Borta bra…

…men hemma bäst.

Det har varit en – på många sätt – fantastisk resa, den vi gjort till Norge. Med ett gäng djur hemma är det inte bara att pysa iväg hipp som happ då man har lust med det. Och jag är egentligen inte den typen heller, som vill pysa hit och dit. Jag trivs bäst hemma. Jag har svårt att lämna djuren, och har svårt att helt slappna av då jag gör det. Jag är välsignad med vänner som ställer upp som djurvakter, och Linda har gjort ett gediget arbete med att utfodra diverse djurarter och skicka lugnande statusrapporter över landsgränsen så att jag inte behöver oro mig. Men ändå, känslan då vi svänger upp på infarten  – det är som om hela min själ tar ett djupt andetag. En katt kommer springandes och stryker längst med benen, en häst gnäggar och den som stod längst bort i hagen kommer fram till grinden. Ett barn pekar mot ladugården och säger gaa-gaa-gaa (ja, vi gick direkt och hämtade ägg). Ett hus är varmt då Linda eldade och eldade igår och då vi varit hemma i en kvart kommer hon med en form lasagne direkt från ugnen. Det är som om hela luften är fylld av välkommen-hem-känsla som virvlar rakt in i mitt hjärta. Och jag tror att hundarna också tycker att det är fint att komma hem.