Snöbrist och förväntan

Vet ni. Mina tävlingsnerver har liksom lugnat ner sig. Nu då jag tänker på mitt långlopp på söndag så känner jag mig relativt lugn. Förutom då jag tänker på snömängden. Från början var tanken att loppet skulle gå mellan Boliden och Skellefteå men nu är det snöbrist. Det blir tre kilometer kortare, och 3×14 km. Det blir varvlopp med andra ord. Det känns ju sådär, men bara det blir av så är jag glad. Det vore ju väldigt tråkigt om det skulle bli inställt nu då mina nerver repat sig drastiskt och blivit lite förväntansfulla. Jag hade tänkt åka skidor idag men det har regnat och blåst och föret är minst sagt hemskt. Jag for och sprang istället. Det var också hemskt. Isgata igen. Tur att Joy och vagnen var med för jag kunde ha den som stöd då jag halkade.

I morgon, då blir det styrketräning på spoven. Då kommer det bilder med tips – som jag lovat- hur man kan träna styrketräning hemma. Riktigt bra träning utan att betala dyra pengar på ett gymkort.

Nytt datum på skidtävling

Så var det ju det här med snön. Det är för lite av den. Det verkar som om Vildmannaloppet till helgen blir inställt. Det var ju en dålig start för Spring för livet. Men. Det finns ett lopp mellan Boliden och Skellefteå den 16 februari . Så jag har siktet inställt på det loppet istället. På sätt och vis, om jag ska vara helt ärlig, så är det lite bra också. Idag var första träningspasset på över en vecka på grund av min förkylning. Jag kände mig inte precis i toppform om vi säger så.

Jag hoppas att Mats har tid att valla mina skidor imorgon. Han åker iväg på tisdag och är borta ett bra tag. Ibland hade det varit bra om jag hade kunnat ha ett planeringssinne. Men det verkar som att planering ligger långt ned på min hjärnas prioriteringslista över viktiga egenskaper.

En fredag

Det snöar. Och snöar. Och snöar.
Det är härligt.
Det är härligt att fara sent om kvällen – nåja, sent måste det nödvändigtvis inte vara men det bli så ibland – ut i skogen med hästen och hundarna. Det är magiskt att rida i månskenet, i skuggorna som liksom reser sig från en massiv strålkastare där uppe i den svarta himlen. Det blir sådana kontraster mellan de svarta skuggorna och det klara ljuset mellan träden. Jag och Bosse tycker ibland att de svarta skuggorna är misstänkt lika något ondskefullt som ska hoppa på oss och Bosse tar det säkra före det osäkra och skäller dovt som varning emmellanåt. Moa och Fröja däremot tycker vi är fåniga och trampar på (läs; Moa springer järnet och Fröja såsar på bortåt och springer hemåt) genom skuggor och ljus som om de inte hade ett bekymmer i världen. Jag och Bosse blir lite oroliga för dem ibland.

Vi skottade snö igår, jag och min dotter. Mycket snö, men den är lätt och fluffig så det gick snabbt. Sedan tog vi sparken – skam den som ger sig – och for mot havet. Den vägen gick mycket bättre. Vi svängde förbi syster & Co. på väg hem. Mats ringde och bokade en man som ska komma och hjälpa med grisslakt. Jag har slaktat många lamm och får under de år vi hade dem, men det känns värre med grisarna. Grisar är väldigt fina djur. Och fåren, ja uttrycket fårskalle är inte helt gripet från luften om vi säger så.
Men jag vill veta var vår mat kommer ifrån, och jag vill veta att djuren har haft det bra så då får jag helt enkelt tycka att det är lite jobbigt att slakta dem.
På kvällen tog vi ett styrkepass på Spoven – jag, Linda, Görgen och Joy. Vi hade väldigt roligt. Vi körde ben, mage och armar och avslutade med att stå på huvud och händer. Det gick över förväntan. Jag tror jag ska lära mig att gå på händer. Det kan vara en bra sak att lära sig då man är trettio. Kompensera upp lite att man blivit en badkruka.

På kvällen bakade vi kakor, jag och Linda. Kolakakor hade Rune och Linda bestämt. Jag vet inte var Runes medbestämmanderätt kom in i bilden men de var väldigt enade de där två. Så jag tog en egen bytta och gjorde chokladsnitt. Då blängde Linda på mig, utan glasögon märk väl, och sade att det var minsann en dålig idé. ”Om du ska hålla på med den där ugnen hela tiden så torkar du ut mina linser”. Det tyckte jag lät mycket dumt och förklarade att mina kakor bara skulle vara i ugnen 1o minuter så det skulle nog hennes linser klara av.
De blev goda våra kakor. Dock var det något som inte blev som det var tänkt för kolakakorna såg inte alls ut som kolakakor och chokladsnitten blev alldeles för lite gräddade. Jag var nog lite rädd för att Lindas linser faktiskt skulle torka, för jag var snabb att ta ut kakorna och stänga av ugnen. Sedan satt vi och åt kakor och tittade på Skavlan. Linda tycker inte om Skavlan. Hon tycker inte om när alla pratar norska. Hon tycker att det räcker med Rune. Jag låtsades inte om henne.

