Att känna mer än att tänka

Jag skrev ett inlägg för rätt länge sedan om en dröm jag haft i många år. Om att bo i gränslandet mellan fjäll och fjord. Fota, skriva och bara vara.
På onsdag lastar vi hästarna och så bär det av. Över fjäll och över hav. Ut i väglöst land.
Det har varit en resa. Ibland har tvivlet slagit fast i hjärtat så starkt att jag tänkt att det aldrig kommer bli av.
Men så har jag landat i mig själv igen. Slutat tänka och bara känt.
Och så på de märkligaste av vägar så hittade jag platsen att vara på.

Det kommer säkerligen vara en resa med både upp- och nedturer. Stunder då jag har sådan hemlängtan att jag gråter i kudden. Och stunder då livet bara fyller varje cell av min kropp. Jag tänker att det är så det är att följa drömmen. Inget är inlindat i trygghet eller morgondagen förutsägbar. Men det fantastiska är, att då man vågar sluta tänka och bara vila i drömmen så löser sig allt. Och då är alla tårar i kudden bara ett steg på vägen.

Lite som då man åker mil efter mil på fjället. Då det blåser och yr. Då sikten är obefintlig och man undrar en stilla tanke vad syftet egentligen är.
Så bryter solen genom molntäcket och allt blir bara magiskt.

Vi ses i Norge :)

Jag ska lita på det

Något år efter att Kolla dog kom en känsla i min mage och lade sig tillrätta i mitt hjärta. Det skulle komma en hund till oss. En hund som på samma sätt som Kolla inte haft det så lätt i livet. En hund som behöver ett hem där han kan leva och inte bara överleva.

Jag har sagt att vi inte ska skaffa någon till hund. Det var det hjärnan sa. Två hundar är tillräckligt. Men magkänslan viskade och jag lyssnade. Då och då under ungefär ett års tid har jag sporadiskt tittat lite på blocket och på hemsidor till hundstall.
Inte letat aktivt.
Bara hållit den dörren på glänt.
Men hjärtat har inte ropat så jag har bara fortsatt att ha den viskande rösten. Den hunden som det är tänkt ska komma till oss kommer att komma då det är dags.

Så en dag såg jag en hund på internet. Och hjärtat skrek. Det formligen dånade i mina öron. Och jag visste. Jag bara visste att han skulle komma till oss.
Jag tog kontakt med kvinnan som skrivit om Barney, det är så han heter, och fick veta att en familj tagit honom till sig. Jag förstod ingenting. Det stämde inte. Vad var det med allt dån och ropande magkänsla?

Så hörde hon av sig efter ett litet tag, och berättade att Barney var tillbaka på hundstallet. Det var där han bodde. I ett hundstall i Polen. Med sina chokladögon och rufsiga päls gav han hejdlöst av sin kärlek till andra människor och hundar och han hade blivit lämnad tillbaka. Det var en flicka och hennes farmor som hade hämtat honom och föräldrarna gick inte med på det. Så då skulle han komma till oss. Samtidigt som det kändes hemskt att han skulle behöva gå igenom förvirringen av att byta plats, bo på hundstallet i några veckor till och ha en lång resa upp till norra Sverige så kändes allt så rätt.

Allt bara flöt på. Han fick alla vaccinationer, pass utfärdades och transport bokades. Om 14 dagar skulle vi till Stockholm och hämta hem vår hund.
Så fick jag ett samtal igår.

Kvinnan som hjälpt mig med allt ringde. Familjen som hade Barney några dagar hade kommit och sagt att de ångrat sig. Igen. Och ägaren på hundstallet hade släppt hunden till dem. Hon var helt förtvivlad då hon ringde. Och det kändes som att hjärtat skulle stanna.

Det är kanske svårt för en del att förstå. Men i mig så är Barney redan en del av vår familj. Jag följer alltid min magkänsla och den är så stark. Åh, så den ropar. Det gör den fortfarande. Så jag blir förvirrad och förtvivlad och vet inte vad jag ska göra. Första känslan var, att jag kände mig helt maktlös.
Och samtidigt.
Det är märkligt. Men samtidigt så kom ett lugn. Den är lika stark, känslan att Barney ska komma. Den finns där, bultandes i takt med mitt hjärta. Jag tänker att jag inte alls är maktlös. Jag kan välja att känna tillit. Jag vet inte hur, har inte alla svaren. Men jag har känslan. Jag tror verkligen att det är meningen att Barney ska vara en del av vår familj.
Och jag tänker, att jag ska lita på det.

