När man torkat av Muurikkan med händerna istället för med papper
Det regnade
Detta skrev jag imorse, men glömde att lägga ut det. Ni får det nu istället;
Det regnar.
Ibland är regn otroligt härligt. Som då det är varmt ute och regnet svalkar. Då man far ut och springer och varje regndroppe är en lättnad mot hettande kropp.
När värmen fått blommorna att slokna och regnet får allt att vakna till liv igen. Då hösten är torr och himlen öppnar sig och sedan kan man bege sig ut i svampskogen. Det är härligt då regnet är helt vansinnigt, då det bara vräker ner och man springer barfota ut med kläderna på kroppen och tjuter av skratt då man blir genomblöt på ett ögonblick (med fördel är man med sin vän Linda i Australien då, det blir som extra härligt då om man säger så). Sådant regn tycker jag om.
Det är kallt ute. Snålblåst. Det regnar. Men det ser man inte. Man upptäcker det halvvägs ner till hästhagen då de små, isande kalla dropparna blåser in bakom den icke existerande kragen på regnjackan man inte satt på sig. Sådant regn tycker jag inte om.
Vi ska ut med hundarna. Jag har inte alls lust. En treåring har inte alls lust.
– Joy, det regnar ute.
– Men säg inte det. Jag ska leka.
– Vi ska ut med hundarna.
– Jag vill ha en festis. Tack.
– Vi ska ut med hundarna.
– Snälla. En festis.
– Då du kommer hem från dagis. Men du. Vi ska ut med hundarna. I regnet.
– Så tokigt. Vi far utan hundarna.
– Utan hundarna? Varför ska vi ut utan dem?
– För de tycker inte om regnet.
Nu blev det i alla fall en promenad. Och regnet upphörde på något mirakulöst sätt. Säkert bara för att jag satte galonbyxor på ett barn och täckbyxor på en mamma och dubbla jackor på oss bägge.
Dagens tips
Om du är ute på jobb med din gamla Transit från 83. Om det nu skulle råka bli så att kamremmen skulle gå av och du måste bogsera bussen till en verkstad. Om det råkar vara mitt i vintern och bäcksvart ute. Ta då på dig en pannlampa då du lägger dig under bussen och fäster bogserlinan i framaxeln. Annars kan det hända att du inte alls ser parallellstaget som ligger alldeles bakom framaxeln och råkar fästa bogserlinan runt den också. Och skulle du nu göra det så kör väldigt försiktigt hem de 40 milen du har. Då man bogserar en buss i parallellstaget så blir den krokig och då är styrningen helt plötsligt all over the place. Men det positiva är att då våren kommer och man tänker att man måste börja felsöka den vandrande styrningen så blir man väldigt glad då man upptäcker att det bara var ett parallellstag. Tydligen är det inte alls så komplicerat att fixa den rak igen. Med fördel är du gift med en mekaniker om du nu råkar ha en Transit från 83.
Det är viktigt…
…att pussa lite extra på en Bosse då en Luz kommit. En Bosse är en känslig själ och inte alls som någon sol som bara tar sin plats hur som helst. Han leker och busar med Luz men ibland blänger han och tänker minsann inte alls följa med och ge hö till hästarna. Men efter en puss eller två så smälter han. Finaste Bosse.
Hallen
Vi hade en blommig tapet i hallen och vita panelväggar. Jag gillade inte riktigt det. Så en dag var jag hos min fina vän Janita och snickrade. Hon hade bredspacklat väggarna i stora salen i hennes vackra, gamla bönhus. De skulle målas, men jag tyckte så om den lite råa känslan av det grå spacklet. Så jag for till Byggmax och köpte billigt spackel och så spacklade jag bort alla blommor. Jag blandade i lite svart färg andra omgången för att få in färgskiftningar. Lite betongkänsla. Foder och fönster fick samma turkosa färg som vi har i snickerier i vardagsrum och kök, och panelen fick en grå färg (som jag blandat själv där med). Ovanför dörren satte vi ovanstycket från en gammal sänggavel. Ovandelen av den tvådelade golvlisten är målad i guld, och då var det ju självklart att även dörrens krona skulle vara det.
