Det bor tre grisar på vår gård. Egentligen är en av dem systers och Mats men det är jag och Rune, och Joy såklart, som tar hand om dem alla tre.
Jag tycker om grisar. Speciellt vår bruna gris.
Då de kom till oss satt jag oförskräckt på marken och kliade dem bakom örat. Men så kom den ena, Vit-leggen som Rune kallar honom, och bet mig i benet. Och jag hoppade förfärat ut ur hagen. Fast om jag ska vara riktigt ärlig så är nog ordet bet en aning överdrivet. Han mer provsmakade på byxbenet. Men då jag på kvällen skulle in i hagen och byta vattenhink kom alla tre springandes mot mig då jag började skramla med hinken. Jag kastade undan hinken och två av grisarna vände mot den. Den tredje, Vit-leggen, fortsatte mot mig.
Jag blev rädd.
Jag sprang bakom en tunn liten björk längre in i hagen och ropade skräckslaget på Rune genom mörkret. Men han var inne och utom räckhåll. Jag brukar aldrig vara rädd för djur, men denna lilla nykomling till gris var jag rädd för. Jag stod bakom den lilla björken ett bra tag innan jag med hjärtat i halsgropen sprintade ut ur hagen.
De är dock väldigt snälla våra grisar. Nu är jag inte rädd för Vit-leggen längre. Nästan inte.