Så fick jag ont i magen. Väldigt ont i magen. Jag tänkte att det var alla kakor, men det var mensen som kom. Så Rune gjorde djuren på kvällen och jag gjorde mig i ordning för sängen. Ibland tänker jag att Linda är klok som inte vill ha några djur. Ibland tänker jag att hon är klok som inte har en katt som gömmer sig under soffan då man ska sätta ut henne för kvälls-kissrunda när man har mensvärk och inte alls vill åla under en soffa. Ibland är hon klok som inte har en make som hämtar vatten inne till grisarna i en hink som har hål i sig så det blir en en liten å genom köket, vardagsrummet och hallen då han går ut. Rune och Linda skrattade då vi upptäckte det. Det gjorde inte jag.

Då jag gick ned i morse var värken borta, en make hade gjort eld och ett barn ropade förtjust ”Heeeej mamma!” Nu ska jag ut med fina Hälge.

Att hitta en balans

Jag är inte rik. Men jag har mycket tid hemma.

Det är inte ett faktum som ramlat över mig, utan ett medvetet val. En prioritering. Nu är det inte alla dagar det är lika roligt. Då en bil går sönder kan det kännas mer eller mindre hopplöst, eller så kan jag stå och sukta i ett skyltfönster och tänka, att det hade varit fasligt fint med de där nya jeansen. Och det hade varit väldigt roligt med en westernsadel till Hälge. Men. Jag har velat läsa på universitetet i 5 år, och det har jag gjort. Jag ville vara utan stress då vi gick igenom fertilitetsbehandling och graviditet, och det har jag varit. Och jag vill vara hemma med Joy till hon är ett par år gammal, och det är det jag är nu. Då får man helt enkelt äta ärtsoppa lite oftare ibland. Och riva sig i håret då man lyckats få ett spännband runt drivaxeln.

Men det fina är, att mycket kan man göra som inte behöver kosta pengar. Träna till exempel. Gymkort och diverse pass och aktiviteter kan kosta många tusenlappar på ett år, och dessutom vara en stress att hinna till. Med lite fantasi finns det väldigt mycket man kan träna hemma som gör att svetten rinner. Och där barnen kan vara med också. Och en hund och en häst ibland om man så önskar. Jag ska lägga upp tips på bra träning hemma.

Jag har läst mina år på universitetet om hälsopedagogik. Jag är övertygad om att vi alla mår bra av fysisk aktivitet. Jag är själv noga med vad jag vill att min kropp ska klara av, och har svårt att tänka mig ett liv utan aktivitet. Och samtidigt är jag emot hela denna hälso-hets som finns i vårt samhälle. Det finns ett enormt prestationskrav, och att vi ska vara så lyckade i allt från privatliv till karriär. Jag går själv i den fällan också. I det materiella klarar jag av att stå emot, efter att jag stått och kastat långa blickar i skyltfönster ruskar jag av mig begäret och ser att jag inte behöver alla dessa prylar som samhället skriker att jag ska ha. Men kraven på mig själv däremot, där är jag hårdare.

Vi är alla olika, och vi tankar alla energi på olika sätt. Jag får energi, av att tömma energi. Ett lång springtur med hundarna och Joy, en tur med hästarna eller arbete med hus och gård är alla saker som fyller mig med glädje och kraft. Dock har dygnet fortfarande 24 timmar, och det är viktigt med balans. Det tog nästan ett och ett halv år som mamma, innan jag insåg att jag inte behöver hinna samma saker som förut. Jag behöver inte hinna renovera lika mycket, motionera djuren lika mycket, vara kreativ lika mycket eller alltid ha maten klar då Rune kommer från jobbet.

