Jag såg en informationsfilm om en kvinna i Helsingfors som rymt från ett äldreboende och irrat omkring på stan i flera timmar i tunna kläder. Då hon hittades var hon så nedkyld att hon avled. Hon irrade inte omkring vilse i en skog. Hon irrade omkring vilse i en stad, full med människor. Men tom på medmänniskor.
Helsingfors stadsmission rekonstruerade kvinnas sista timmar i livet och gjorde en halvtimmes film där de med dolda kameror filmat en gammal kvinna (skådespelare) som i nattlinne med förvirrat ansiktsuttryck vandrar runt stan. Flera hundra personer ser denna kvinna. Ingen reagerar. Ingen.
Vad är det med folk??? Är man så stressad och upptagen om sin egen person i detta individualismens samhälle att man helt glömt bort hur man är en medmänniska? Jag reagerade på detta förra helgen då vi var på väg hem från skidtävlingen. Vi stannade och handlade och då vi skulle starta så hade batterierna på Linas bil strejkat ihop. Magnus vandrade iväg för att inhandla startkablar. Jag fällde upp motorhuven. ”Sådär” tänkte jag ”nu ser folk att vi behöver hjälp”. Jo pyttsan. Inte en person stannade på väg in i affären och undrade om de kunde hjälpa på något vis. Jag och Lina frågade flera människor om de hade startkablar medan vi väntade på Magnus. En hade det, och han kom hjälpsamt med dem. Men det tog ett tag innan vi hittade honom. Och under hela tiden tog jag ögonkontakt med mängder av personer som stressade förbi och som vek undan med blicken. De ville inte hjälpa.
En dag då jag och Rune var på stan var det en gammal kvinna som med sin permobil fastnat i en utgång från ett köpcentra. Ni vet, en sådan där stor rund sak som snurrar hela tiden och så slussas man in och ut i stora fack. Hon hade fastat i denna karusell och permobilen stod med nosen mot ena glaset och hon kunde inte ta sig därifrån. Vi passerade henne då vi gick ut genom slussen. Så stannade vi och iakttog henne. Runt, runt. Så vi vände in igen och hjälpte henne lös. Jag vet inte hur länge hon varit fast där, eller hur många som passerat henne. Men ingen så länge som jag var där, gjorde antydan att se denna människa som så uppenbart behövde hjälp.
Och jag blir irriterad då man står med tomt batteri och det är svårt att få ögonkontakt med människor för att be om hjälp, jag blir arg då folk ignorerar en gammal människa i permobil. Men jag blir förbannad då jag tänker på de människor som valt att inte se denna kvinna som i nattlinne frusit till döds.
Fast egentligen. Mest av allt blir jag rädd, och jag blir sorgsen. Den psykiska ohälsan i vårt samhälle ökar. Barn och unga mår psykiskt dåligt. Och kanske är det inte så konstigt. Kanske lever vi i ett klimat, där var och en sitter i sin egen livbåt och helt enkelt får skylla sig själv och ro så gott det går. Kanske skulle vi alla må lite bättre om vi väljer att ta ögonkontakt med varandra, och om vi väljer att se om någon tappat sina åror, och om vi väljer att hjälpa att ro. Det finns nog ingen som vandrar genom livet utan att tappa sina åror någon gång. Om det så gäller strejkande bilbatterier eller att förlora förmågan att hitta hem då man irrat iväg från sitt äldreboende.
Så, nästa gång du möter en medmänniska utan åror. Välj att se, le och så ror du.
