Att blomma

Jag lovade en bild då fröna jag och Joy på måfå planterade (läs: hällde ut och kastade jord på) växt till sig. Och växt har de! Det var en påse för 29 kronor med blandade sommarblommor. Och som de blommar!

De har blommat sedan i Juli, genom första frostnatten och nu är vi i slutet av September och de sprider ännu sin skönhet till gården. Helt otroligt vackra.

Den lilla stackars ölandstoken som fick flytta upp på kullen vaknade till liv och tävlar med blommorna vem som kan blända mest. Mot storstenarna planterade vi marktäckare, på ena sidan squash – enorma mängder har vi skördat – och på baksidan grävdes några potatisar ner där plats fanns. Förutom det faktum att Moa ser som sin livsuppgift att gräva potatisar och vakta dem mot eventuella gatuhundar som också vill ha en potatis så  har vi fått bra skörd i år.

 

 

 

 

kullehogen

_b8d9086 _b8d9087 blommor

Inte svårare än så

Det blev faktiskt upphåll i regnet. Då passade jag på att gå ut och sätta potatis. Regnet kom tillbaka men luften var varm och regnet milt så det gjorde egentligen ingenting. Joy och Oskar hjälpte mig. De är fantastiska dessa ungar. De har hjälpt att kratta och jämna till  de stora högarna av gödsel och sedan har jag gjort gropar och de har satt varenda potatis och skopat jord över.

Kanske kan det verka simpelt. Och jag tänker att det är det. Det är inte komplicerat att sätta potatis. Men värdefullt för barnen att få vara med. Att arbeta med kroppen för att göra landet iordning, att själva sätta potatisen, så småningom se blasten växa och vara med och ta upp potatisen. Maten finns inte automatiskt i affären. Det är människor som arbetat med att ta fram varenda råvara vi köper. Och jag tänker att barnen behöver förstå det. Förstå att det ligger arbete bakom mat. Och det är dubbelbottnat. Det finns flera saker jag önskar ge till Joy där hon ivrigt gräver ner potatisar. Dels insikten att ha respekt för maten. Det är inget man bara slänger. Dels tillfredsställelsen av att ha odlat själv. Att ha varit delaktig. Att veta att hon kan. Det är en annan känsla att äta den potatis du odlat själv.

Och kanske låter det simpelt. Och naivt att man kan lära sig så mycket av att sätta potatis. Men jag tänker att ofta är det enkelt. Det behöver inte vara mer komplicerat än så. Att bli lite svettig, få lite skit under naglarna, bli blöt av regnet och varm då man kommer in. Att vara med, att förstå att då man vårdar och tar hand om, så ger vår jord oss så mycket tillbaka. Det är inte svårare än så. Och till på köpet så har man det väldigt mysigt tillsammans där i regnet bland all jord, hästgödsel och spretande potaisgroddar.

sätta potatis

Lite trist…

…det tycker jag faktiskt att det är. Regn flera dagar. Det finns så mycket jag vill göra ute. Men jag ska bara psyka upp mig efter senaste turen ut och sedan ska jag sätta potatis. Jag ska upp och jobba imorgon och vara borta några dagar nu innan midsommar och potatisen ska i jorden innan jag far. Det har jag bestämt. Så då blir det att sätta potatis i ösregn. Men lite trist, det tycker jag faktiskt att det är.

regn

Att odla…

…har inte varit min grej alls i år. Jag tycker väldigt mycket om idén att odla. Men sedan har jag inte alltid tålamod att fullfölja. Då brukar jag ibland fundera hur det egentligen skulle ha gått om  jag levt för hundra år sedan – som jag egentligen tänker är mitt rätta århundrade – och så får jag lite dåligt samvete när jag köper färskpotatis snarare än tar upp den från eget land. I år är första året på gården som vi inte har egen potatis. Men jag skyller faktiskt på hönsen, det gör jag. De sprätter upp all potatis och jag har inte hjärta att stänga in dem. Hönsen alltså. Jag måste helt enkelt stänga in potatisen och det har jag inte tagit mig tid till. Det är fullt upp med andra projekt. Så då får man helt enkelt köpa potatis ibland. Som när jag skulle ta bild till ICA med sommarkänsla. Då ställer man ut ett barn på en äng och tar upp potatis från en plastpåse snarare än jorden och tänker att det känns lite tokigt.

