”Den man inte snackar skit om, är det ingenting med”

Wilhelm Moberg. Det var han som sade det.

Jag har haft det citatet på kontorsväggen uppe i Gällivare då jag arbetade med magasinet. Då jag har det arbetet som jag har, med ynnesten att få möta många, modiga människor som delar med sig av sitt liv så måste jag ibland bara stanna upp och reflektera. Det är många som får möta motstånd, hårda ord, fördömande blickar och prat bakom ryggen. Vi kan väl alla känna igenom oss i det? Jag kan det! Ibland funderar jag om det är jag som är vansinnig, då jag iakttar världen.

Jag brukar tänka på alla de krig som finns i världen, på terrorattacker och våldsdåd. På de gängkrig som finns i vårt eget land, på hämnd och vedergällning. Om människan inte skulle ha behovet av att hämnas, då skulle många av de konflikter som finns idag försvinna. Jag är inte så naiv att jag tror att allt skulle bli frid och harmoni. Det finns krig som bekämpas på grund av en diktatur, där kampen gäller frihet. Men. Mycket av det svarta som rör sig i vår värld handlar om att ge tillbaka, att hämnas.

Och så tänker jag på mitt eget liv. Om jag önskar att personer som lever i krig – som vuxit upp med våld, övergrepp och och vidriga syner – ska förlåta, vända andra kinden till – hur kan jag göra det i mitt eget liv? Hur vill jag förhålla mig till mina medmänniskor?

Det är väldigt lätt då man möter – i ens egna ögon – orättvisa ord, då de fördömande blickarna riktas mot en själv och man hamnar i en situation man inte bett om. Då är det lätt att bli arg, upprörd, vilja skapa hårda ord tillbaka. Min stubin är en millimeter. Men på något vis håller jag på lära mig att låta den brinna lite långsammare. Vända andra kinden till.

Jag menar inte på något vis att man godtar det som är tokigt då man inte ger igen. Det är precis tvärtom!

Jag tänker att det handlar om personen som förmedlar de hårda orden och de fördömande blickarna snarare än den som får ta emot.

En av de sakerna som jag har svårast för, är då man snackar skit om andra. Att bli omtalad själv kan jag hantera bättre. Stubinen tänder, men slocknar rätt fort. Jag vet vem jag är. Och ibland kan även illasinnat skitsnack leda till utveckling. Men då det handlar om andra, då vrider det sig i magen. För ofta är intentionen inte att utveckla, med syfte att ge en person verktyg att växa och stå stark. Snarare att punktera, att sätta ljus på svaga punkter och trampa på den ömma tån.

Jag tänker att det också är mänskligt. Då man känner sig liten, vill man förminska andra. Det är en mekanism som kickar in utan att man är medveten om det. Jag tror att de allra flesta människor i grunden är goda. Att man innerst inne vill väl.

Det gäller bara att bli medveten. ”Bara”, säger jag. Det är inte så lätt att vända fokus inåt, på sig själv. Men tro mig, då man gör det. Då man möter alla rädslor och avigsidor hos sig själv – då finns det inget behov av att förminska andra. Och den friheten får dig att flyga.

Hur väljer du att se på din omvärld? Om någon har något som är svårt, hur väljer du att se på det?  Hur väljer du att möta det?

Hur väljer du att prata om det?

Sprider du mörker? Eller låter du ljuset flöda?

Till Linda, Mia, Maria och Janita – tack för att ni finns i mitt liv. Ni kloka, vackra, fantastiska kvinnor som tar andan ur mig med era tankar, reflektioner och ständiga kamp för att vi alla har rätten att finnas till. Ni gör mig till en bättre människa.

Kommentarer inaktiverade.