Ett arbetsrum under uppförande

Jag och Joy har börjat riva väggen till kallförrådet i det som ska komma att bli mitt arbetsrum. Med en make som for till Stockholm i helgen så bestämde jag och Joy att det var dags. Det rummet är det sista i huset att bli renoverat. Det ligger vägg i vägg med sovrummet och de två rummen var från början ett. Detta rum ska bli min kreativa bas med arbetsbord längst alla väggarna och hyllor och lådor över och under arbetsytorna med förvaring för färg, tyger, verktyg och allt det jag önskar ha där.

Den väggen som rivs är slagen med bräder på båda sidor om reglarna och fylld med sågspån. Så vi skottar spån och spikrensar bräder. De gamla bräderna ska bli de nya väggarna inne i rummet. En del av dem (på den sidan av väggen som inte syns på bilden) har gammal tapet och gamla tidningar på sig och jag tycker de är så vackra. Att skapa någonting nytt utifrån någonting gammalt tycker jag är det bästa.

Jag, Linda och Joy var på soptippen i helgen. Som vanligt hittade jag lika mycket att ta hem som jag lämnade. Det finns så otroligt mycket fint som bara slängs. Det gör faktiskt ont i mig då jag ser det och så drar jag ut krukor, vattenkannor, klädhängare och hinkar från containrarna. Jag kan se de framför mig, alla fynd jag gör i sådant som andra människor slänger och skapa nya lampor, ramar, bord och möbler från återvunnet material och så står de där på hyllorna i mitt kreativa rum och väntar på att hitta sin plats. Drömmen är att så småningom ha en webshop. Fast, av bilden nedan att döma så är det inte imorgon det sker om vi säger så. Men vi är på väg.

arbetsrummet

Den kommer att flyga

Jag har glömt att berätta om min senaste tatuering. Det är Håkon och jag som har tagit fram den. Jag har förklarat och visualiserat och Håkon har använt min arm som skissblock och så har han tatuerat. Han är en talang.

Jag fick förfrågan att skriva en krönika för LKAB Framtid – en tidning LKAB ger ut en gång i kvartalet. Jag fick fria tyglar och tänkte att jag skulle skriva om min hemort. Jag skrev inte om det. Det blev om min tatuering istället. Här får ni läsa den;

Den kommer att flyga

Det är inte helt enkelt att veta vad man vill här i livet. Jag tänker att det handlar om att lyssna på magkänslan. Den viskar snarare än ropar och om man stannar upp och tar sig tid att lyssna, då finns den där. Tålmodigt och varsamt vill den visa vägen till det som finns i hjärtat.

På min högra arm finns en enkel blomma med snirklande blad virvlandes längs underarmen. Den symboliserar vägarna till mina drömmar.
Fyra ord står skrivna med min slarviga handstil. Morfar kisade, ”kill it” läste han och såg frågande på mig. ”Nej morfar” svarade jag, ”det står tillit”.
Tillit, lust, vilja och mod.
Det är mina vägvisare i livet. Och livet, tänker jag – det handlar om magkänsla, hjärta och drömmar.