Men idag stod Linda i hallonbuskarna och plockade bär och jag körde med Fröja i skogen och hämtade timmer och då kändes det som att vi skulle kunna levt väldig bra för hundra år sedan. Det var en stor tröst. Och nästa år – då ska potatislandet vara hönssäkrat. Och jordgubbslandet. Och odlingslådorna.

Men bilden blev i alla fall väldigt fin :)

potatis

Mjölksyrat

Det ska tydligen vara väldigt nyttigt det där med mjölksyrade rotfrukter och vitkål och allt man nu kan syra. Jag är ny inom detta fält så jag har inte helt koll. Men nu har jag och Ila (läs; Linda) skivat och rivit och hackat och syrat in. Det är egentligen inte alls svårt. Det tar lite tid dock. Inte själva tillredningen, men processen då syrningen ska bli klar. Det tar sina veckor. En bra övning för bristande tålamod. Om man nu skulle råka ha sådant.

 

_MG_3138

En lyckans ost

Tänk att jag fått en make som går och fyller vatten till hästarna utan att jag ber honom om det. Jag är en lyckans ost, det är jag. Jag ska inte sucka så mycket över Rune då han är lite vissen och förkyld. Men han är mycket bättre nu. Jag är övertygad att det är mitt te som jag kokade på groblad som fått bort hostan så snabbt.

_MG_1530

Sårvård

Jag är en mästare på att skrapa, riva och skära mig. Sist ut var det foten som fick sig en reva. Jag går mer eller mindre alltid barfota denna tiden på året, och då blir det lätt så. Och bygger man en platta för en bastu så kan det vara lätt att man kliver på en armeringsmatta. Och då går det som det går.
Och tillhör man dessutom kategorin av personer som inte bara är sensibelt begåvade utan också har välsignats med envisa sår som inte vill läka så är det lite besvärligt ibland.
Men.
Det fina är att det finns åtgärder att ta till. Det finns ett litet blad som växer alldeles nära oss. En oansenlig liten växt som jag aldrig tänkt på. Och jag kan lova, att du har trampat på detta blad hundra gånger och hundra gånger till. Det växer nämligen på gräsmattor och vid vägkanter. Lite krasst kan man säga att de växer där de blir trampade på. Groblad heter de och det är en väldigt användbar liten växt.
Till sårvård bland annat. Bladen innehåller flera olika ämnen som hjälper till med sårläkning och har egenskapen att dra ut var, smuts och till och med stickor ur sår. Tydligen har denna växts egenskaper varit känd i tusentals år och SLU har gjort en studie dessutom – för er kära läsare som vill ha lite vetenskaplig substans i mina påståenden – på detta.
Så får du ett sår, gå ut och titta ned var du står. Säkerligen har du ett groblad i närheten av fötterna. Plocka in ett gäng och skölj bladen. Du kan gnugga ett blad så lite av bladsaften kommer ut och så lägger du på bladet med undersidan mot såret. Lägg på några blad över. Jag tejpade fast hela allt mot mitt sår med sporttejp.
Det blir spännande att se hur det verkar vara i morgon.

_MG_1157 _MG_1154

Recept på leverpastej

Jag och min vän google kollade runt på olika recept på leverpastej. Sedan gjorde vi som vanligt och gjorde lite som vi vill.

Det här blev receptet på Burviks Leverpastej, en stooor sats:

1 svinlever á 1,5 kg
500 g späck och bogfläsk
4 gula lökar
6 ägg
6 dl grädde
2,5 dl vetemjöl
4 tsk salt
12 ansjovisfiléer
4 msk ansjovisspad
vitpeppar
mejram

Mal lever, späck och fläsk. Det tar lite längre tid, men är mysigt att mala med en handkvarn. Vill man ha en helt slät pastej så mal flera gånger. Vi malde en gång. Mest för att det nu inte är supermysigt att stå och veva en mindre evighet. Men pastejen blir väldigt god då den är lite grövre tycker jag. En smaksak.

