt att jag faktiskt bodde på hotell. Då kändes det mycket lyxigt. Sedan gick Mia och jag över gatan till seven-eleven och köpte godis och sedan låg vi i sängen och pratade och kollade Youtubeklipp och hade det egentligen oförskämt bra.

Igår var vi på Fotografiska. Det var helt fantastiskt. Ena utställningen, Där barnen sover av Magnus Wennman, skakade oss i grunden. Jag hade sett alla bilderna på datorn innan. Men. Jag säger då det. Att gå i ett mörkt rum, med dessa bilder upplysta och lyssna på Vargvisan, då bryter man ihop. Bokstavligt talat. Första bilden gav mig tårar i ögonen. Mia vände sig om och jag såg i det svaga ljuset att hennes ögon glänste fuktiga. Tredje bilden – då grät jag. Och Mia. Och det var inte lite tysta tårar som kikade fram i ögonvrån. Nej då. Fullkroppshulkningar med tårarna forsande. Det var en sådan upplevelse som jag alltid kommer att bära med mig. Om du ska till Stockholm, eller är där, och inte varit på denna utställning. GÅ DIT. Helt fruktansvärt och helt fantastiskt. Dit vill jag nå med mitt fotograferande. Någon gång vill jag ha en utställning som jag skapat från själen.

Nu, mina fina läsare, ska jag krypa under täcket. Jag har så mycket jag skulle vilja berätta och dela med mig. Men, jag måste hålla på min sömn, och den ligger på underskott efter en tågresa som var framme i Jörn 04:46, med ett underkylt regn och ingen isskrapa i bilen. Jag återkommer. Det ska gå snabbare än sist. God natt.

Kommentarer inaktiverade.