Jag anser att drömmar är till för att flyga. Och de behöver fyra steg som sats innan de lyfter.
    Tillit är första steget. Tillit till att livet vill mig väl. Kanske låter det fånigt. Min goda vän Linda fnyser ibland åt mig när jag kommer dragandes med det där. ”Måste du vara så jävla positiv” fick jag visst höra en gång. Men jag tänker verkligen så, att livet vill mig väl. Även de värsta stunderna i livet är ibland de största gåvorna. Då jag fick missfall kändes det som att benen inte längre skulle bära mig. Ibland under åren då vi längtade efter ett barn men inget barn kom kunde jag vara vettskrämd. Men nu, med en treåring virvlandes omkring på en gård som är långt ifrån färdig, så tänker jag att det fanns ett syfte med att det skulle ta sin tid innan detta virrvarr av glädje skulle komma. Nu har vi förvisso ingen dusch ännu utan världens vackraste badrum är fortfarande i tjänst med badkar under stjärnorna. Men huset är varmt och vi har inte behövt byta blöjor samtidigt som vi rivit upp golven och katten trodde hela köket var en enda stor kattlåda.
Så är det tillit till min egen förmåga. Jag kommer ihåg då jag var liten och modstulet frågade mamma om hon trodde att jag någonsin skulle bo i ett litet rött hus med vita knutar. ”Om du vill det, så kommer du att göra det” svarade hon. Och pappa. I hans ögon klarar jag vad som helst. Ingen ryggsäck har någonsin varit för tung, ingen fisketur för lång och inget jobb för svårt. Hans tillit till mig har bosatt sig i mitt hjärta och blivit till min egen. Så pappa, även om du inte är speciellt förtjust i tatueringar (läs: avskyr dem) så är du en stor del av min.
    Lust – det är kreativiteten, inspirationen och energin som föder alla idéer och drömmar. Lusten dansar och hoppar och är ansvarig för att tvätten ligger lite för länge och att cykeln står ute om vintern.
    Vilja är det som tar lusten i handen och går framåt. Kanske med en något sammanbiten och målmedveten min och med bestämda steg även då det är motvind. För det är inte enkelt att flyga med drömmarna. Det är till exempel inte alltid supermysigt att ha badrummet utomhus. På vintern bland annat.
Och så mod. Det är modet som gör att jag blundar och hoppar.
Så står jag där. Med kameran i ena handen och ett gäng hönor runt fötterna. Jag arbetar som frilansare, äter gårdsägg och tänker att livet nog faktiskt vill mig rätt väl.

Så då mörkret kryper på och kylan sveper närmare. Stanna upp en stund, strunta i tvätten och lita på din förmåga. Den finns där. Låt viljan ta lusten i handen och samla modet. Du kommer att vara rädd. Det får man.
Men jag lovar.
Släpp drömmen fri så kommer den att flyga.

anna

 

Tänka sig.

Tänka sig. Det är lite lustigt detta livet ibland. Jag ligger i sängen med datorn i famnen och arbetar med bilder. Jag ska skicka in ett gäng till tryckeriet så jag kan skapa mig en portfolio. Det känns nästan lite fånigt, som att jag gör mig till. Men tänka sig. Nu är det dags. Ett uppdrag har blivit två, till tre, till flera. Och då ska man ha en portfolio tänker jag. Det är inte samma sak att visa bilder på datorn och det finns så många fler än dem jag har hemma.

Ibland känns det overkligt. Då nyper jag mig lite i armen och så hoppar jag runt. Ibland är man så glad att man vill hoppa och då tänker jag att man ska göra det. Ibland är man så matt så man vill lägga sig ned – då ska man göra det också – så då hoppstunderna kommer ska man ta vara på dem.

Sista dagarna har jag hoppat mycket. Facing Gällivare Magasin är nominerad till Svenska Publishing-Priset! Det är så fantastiskt roligt. Jag har kollat upp våra konkurrenter. Ett gäng byråer som gjort magasin för bland annat Thule och IKEA. Lite David mot Goliat. I november ska vi till Stockholm på gala och prisutdelning. Då får vi veta vem som vinner. Jag tänker jag ska sy mina egna kläder. Jag vet precis vad jag vill ha på mig, men jag tror det är svårt att hitta det i en affär. Mormor – bli inte orolig nu. Jag är förvisso hopplös på att sy, det där med millimeterprecision och tålamod är ju inte min starkaste sida. Men jag har ju faktiskt två månader på mig.

n_liten_sv-genomskinl

Lite bilder från jobb…

Jag har arbetat med en ICA-butik uppe i Gällivare. Syftet var kortfattat att utveckla kundkommunikationen och göra butiken mer personlig och nära. Nära kunderna, kommunen, personalen och naturen.

Miljötänk har varit en röd tråd genom hela mitt arbete och förutom rena förbrukningsvaror som skruv och färg så är allt material återbruk.

Till PANT och ÅTERVINNING; Här valde jag att göra en taklampa som  istället för kristaller pryds av pantflaskor. Skyltarna är handmålade, brända i kanterna och är gjorda av spillmaterial från sängtillverkning.

panta pantalampa nära

 

Till KUNDOMRÅDET/FIKADELEN vid kassorna har jag handlat möbler på second hand om målat upp dem i tre kulörer – naturlig svart, en grå/turkos och en skiffergrå. Jag gjorde stora lådor som jag lät aspgrenar i olika färger stå i och agera som ”skärmväggar”. Lådorna och väggen är virke från en gammal terass. Det fantastiska med gammalt virke är att det är så mycket  vackrare än nytt virke någonsin kan bli, och det är alltid en sådan känsla av tillfredsställelse då man kan skapa någonting nytt av någonting kasserat. Lamporna är egen design och tillverkning. Plåten är återvunnen och sälgen kommer från röjning av egen skog hemma på gården. Den tredje lampan är av mattrasor.

