Det är skillnad på att leva enkelt, och att leva lätt

Jag har glömt att berätta om min senaste tatuering. Det är Håkon och jag som har tagit fram den. Jag har förklarat och visualiserat och Håkon har använt min arm som skissblock och så har han tatuerat. Han är en talang.

Jag fick förfrågan att skriva en krönika för LKAB Framtid – en tidning LKAB ger ut en gång i kvartalet. Jag fick fria tyglar och tänkte att jag skulle skriva om min hemort. Jag skrev inte om det. Det blev om min tatuering istället. Här får ni läsa den;

Den kommer att flyga

Det är inte helt enkelt att veta vad man vill här i livet. Jag tänker att det handlar om att lyssna på magkänslan. Den viskar snarare än ropar och om man stannar upp och tar sig tid att lyssna, då finns den där. Tålmodigt och varsamt vill den visa vägen till det som finns i hjärtat.

På min högra arm finns en enkel blomma med snirklande blad virvlandes längs underarmen. Den symboliserar vägarna till mina drömmar.
Fyra ord står skrivna med min slarviga handstil. Morfar kisade, ”kill it” läste han och såg frågande på mig. ”Nej morfar” svarade jag, ”det står tillit”.
Tillit, lust, vilja och mod.
Det är mina vägvisare i livet. Och livet, tänker jag – det handlar om magkänsla, hjärta och drömmar.

Jag anser att drömmar är till för att flyga. Och de behöver fyra steg som sats innan de lyfter.
    Tillit är första steget. Tillit till att livet vill mig väl. Kanske låter det fånigt. Min goda vän Linda fnyser ibland åt mig när jag kommer dragandes med det där. ”Måste du vara så jävla positiv” fick jag visst höra en gång. Men jag tänker verkligen så, att livet vill mig väl. Även de värsta stunderna i livet är ibland de största gåvorna. Då jag fick missfall kändes det som att benen inte längre skulle bära mig. Ibland under åren då vi längtade efter ett barn men inget barn kom kunde jag vara vettskrämd. Men nu, med en treåring virvlandes omkring på en gård som är långt ifrån färdig, så tänker jag att det fanns ett syfte med att det skulle ta sin tid innan detta virrvarr av glädje skulle komma. Nu har vi förvisso ingen dusch ännu utan världens vackraste badrum är fortfarande i tjänst med badkar under stjärnorna. Men huset är varmt och vi har inte behövt byta blöjor samtidigt som vi rivit upp golven och katten trodde hela köket var en enda stor kattlåda.
Så är det tillit till min egen förmåga. Jag kommer ihåg då jag var liten och modstulet frågade mamma om hon trodde att jag någonsin skulle bo i ett litet rött hus med vita knutar. ”Om du vill det, så kommer du att göra det” svarade hon. Och pappa. I hans ögon klarar jag vad som helst. Ingen ryggsäck har någonsin varit för tung, ingen fisketur för lång och inget jobb för svårt. Hans tillit till mig har bosatt sig i mitt hjärta och blivit till min egen. Så pappa, även om du inte är speciellt förtjust i tatueringar (läs: avskyr dem) så är du en stor del av min.
    Lust – det är kreativiteten, inspirationen och energin som föder alla idéer och drömmar. Lusten dansar och hoppar och är ansvarig för att tvätten ligger lite för länge och att cykeln står ute om vintern.
    Vilja är det som tar lusten i handen och går framåt. Kanske med en något sammanbiten och målmedveten min och med bestämda steg även då det är motvind. För det är inte enkelt att flyga med drömmarna. Det är till exempel inte alltid supermysigt att ha badrummet utomhus. På vintern bland annat.
Och så mod. Det är modet som gör att jag blundar och hoppar.
Så står jag där. Med kameran i ena handen och ett gäng hönor runt fötterna. Jag arbetar som frilansare, äter gårdsägg och tänker att livet nog faktiskt vill mig rätt väl.

Så då mörkret kryper på och kylan sveper närmare. Stanna upp en stund, strunta i tvätten och lita på din förmåga. Den finns där. Låt viljan ta lusten i handen och samla modet. Du kommer att vara rädd. Det får man.
Men jag lovar.
Släpp drömmen fri så kommer den att flyga.

Tänka sig. Det är lite lustigt detta livet ibland. Jag ligger i sängen med datorn i famnen och arbetar med bilder. Jag ska skicka in ett gäng till tryckeriet så jag kan skapa mig en portfolio. Det känns nästan lite fånigt, som att jag gör mig till. Men tänka sig. Nu är det dags. Ett uppdrag har blivit två, till tre, till flera. Och då ska man ha en portfolio tänker jag. Det är inte samma sak att visa bilder på datorn och det finns så många fler än dem jag har hemma.

Ibland känns det overkligt. Då nyper jag mig lite i armen och så hoppar jag runt. Ibland är man så glad att man vill hoppa och då tänker jag att man ska göra det. Ibland är man så matt så man vill lägga sig ned – då ska man göra det också – så då hoppstunderna kommer ska man ta vara på dem.

Sista dagarna har jag hoppat mycket. Facing Gällivare Magasin är nominerad till Svenska Publishing-Priset! Det är så fantastiskt roligt. Jag har kollat upp våra konkurrenter. Ett gäng byråer som gjort magasin för bland annat Thule och IKEA. Lite David mot Goliat. I november ska vi till Stockholm på gala och prisutdelning. Då får vi veta vem som vinner. Jag tänker jag ska sy mina egna kläder. Jag vet precis vad jag vill ha på mig, men jag tror det är svårt att hitta det i en affär. Mormor – bli inte orolig nu. Jag är förvisso hopplös på att sy, det där med millimeterprecision och tålamod är ju inte min starkaste sida. Men jag har ju faktiskt två månader på mig.