Det finns en människa. Hon vandrar genom livet med en gåva. Jag har aldrig mött en person, som med några drag med en penna på ett papper kan skapa nya världar för mig, så som hon kan. Hon som alltid var vid min sida då när vi egentligen var helt olika alla andra, och kanske egentligen borde känt oss utanför.
Men det gjorde vi aldrig. För vi hade varandra.
Hon som är min motpol.
Och precis likadan.
Samtidigt.
Hon som är en tunnbrödsmacka med cocosfett, pepparrot, banan och gurka.
Och jag som är ett hårdbröd med egengjord leverpastej.
Hon som lär mig om livet, som går sin egen väg, hon som alltid finns där och som är värd all lakrits i hela världen.
Och så finns det en person.
Hon som får mig att växa.
Hon som med sitt lugn och sin energi får mig att vilja vara en bättre människa. Hon som lagt ett mynt i min hand, och visat att den har två sidor.
Hon som kan skapa ett hem av drömmar och som håller fram handen för den som har ramlat.
Hon som ger de finaste gamla fönster som hon sparat länge i inflyttningspresent för att hon vet att jag älskar gamla fönster. Hon som kan se igenom stål och murar och som genom sin världssyn får mig att häpna för det jag inte sett.
Och så finns det en individ.
Hon som kan vara rädd för så mycket, men som egentligen är den modigaste jag känner.
Hon som med sitt lugna väsen gör de mest träffande reflektioner och som påminner mig om, att vända på myntet i handen. Hon som egentligen tycker att jag ger alldeles för långa kramar, men som alltid låter mig hållas.
Hon som lär mig att äta kikärtor och som är en klippa då jag är stormen.