 

fikadel innan

fikadel efter

lampa lampa2

 

Vid SJÄLVSCANNINGEN valde jag att ta en bild som fototapet. Järnvägen tänker jag är hela samhällets aorta, det är med den som gruvdriften kom igång på allvar. Jag gjorde också nya skyltar till betalningsstationerna.

 

betala själv innan betala själv efter

 

Sedan gjorde jag en till fototapet, ett gäng skyltar och bilder och fixade kundtoaletten lite trevligare. Men ni fick en liten inblick i vad jag pysslat med på jobbet :)

Jag behöver väl inte säga att jag hade vansinnigt roligt…

Der ingen skulle tru att jeg skulle bu

Då jag för första gången såg tv-programmet ”Der ingen skulle tru at nokon kunne bu” slog en längtan fast i mitt hjärta. Så skulle jag någon gång vilja bo. Med en norsk make så har det blivit en del fler turer till Norge än det annars skulle ha varit, och varje gång jag är i detta land så drar det i en nerv djupt inom mig. Jag skulle vilja bo med fjorden och fjällen nära. Någonstans långt undan annan bebyggelse där hästarna kan vandra långa sträckor och jag kan fotografera och skriva. Jag skulle vilja bo enkelt, utan elektricitet och rinnande vatten och där dagen går ut på att ordna mat på bordet och bara leva i nuet. Ett litet elverk skulle jag dock vilja ha, så jag kan ladda upp datorn (som skulle vara utan internetuppkoppling naturligtvis) för mitt skrivande och kunna ta in bilderna från kameran. Jag skulle vilja skriva massor. Fota i mängder. Jag skulle vilja ha en liten ko, så det finns möjlighet att göra ost och fil, och hönsen skulle såklart spatsera omkring på gården.

Vi har pratat om detta, maken och jag, och funderat kring att åka en vår och stanna till hösten. Dock har Rune alla sina skyttetävlingar under sommaren och helt ärligt så är det jag som varit den pådrivande kraften i detta. Det är ju trots inte alla som delar drömmen att bo isolerat och ensligt på en ödegård, med planen att tvätta kläder i fjorden och mjölka kon om kvällarna. Det är väl märkligt :) Men så tänkte jag, att egentligen är det något egensinnigt att tänka att alla mina drömmar också ska vara någon annans. Så jag frågade maken vad han skulle säga om jag och Joy skulle bo i Norge ett halvår. Och denna lugna man satte sig ned och började fundera var bästa området skulle kunna vara. Jag har några kriterier;

Norr om polcirkeln – jag vill ha midnattssol. Hästarna ska kunna ströva fritt. Ensligt beläget – lååångt till närmaste granne (möjligen en granne kan få finnas såvida denna tycker om besök av hästar och en treåring). Ingen el eller rinnande vatten. Hav och fjäll. Lite soligt väder emellanåt (det finns en del väldigt regniga ställen – nej tack). Mobiltäckning har samtliga nära och kära deklarerat nödvändigt, alternativt stjäla en satellittelefon från försvaret men det låter ärligt talat inte så enkelt.

Så, jag sätter ut en liten efterlysning så ser vi vad som händer. Börjar veckla ut vingarna för att släppa drömmen fri så att säga. Och ni, ni är ju såklart varmt välkomna att komma och hälsa på :) Rune har lovat att göra det.

Att skutta fram

Imorgon kommer jag hem.  Efter en vecka av helt fantastiskt, otroligt, härligt, roligt arbete. Ja, jag vet – jag är fullt medveten om att jag är lite hög på lyckorus för tillfället. Lite yvig i mina rörelser om man säger så. Men jag varken kan eller vill tygla denna kreativitet som liksom hoppar inom mig. Och ut ur mig.