Det finns många olika läror i vilken ordning allt ska ned i smeten. Jag satte i varje ingrediens varefter jag blev klar med dem.
Hacka löken smått, och stek den mjuk i smör. Låt svalna lite innan du sätter ned löken i smeten.
Hacka ansjovisen smått.
Tillsätt ägg, ansjovisspad och grädde – rör om.
Tillsätt mjölet, salt och kryddor. Rör om.

Fyll en långpanna med hett vatten. Jag missade delen med ”hett” men det fungerade lika bra med kallt.
Sätt smeten i brödform och ställ ned i vattenbadet.
Grädda i mitten av ugnen, 200 grader, i ungefär 1,5 timmar. Täck med folie då ytan är gräddad mörk (annars bränns den).
Låt svalna.

Njut med inlagd gurka på bröd. Om man glömt att lägga in gurka så är det väldigt gott med inlagda rödbetor.

_MG_7663

Det känns lite som förr i tiden

Igår var vi till en styckare. De lamm och får som vi har slaktat har jag styckat själv, och jag har styckat en halv gris en gång. Så visst hade det gått. Men det hade nog tagit hela helgen.
Så vi for till en som kan det där med styckning. Det var väldigt roligt. Jag var nervös innan över vad han skulle säga om slakten, och skållningen. Men han sade att han minsann hade sett betydligt värre så då släppte nervositeten lite. Sedan sade han att han tyckte att vi gjort det riktigt bra. Då ville jag ge honom en kram. Men jag sansade mig. Det är inte alltid äldre herrar vill, att jag slänger mig om halsen på dem.

_MG_7457

Vi for till Lina och Magnus direkt då vi var klara, då de bjudit oss på middag. Det blev soppa på färska musslor. Första gången jag ätit det, och så otroligt gott!

_MG_7516

Sedan då vi kom hem var det i säng med Joy, djurskötsel och sedan var det dags för att paketera allt kött. Det tar tid att stoppa två grisar i plastpåsar. Jag och Rune hade som vanligt planerat väldigt bra, och hade väldigt lite plastpåsar hemma. Då är det tur att det finns fina vänner. Lina och Magnus och Görgen räddade oss.

Vi var klara med köttet 00.48. Och då jag öppnade kylen för att sätta in ett gäng kotletter till dagens middag stirrade ett grishuvud anklagande på mig. Jag hade tänkt göra pressylta på ett huvud, men vi skållade huvudet minst sagt katastrofalt dåligt så hela trynet var täckt med svart hår fortfarande. ”Jag kokar inte den där med allt håret” sade jag till Rune. Men han var ivrig (hur man nu kan vara det klockan ett på natten) och satte igång att flå hela huvudet. Så det blev att vi kokade ett grishuvud halv två på natten. Då är det tur att man har timer på spisen.

Så då jag klev upp i morse rensade jag och Joy ett grishuvud. Det är väldigt mycket kött på ett grishuvud. Och kanske låter det inte helt aptitligt kanske, men det var inte det minsta obehagligt. ”Nam nam” sade Joy och åt mycket kött. Linda säger att Joy hade kunnat bo jättebra i Afrika. Sedan kokade jag grönsaker i buljongen och lade dem varvat med kött i en kökshanduk , knöt ihop och så fick allt sjuda en kvart till. Sedan sattes hela paketet i press i en skål, och till kvällen hade vi en färdig pressylta!

_MG_7644

Vi tog tillvara lever också och hela familjen har lagat leverpastej. Det var otroligt roligt, och den blev väldigt god. Det är tur att det går att frysa in leverpastej, för vi har kilovis av den varan nu.