I början av december började jag känna ett obehag då jag tog djupa andetag, som om jag hade ett tryck över bröstet. Jag tror man får en släng av hypokondri då man blir mamma, för jag blev genast ängslig att att jag hade något som tryckte mot lungorna. Jag gick till läkaren. Lungorna lät helt bra. Han slog med näven några gånger i handflatan. ”Där har vi ett starkt hjärta” sade han. Jag och Linda var och simmade några dagar efter detta, så som vi alltid gör på onsdagar. Samma procedur varje gång; jag simmar järnet och Linda blänger på mig genom våta glasögon och suckar över svallvågor. Då Linda går i bastun sitter jag med henne 2 minuter, sedan är jag klar. Och då hon klär på sig står jag och trummar med skorna fullt påklädd innan hon fått på sig trosorna. ”Jag förstår inte hur du kan vara så sööölig” suckar jag åt henne. Men så var vi då på simhallen denna onsdag i demcember. Vi var ensamma i bassängen. Vi simmade inte utan hittade på varannan konditions- eller styrkeövning. Sista övningen var Lindas tur och hon valde att vi skulle ha en flytövning. Jag tyckte det var en dålig övning för det gav ingen träning, så jag muttrade för mig själv. Så skulle vi flyta. Och jag sjönk bara som en sten. Rakt ned. Till slut blev jag så frustrerad så jag bad Linda hålla handen under min rygg så jag skulle få in känslan. ”Slappna av” sade hon. ”Jag är avslappnad” svarade jag. ”Nej, det är du inte” replikerade hon varpå jag jag dundrade fram ”JAG ÄR  AVSLAPPNAD!”. ”Du kan inte slappna av du” muttrade Linda och tog bort handen. Och jag sjönk som en sten. Då vi bytte om senare tittade jag på Linda. ”Du, kanske är jag inte helt avslappnad. Jag kanske är lite stressad.” Hon tittade på mig. ”Ja det tror jag definitivt att du är” svarade hon och jag kunde svära på att hon himlade med ögonen när hon vände sig om.

Rune ringde sin kiropraktor och så gick jag dit. Trycket över bröstet kom från att jag ytandades. Korta, grunda andetag. Så jag fick andningsövning och så bestämde jag mig för att nu är det slut med omedveten stress. Jag behöver inte springa varje gång hästarna ska ha hö. Men att sänka kraven på sig själv, är lättare sagt än gjort. Jag tog en paus i skrivandet nyss, och gav lunchhö till hästarna. Full av visdom tog jag lugna steg ned till hagen. Så kastade jag ut höet och stängde grinden och tror ni inte att jag sprang några steg innan jag kom på mig själv.  Men nu andas jag med magen i alla fall. Idag ska vi och simma, jag och Linda. Jag skickade ett sms till henne på jobbet och frågade om vi skulle simma, eller ta ett pass på Spoven istället. Hon svarade ”Om jag får önska tar vi badhuset, det var länge sedan. Jag vet att du blir lite rastlös, men du kan klara det!”

Tänk, vilken tur jag har som har sådana fina vänner. Det blir spännande att se, om jag kan flyta.

 

Spring för livet – Vildmannaloppet 2 februari 2014

Jag blir nervös redan nu. Men, så är det. Noll tävlingsnerver.

Jag och min vän Markus ska ta oss an En Svensk Klassiker. En svensk klassiker innehåller i valfri ordning men inom ett år genomförda följande lopp; Vasaloppet 90 km skidor, Vansbrosimmet 3 km simning i älv varav en uppströms(!) , Vätternrundan 300 km cykling och Lidingöloppet 30 km löpning. Och som uppvärmning gör vi lopp i löpning, skidor, cykling och simning innan de stora loppen. Vildmannaloppet på 40 km i Umeå är en sådan ”uppvärmning” inför Vasaloppet nästa år. Hur denna så kallade uppvärmningen kommer kännas vill jag inte ens tänka på. Snön kom igår, det tackar vi för, men antal mil på skidor lär vara oroväckande få då vi står på startlinjen. Det är ett antal cm snö till som måste komma innan jag kan ut och åka. Men, skam den som ger sig. Jag har två väldigt ivriga hundar och två mer skeptiska hästar som träningskompisar på löprundorna. För att inte tala om Joy. Hon har åkt några mil i vagnen. Dessutom har jag fina make (som har nya löpskor!), Linda, Lina och Görgen som i varierande skala är trogna träningskompanjoner. Vi kör löpning (Linda tycker inte det är harmoniskt då jag har med en häst) hinderbana ute, simning i Bureå och styrketräning inne i Spoven, vårt byahus. Det bästa med träningarna på Spoven är att där finns det en dusch. Mycket lyxigt.

Så, första loppet i Spring för livet , min insamling till Läkare utan gränser, blir alltså Vildmannaloppet 2 februari. Är du med att göra denna världen lite, lite bättre?

Spring för livet, utmaning 1; Vildmannaloppet. Distans; 40 km. Donation; kr/km. Klicka här för att göra din donation.