Gammal takplåt fick bli skoställ.
Nyckelskåp av en gammal pastillask och lampa av en bräda från en gammal trätunna.
En rävlya
Moa är mycket nöjd med den nya trapplösningen. Vi gjorde en öppning längst in under trappan och bäddade med trasmatta och ullfilt. Vi tänkte att en gatuhund kanske skulle vilja kunna gå undan. Det vill den inte. En gatuhund vill ligga max 2,4 meter undan där mamma är (duktig hund). Men det är lika bra för hundbädden för gatuhunden blev väldigt snabbt en rävlya.
Så finurligt
Vår trappa har blivit turkos. Det känns väldigt bra. Under trappan har det dock varit ett smärre kaos. Finns det ledig yta i ett litet hus är det lätt hänt att det blir en uppsamlingplats för diverse saker som man kanske kan komma att behöva. Jag blev dock less en dag på allt bråte. Gamla bräder som blev över från ladan som vi rev (och som blev bastun jag inte visat er än – den är så fin) fick bli skåpdörrar. För det är så finurligt att alla saker som man kanske behöver fortfarande får plats, men man slipper se dem. Tanken är att allt ska sorteras i hyllor och lådor men så långt har vi inte kommit så ni får bilden där skåpsdörrarna är stängda.
Lampor i vardagsrummet
Så har ju taklister kommit på plats i vardagsrummet, och bordet. Och stora bilder som maken fick i julklapp. Men belysning har det varit värre med. Lite smådunkelt kan man väl kalla det. Speciellt efter att jag målade om timmerväggen. För tredje gången. Men nu ska den inte målas om fler gånger. Den matta svartgråa färgen är inspirerad av skiffergolvet och jag har blandat till den själv.
Men nu har belysning kommit på plats. Som spot för belysning på bilderna har jag kopplar in en liten lampa i en gammal cykellampa som fick hitta sin plats i taket och ovanför bordet hänger en vacker röd plåtlampa som vi hittade på loppis medan vi nervöst (jag) och lugnt (Rune) fördrev tiden i väntan på att Luz skulle landa.
Se där
Med lite list och assistans av en makes telefon så finns nu en film tillgänglig på ett gäng hundar och en Joy från gårdagens morgonpromenad. Klicka HÄR.
Därför älskar jag dig
Du bryr dig mindre i det du borde, men satsar allt på det du vill.
Du avstår från att köpa motorcykel fast du väldigt mycket vill, då din fru inte vill så mycket.
Då solen skiner sitter du ute och slipar på dina gevärskolvar. Du drömmer om egen kolvtillverkning och så följer du den drömmen.
Jag suckar och himlar med ögonen men egentligen är jag väldigt stolt över ditt brinnande intresse för millimeterprecision.
Du kör hela natten från Alanda med en gatuhund i baksätet och en sovande fru i framsätet.
Vill jag ha en fjällko bygger du en lösdrift med mig. Vill jag ha hage där stora infarten är tycker du helt enkelt att vi flyttar hela infarten till andra sidan gården.
Vill jag ha får tycker du vi gör en hage av hela vår skog.
Då jag somnar tidigt ger du kvällshö till hästarna.
Du är en nörd då det gäller bil. Lågprofildäck och snygga fälgar. Vansinne. Du städar och putsar och vill helst inte att jag spiller glass i bilen. Men frågar jag om jag får köra en tacka och två lamm i Mercan då jag ska hem efter jobb i Malmberget, då nekar du aldrig.
Din kreativa förmåga förbluffar mig. Alla idéer som kommer, alla infall och fantastiska lösningar.
Vi bygger hobbyrum före sovrum.
Vi bygger bastu istället för dusch.
Då toan kom in i huset gick du ändå till utedasset för du tyckte om att höra vinden. Tills dasset blev kycklinghus vill säga.
Då jag är arg är du förtvivlad.
Säger jag förlåt ger du alltid en kram.
Långsinthet är ett ord som inte finns i ditt vokabulär.
Då jag är stormen är du klippan.
Du är min vän.
Du är min kärlek.
Därför älskar jag dig.