 

_MG_7572

_MG_7616_MG_7643

En helt vanlig grisslakt

Idag har vi slaktat grisarna. Det gick till som en helt vanlig grisslakt går till.
En helt vanlig grisslakt går till så att slaktaren ringer på morgonen och säger att han har diskbråck. Vi har aldrig slaktat en gris, men får och älg och hjort så hur svårt kan det vara? Egentligen?
Vidare går en helt vanlig grisslakt till så att en make och medhjälparen Mats åker till slaktaren som har diskbråck, och hämtar nödvändig utrustning; skållningsbalja, kedja, harts, termometer, en klo, en galge och massor av råd hur man ska göra. De kom ihåg allting utom råden för dem tappade de bort på vägen hem. Under tiden söker en fru efter slaktknivs-setet som hustomten naturligtvis lånat precis idag. Tur att Linas och Mats hustomte inte behövde knivar idag för deras knivar var där de skulle vara.
Sedan huggs det ved och det eldas i två vattenvärmare för att koka vatten. En fru hugger sig i knät med en yxa.
Sedan går en make och en Mats till hagen med ett gevär. En fru haltar in i huset, lägger sig med täckbyxor och vinterskor i schäslongen och läser maniskt i en bok.
En make och en Mats kommer med en död brun gris till skållningsbaljan och börjar ösa vatten och pratar. En fru går ut och öser vatten och gråter.
Vidare går en helt vanlig grisslakt till att grisen skållas i för kallt vatten och en fru gråter och ryter åt maken som häller kallt vatten i det varma vattnet. Maken ryter tillbaka.
Sedan kramar maken frun och frun säger förlåt och sedan gråter ingen mer och alla pratar i normal samtalston. En fru, en make och en Mats känner sig lättade.
Sedan eldas det mer och vattnet blir hett och det går lätt att skålla grisen. Samtliga blir ännu mer lättade.
Sedan lyfts grisen upp ur vattnet och en make, en fru och en Mats häller vatten och skrapar med en kniv i en mindre evighet. Sedan öppnas en gris och under noga koncentration tar en fru och en Mats bort urinblåsan och nickar nöjt till varandra då det gick väldigt smidigt. Sedan släpps alla tarmar ut och så kommer en till urinblåsa fram. Det var konstigt tyckte en fru och en Mats.
Sedan står en fru bakom grisen och skär runt analöppningen och sedan står hon med ett gris-rövhål i handen och väntar medan en make och en Mats står på framsidan om grisen och funderar hur man ska skära lös äntarmen bäst i ett stycke. En fru tycker att det tar för lång tid.
Sedan skär sig en fru i handen.
Sedan är allt klart med första grisen i en helt vanlig grisslakt och en make och en Mats går med ett gevär till hagen. Och sedan börjar allt om. Förutom att nu är vattnet alltid nog hett och en fru ryter ingenting. Hon bara gråter ett tag.

_MG_7361 _MG_7368_MG_7364_MG_7381_MG_7389_MG_7407

_MG_7378

 

Tre grisar

Det bor tre grisar på vår gård. Egentligen är en av dem systers och Mats men det är jag och Rune, och Joy såklart, som tar hand om dem alla tre.
Jag tycker om grisar. Speciellt vår bruna gris.
Då de kom till oss satt jag oförskräckt på marken och kliade dem bakom örat. Men så kom den ena, Vit-leggen som Rune kallar honom, och bet mig i benet. Och jag hoppade förfärat ut ur hagen. Fast om jag ska vara riktigt ärlig så är nog ordet bet en aning överdrivet. Han mer provsmakade på byxbenet. Men då jag på kvällen skulle in i hagen och byta vattenhink kom alla tre springandes mot mig då jag började skramla med hinken. Jag kastade undan hinken och två av grisarna vände mot den. Den tredje, Vit-leggen, fortsatte mot mig.
Jag blev rädd.
Jag sprang bakom en tunn liten björk längre in i hagen och ropade skräckslaget på Rune genom mörkret. Men han var inne och utom räckhåll. Jag brukar aldrig vara rädd för djur, men denna lilla nykomling till gris var jag rädd för. Jag stod bakom den lilla björken ett bra tag innan jag med hjärtat i halsgropen sprintade ut ur hagen.
De är dock väldigt snälla våra grisar. Nu är jag inte rädd för Vit-leggen längre. Nästan inte.

_MG_7064 _MG_7066 _MG_7062

_MG_7075