Vi tog Fröja hem till oss då hon var ett föl. Det var en kall dag i Januari som vi körde in på gården med hästtransporten. Och denna häst är otrolig. Jag föll för henne direkt då jag såg henne. Jag och moster skulle och titta på ett föl på sommaren. ”Jag ska bara titta” sade jag till maken ”jag lovar att inte göra som med hunden” bedyrade jag. Jag hade nämligen bestämt vilken valp vi skulle ha då vi köpte vår finnspets redan första gången jag var och tittade på valparna. Och planen var att jag skulle titta, och sedan skulle vi fara tillsammans och fatta ett gemensamt beslut. Nu är ju hästarna mer mitt område, men de är en del av familjen de också och vi kände båda att vi ville att vi bägge skulle vara delaktiga i vilket föl vi skulle köpa. Det är ju trots allt – om allt går bra – de närmsta 30 åren vi pratar om. Så for vi då, moster och jag, och tittade på ett föl. Jag fick höra efteråt att ägarna hade funderat lite vad det var för en kvinna som kom med trasiga jeans, stor skjorta, rufsigt hår och med Caroline af Ugglas som ringsignal på mobilen. Men de lugnade sig då de såg mig och Fröja tillsammans. Det var personkemi. Åh, vilket föl hon var. Jag bestämde mig på stående fot. ”Om ni vill sälja till mig så köper jag henne” sade jag tvärsäkert och så skakade vi hand. Moster sade till mig att jag i alla fall hade kunnat fråga om priset först. Men det spelade ingen roll. Så var det bara att bära hundhuvudet och ringa till maken. ”Nu har jag gjort det igen” sade jag. ”Jaså” svarade denna lugna man ”du har köpt en häst?”. ”Jag har nog det” var svaret han fick. Och han blev glad, och sade om jag tyckte om henne så är det nog en bra häst. Och det är hon.