Dagens tips
Om du har en gatuhund från Spanien i ditt hus finns det några saker att tänka på. Om du varit ut med gammalt bröd till hönsen så släng påsen direkt, lägg inte ifrån dig den på diskbänken. Det kan vara så att den hamnar i tassarna på en trasselsudd då. Men skulle du däremot ha ett mosat ägg i fickan efter nämnda tur till hönsen så häng upp jackan på en köksstol. Du får ivrig hjälp med att ta bort det värsta innan tvättmaskinen, det får du.
Om jag visste hur jag skulle få till det..
…så skulle jag fört över bilder och filmer från min telefon till datorn. Men eftersom min telefon på alla de sätt gör tvärtemot vad jag vill så går det inte. I och för sig inte så konstigt kanske med tanke på att den ofta väljer att a) inte släppa fram samtal b) vägra svara c) ändra klockan d) stänga av sig själv, så då känns det som att filöverföringar är för mycket att önska.
Ibland, ibland sveper en tanke genom mig att jag skulle behövt en annan telefon. Men jag har gett upp. Det spelar ingen roll vilken telefon jag har, de havererar varenda en. Och det finns betydligt roligare saker jag kan lägga pengarna på. En gatuhund från Spanien, till exempel. Men som sagt, om jag visste hur jag skulle få till det, så skulle ni få se en film på en gatuhund och en Bosse som leker kull.
Som solen
Inatt kom jag, maken och Bosse hem. Och Luz.
Jag hade förberett mig. Jag hade ställt in mig på att hon skulle vara stressad efter resan. Att hon skulle vara svår att få kontakt med då allt är nytt och hon inte har en aning om vilka vi är. Jag hade förberett mig på en besvärlig biltur från Arlanda hem, med en hund som bott på gatan och inte är van att åka bil. Jag hade redan tagit för givet att Moa skulle behöva tid på att vänja sig vid en ny hund i huset. Jag hade förberett mig på mycket, men hade aldrig kunnat ana.
Jag hade aldrig kunnat ana att hon skulle slicka mitt finger genom burgallret då vi lyfte ner den från lastvagnen eller att hon skulle vifta på svansen, lägga sina tassar på mina axlar och trycka huvudet mot min hals. Jag hade aldrig kunnat tro att hon skulle sova hela resan hem bredvid Bosse och bara resa sig upp då vi stannade för rastning. Jag hade aldrig trott att Moa skulle hälsa på henne med viftande svans och ivriga pip (hallå, vem har tagit min finnspets?). Och jag skulle aldrig kunnat tänka mig en make som ivrigt ger plats åt en utsträckt hund som med en självklarhet jag inte trodde var möjlig hoppar upp i sängen mellan oss. Jag bara tittade på maken. Var har ”inga hundar i sängen” tagit vägen?
Joy springer med henne i kopplet och det finns inte tillstymmelse till att kopplet skulle sträckas. Med svansen viftande springer hon fot med en treåring. Hon nosar på katten, kikar på hästarna och vänder i språnget då jag ropade på henne då hon satte av efter hönsen.
Så vad kan man säga? Det hade inte kunnat gå bättre. Då är detaljer som att hon hoppar upp på bordet eller gnager på trasmattan inte så viktiga. Hon är mager. Mager på det där sättet så det nyper i hjärtat då handen stryker över ryggraden, så som Kolla var. Enda gången hon dragit i kopplet var i natt på en rastplats då hon upptäckte en soptunna. Men det kommer att ordna sig. Vi ska bygga upp muskler och kondition. Någon självkänsla behöver inte byggas upp. Hon är självklar. Som solen bara tar hon sin plats. Våran Luz. Vårat ljus.
Inget mer
Varm choklad. Pinnbröd. Korv. Eld. Skidor. Fjällpulka. Hundar. Unge. Väder där handskarna för skidåkning byts ut mot de för cykling. Då finns det inget mer man kan begära. Då är alla solrynkor mer än välkomna.
Dagens tips
Om du känner dig rastlös men trött och egentligen inte alls har lust att bära ved och vattenhinkar och tända en eld i bastun. Gör det ändå. Det finns inget som är mer avkopplande och renande än att sitta lutat mot bastuväggen och se elden dansa mot luckan och spegla sitt varma sken i fönstret. Och det är inte bara kroppen som blir ren. Själen också. Det är som att hela kroppen och sinnet blir tillfreds och rotad i nuet. Och då finns det helt enkelt inte plats för någon rastlöshet som kan komma smygande på våren om man nu skulle råka vara en sådan som råkar ut för det.