Det är inte alltid lika roligt att träffa nya människor. Ibland är det smått skräckinjagande. Fast emellanåt. Då är det fantastiskt. Dessa väsen som liksom gör att man blir lite gladare, att världen känns lite, lite bättre och som får en att mer skutta fram än gå. Jag är alltid nervös innan jag ska ut och göra mina intervjuer. Jag börjar på allvar tro att det är någon hormonell störning i min svettproduktion efter barnaproducerandet för jag kan lukta som om jag inte duschat på en vecka. Vilket ju inte är allt för ovanligt i och för sig. Men min raggardusch är jag ständigt trogen och idag har jag tvättat mig under armarna tre gånger. Med ett resultat som om jag lika gärna kunde ha legat i tält i tre dagar. Det kan ju inte vara normalt tänker jag. Men jag har en väldigt gott luktande deodorant, och mina kära intervjupersoner intygar upprepade gånger att de inte alls känner sig besvärade (och vad skulle de säga annars?) så jag inbillar sig att det ändå går bra.

Imorgon kommer jag hem till älskat barn och älskad make. Och gården och djuren. Åh, jag längtar! Dagens tips till er alla. Då ni känner, att ni har väldigt mycket fint i livet – stanna upp några sekunder, blunda och så ta bara in allt och så tillåter du dig själv att vara oförskämt nöjd med livet en stund.

Livet dansar i takt med mina drömmar

Då jag gått ut gymnasiet sommarjobbade jag åt LKAB. Jag klippte gräs. Jag älskade det. Eftersom jag var arton så fick jag köra åkgräsklipparen, men det ville jag inte. Jag trivdes att traska med handgräsklipparen timme efter timme. Solen lyste, benen blev bruna och jag lade ner stort engagemang i dessa grönytor. Men sommaren gick och byttes ut mot höst. Och jag stod där utan arbete. Så jag startade ett café.
Tjofs, bara sådär.
Jag lade ner massor med iver och engagemang, arbete och tid. Men inte alls särskilt mycket tvivel och tvekande, rädslor eller funderingar. Jag tänkte att det skulle vara mysigt med ett café, jag behövde ett arbete och tanken att det kanske inte skulle gå så bra slog mig aldrig. Och gjorde det den viftade jag undan den och gjorde som jag alltid gjort och kastade mig med liv och lust ut i det okända.
Det är det vackra med barn och unga – de har en tilltro till att drömmar är till för att släppas fria. Och vi vuxna, vi ska vara lejon som ska försvara denna tilltro. Den drömmen som jag levde ut finansierade en ännu större dröm. Jag hoppade på ett plan till Australien och reste runt ensam och mötte senare upp Linda och så sov jag och mina fina vän under stjärnorna på andra sidan jorden på en gammal träbåt guppandes över Stora Barriärrevet.
Och så nu, då jag passerat 31 år, föddes tanken igen om ett café. Och jag märkte, att rädslor och tvivel fått ett grepp om mig. Det var inte bara tjofs. Nu var det inte speciellt många veckor som gick från att idén fick ett fast grepp i mig tills dess att jag faktiskt kastade mig ut i detta virrvarr av det nya, men det fanns en hel del funderingar med på resan.
Och då påminde jag mig om mig själv, då jag stod där 18 år och med en dundrande mental medvind. Och jag tänkte, att jag vill aldrig glömma att mina drömmar är till för att släppas fria.
En av mina första gäster på Sotiga Fingrar beställde en kopp te till sin smörgås. Jag är själv ingen speciellt ivrig tedrickare men det finns ett alldeles ljuvligt te som smakar som pepparkakor och till varje tepåse kommer en liten lapp med ett ordspråk. Jag älskar dessa visdomsord. ”Life expands in relation to ones courage” sade denna tepåse. Och jag tänkte, att det är fasligt så kloka dessa tepåsar är.
De orden fastnade i mig, och jag gjorde en egen variant på dem.
Livet dansar i takt med mitt mod.
Det är det som det handlar om.
Mod.
Drömmarna finns där. Vi kan försöka att gömma bort dem, men de ligger där och väntar. Och har man modet så sviker de inte.
Jag var som alltid barfota igår då caféet var öppet. Och jag brukar stolt tänka, att mina fötter är härdade. Jag kan gå längst med grusvägen utan att oroa mig för stenarna. Men nu värker de. För första gången i mitt liv, så har jag ett sår under min häl. Det yttersta lagret hud har nötts bort på en fläck då jag travat runt hela dagen. Men vad gör det, då kvällen var ljuvlig, och gästerna låg utsträckta på trasmattor och stora kuddar under körsbärsträdet, fullt med barn plaskade i barnpoolen och panna på panna kaffe kokades på elden.
För det är nog så, att fötterna kan värka. Men livet, det dansar i takt med mitt mod.

Det gäller bara att säga välkommen till drömmarna.

_MG_2266

Förvärvsarbete och ärtsoppa

Jag vill ha ett deltidsjobb.

