Tävlingsnerver

Idag har solen bäddat in skogen, snön och skidspåret i gnistrande strålar.
Och jag har bäddat in Joy i skidpulkan.
Vi har åkt till havet. Det är första riktiga träningspasset jag gjort på över två veckor tack vare min förkylning. Det positiva var att det kändes bra. Inte nu-känner-jag-mig-verkligen-i-form-bra men i alla fall det-känns-inte-som-att-jag-ska-svimma-bra. Och det är ju alltid någonting.
Jag och Joy och hundarna var ute i flera timmar. Fast då är stoppet hos min vän Lina inräknat. Vi fick bullar. Hon har hittat en annons om en skidtävling nu på lördag. ”Nej tack” sade jag då hon frågade om jag ville åka med henne. Jag vill inte chocka mina tävlingsnerver till bristningsgränsen med tävling två helger på raken. Men nu kunde man åka öppet spår utan tidtagning. Så jag tänker att det kan ju vara ett bra sätt att värma upp inför nästa helg, då jag ska åka 45 km.
Med tidtagning.
Jag måste ta tillbaka mitt påstående att jag har noll tävlingsnerver. Jag har väldigt mycket tävlingsnerver.
Det enda problemet är att de inte tycker om tidtagning. De tycker mycket illa om det, snarare.

_MG_7924

_MG_7934

_MG_7936