I mitt stilla sinne
Joy leker med sin pärlplatta och sina pärlor. Hon tycker om att lägga pärlplattor. Mycket. Ännu mer tycker hon om att låta sin lilla docka bada i pärlburken. ”Det är så roligt då det stänker, mamma.” I början samlade jag upp alla pärlor och lade tillbaka i burken. Det har jag slutat med. Nu dammsuger jag. Det är som pojken med guldbyxorna. Det kan aldrig ta slut pärlor. Det är som en aldrig sinande källa till uppmaning att det är dags att städa. Så kände jag nu. Att det var hög tid att dammsuga. Men dammsugarröret är spårlöst försvunnen. Inte dammsugarhuvudet, det har lydigt stannat på sin plats. Jag har sökt överallt. Inget rör finns att finna. I mitt stilla sinne undrar jag hur det ens är möjligt?
God morgon
Jag sitter i morgonljuset och skriver. Jag har vaknat tidigt och det är något speciellt det där, att smyga ned för trappan tidigt, tidigt och sitta och skriva medan dagen vaknar. Jag vet inte riktigt vad det är som gör det, men det är som att allt är mer stilla om morgonen. Det kan ju i och för sig bero på att en treåring fortfarande sover. Allt blir mer stilla då om jag säger så. Men det är som att ljuden, luften och ljuset också vilar. Jag tycker om tidiga morgnar.
Ljus
På tal om att göra saker på ett annat sätt, då det blivit lite krokigt…
Barney skulle ha kommit hem igår… Jag har funderat mycket vad som var meningen med honom. Känslan i hela mig var så stark att det var våran hund. Men jag tänker, att ibland är meningen med saker och ting som händer en annan än den man först trodde. Kanske Barney var hunden som skulle öppna mina ögon och hjärta. Kanske var han en bro för en annan hund som behöver ett hem. Den tanken är fin tycker jag.
Jag har tänkt att jag ska ha min ögon och hjärta öppet. Och så såg jag henne. Den lilla flickan som behöver ett hem. Jag ska inte dra för höga växlar, jag har en tendens att göra det, och jag tror jag blev lite bränd efter besvikelsen då allt blev upp och ned med Barney. Så jag är lite trevande, försiktigt optimistisk. Känner mig för lite varligare var jag kliver istället för att rusa fram. Men hjärtat. Hjärtat slår hårdare i bröstet och sprider värmen ned i magen. Våren kommer nu. För varje dag blir ljuset starkare. Och hon heter så. Luz. Ljus.
Jag tror att hon kan vara våran vårblomma. Detta lilla trassel av ljus.
Matvärd och brandman
Jag tittade på filmen jag gjorde på Joy då hon var drygt året gammal. När hon steker ägg. Ibland tror jag att jag glömmer att hon trots allt bara är tre år denna unge. Hon är som en aldrig sinande källa till förundran. Det är ett av privilegierna med att vara förälder tänker jag. Att man får förundras alltså. Idag ville hon ha ägg till frukost. Och det är som om hon aldrig gjort annat än stekt ägg. Vilket ju är lite en sanning i och för sig. Det enda jag assisterar med är att slå på och av spisen. Resten sköter hon. Ibland är det lite märkligt hur hon som har en inbygd förmåga att veta när maten är klar. När vi kokar makaroner frågar jag henne om de är klara och hon vet alltid, utan att provsmaka. Hon bakar kladdkaka och steker kött, delar morötter och skalar lök. Hon ska ju bli matvärd då hon blir stor har hon förklarat. På deltid då tänker jag för hon ska vara polis, brandman och sjörövare också. Jag ska också bli brandman har jag tänkt. Om ett tag, om några år. Mina knän måste bara lära sig att inte skaka så okontrollerat då jag är uppe på tak. Det kommer bli några tak att lägga i sommar så jag har ju möjlighet att öva mig om man säger så.
