Besök på IVF-klinik april 2011

Så styrde vi kosan mot Uppsala dagen innan vårt besök på IVF-kliniken. Strålande sol och en härlig dag. Syster var hemma med alla djuren och med mamma och pappa på väg som hjälpskötare på gården såg jag fram emot två dagar utan några djur. Jag hade föreställt mig en skön sovmorgon och ett lugn inför besöket på kliniken.

Morgonen då vi skulle till doktorn började dock med en gråtandes fru, ostabil med mensen som – skit, skit, skit – hade kommit, synnerligen upprörd över maken som glömt att ordna en behållare för spermaprov. Vi hade tänkt göra det innan vi åkte in till kliniken, trevligare än att sitta i ett rum där. Så visade det sig att maken glömt den lilla detaljen att ha en behållare. Jag satt i sängen och grät och pratade mellan hulkningarna att jag ville hem till mamma. En förtvivlad make skyndade upp och tillsammans med sin vän – som vi övernattat hos – rotade han igenom medicinskåpet efter en lämplig burk. Till slut lugnade jag ned mig och alldeles för sent klädde jag på mig med rödgråtet ansikte och gick ut till bilen. Någon burk hade vi inte haft tid att fylla. Rune gjorde smörgåsar i rasande fart och på väg till kliniken räckte han mig en macka och sade ömt att det var rökt renkött som pålägg. Hans vän hade köpt det dagen innan. Jag tittade på renköttet och tänkte i mitt stilla sinne att det var väldigt likt rökt skinka. Maken hade varit stressad innan avfärd.

Regnet öste ned och sju mil in till Uppsala är inte sju mil i norra Sverige. Rune fick köra slalom mellan bilarna. Jag ringde hem för att förvissa mig om att allt var bra hemma och försöka återställa lugnet jag varit så glad över de senaste veckorna. Pappa svarade då jag ringde. Han satt på akuten. Mamma hade ramlat på isen ute och slagit sig då hon skulle ut och kissa. Jag ringde till Lina. Ingen ström i vårt hus.

Väl framme med någon minut till godo fann vi ingen parkering. Rune ställde bilen på en gräsplätt bredvid en parkering-förbjudet-skylt och så hoppade vi ut. Rune, min spänstiga make, hade dock vid detta högst olämpliga tillfälle fått ischias. Då han klev ur bilen kunde han inte gå, och då jag stegade fram till honom för att hjälpa till kände jag hur det rann i trosan. Jag hade inte haft med mig några tamponger och i stressen på morgonen inte hunnit köpa några.
Med den väntande gynekologundersökningen i tankarna stirrade jag på Rune där han stod på ett ben på parkeringen. Jag kan inte gå in med de här trosorna, vrålade jag. Men det fanns inte tid för annat. Jag släpade in Rune i hissen och dumpade av honom på avdelningen och beordrade honom att säga till att vi kommit. Klockan var 11, vi skulle ha varit inne hos doktorn. Efter att ha tryckt in en stor tuss papper som propp fann jag Rune på samma ställe som jag lämnat honom. Har du inte sagt till att vi kommit? fräste jag åt honom. Jag kan ju inte gå, utbrast han samtidigt som vår läkare stegade fram och sträckte fram handen. Rune stod vacklande och jag hade på mig mina slitna arbetsbyxor som jag dragit på mig i brådskan på morgonen. Jag undrar vad läkaren tänkte.

Besöket framskred dock på bästa sätt. Mensen utgjorde inget hinder för undersökningen och efter att ha tvättat bort fasttorkade pappersbitar var jag lugn igen. Tillsammans med doktorn beslutade vi oss för att påbörja provrörsbefruktning. Om 21 dagar ska jag börja min en månad långa hormonbehandling innan dagen kommer för att ta ut ägg. Lugnet är tillbaka, strömmen hemma likaså och mamma fick åka hem från akuten utan några brutna ben. Hemresan gick väldigt smidigt och nu känns det som att ett äventyr bara börjat.