Jag hade gjort en plan att jag skulle arbeta i LKAB. Var tredje vecka skulle jag vara borta. Jag skulle tjäna bra. Man gör det, tjänar bra alltså, då man arbetar i gruvan. Jag hade hela planen klar. Men jag funderade. Och funderade. Och det var något som skavde i mig. Jag hade svårt att sova, och energin liksom rann sakta ur mig. Jag funderade och vände och vred, och så stod det helt klar i mig. Jag ska inte vara borta. Jag vill inte fara från Joy var tredje vecka. Det finns ingen lön som är värt det. Det var det den där kloka tepåsen ville säga mig. Så jag sade helt enkelt upp mig.

Jag fick ett erbjudande om ett heltidsjobb inne i Skellefteå. Det var ett sådant jobb som jag verkligen skulle trivas med. Men jag vill inte arbeta heltid. Jag vill ha tid hemma med Joy. Tid att finnas där för henne. Och jag vill ha kraft att bygga växthus och köra in hästar och att skriva. Och då kan jag inte ha ett heltidsjobb tänker jag. Så jag tackade nej.

Så hittade jag mitt drömjobb. Nära, deltid och med ungdomar. Men då jag varit på intervju så skrek hela mitt väsen, att där ville jag inte arbeta. Vi delade inte riktigt samma världsbild, arbetsgivaren och jag, om vi säger så. Och jag tänkte, att skulle jag bli erbjuden det arbetet så skulle jag tacka nej. Det är viktigt att följa det man tror på och står för, tänker jag. Inte för att jag tänkte att jag skulle få det, jag tror att de tyckte att jag var lika vansinnig som jag uppfattade dem.

Och så satte jag mig vid datorn igår. Och såg på arbetsförmedlingens hemsida att tjänsten var ute igen. Och känslan att de hellre tog ingen än mig, spred sig i min kropp. Jag ringde till min vän Janita. ”Jaha, nu fick jag inte ens säga att jag inte ville ha det jobbet” beklagade jag mig. ”Förstår du, de söker hellre om efter anställda än anställer mig!” fortsatte jag. Och då svarar denna kvinna, som går in i ödehus för att släppa ut en skata och följer den fulla mannen på gatan hem som alla andra bara går förbi, att det var väldigt bra. ”Tänk Anna” sade hon lyckligt ”att fast du tyckte att du bet ihop så visade du att du inte alls hade passat där”. Och så förklarade hon till mig, att det alltid kommer finnas de som anser, att det jag står för är tokigt. Och att det var någonting bra, att jag inte fick det jobbet. Det var liksom en bekräftelse på vem jag är. Det är en väldigt bra sak att ha en vän som heter Janita.

Så det är nog så, mina kära läsare. Att det kan vara väldigt positivt att säga upp sig från ett välbetalt arbete, tacka nej till en heltidstjänst och inte få ett arbete man har sökt. Det kanske låter tokigt. Men det skaver ingenstans. Jag oroar mig inte. Jag sover bra. För jag är precis där jag ska vara. Jag är med mitt barn, jag har energi, jag följer vad mitt hjärta säger är rätt och jag mår bra. Och jag tror, att jag kommer att få ett arbete där jag kan arbeta deltid och där de människor jag arbetar med säger, att vad härligt det är att jag arbetar där. Det tror jag väldigt mycket. Och fram tills dess får vi väl ta och äta ärtsoppa några gånger mer tänker jag. Ärtsoppa blir för övrigt mycket god då man lastar ved och glömmer bort den på spisen och den får koka några timmar längre än det står på ärtkartongen…

 

Mitt bästa lönebesked

Den är på 490 kr. Frilansare. Jag gillar det ordet. Frihet är ju liksom en stor del av min själ. Och nu kan man ju inte enbart leva på frihet, drömmar och kärlek. Men ganska mycket mer än man tror kan man leva på det. Och en lön på 490 kr, ja det betalar telefonräkningen. Eller hundmaten för en månad. Eller väldigt många skruvar till ett växthus. Det är för övrigt det enda tillsammans med färgen som jag köpt nytt till det växthuset. Så man kanske nu inte kan leva på drömmar. Men man kan då bygga växthus av det.

_MG_0381

Kolla

Det fanns en hund på Island
med tovig päls och mager kropp
med dig knöt jag ett vänskapsband
och vi gav varandra kärlek och hopp

Jag räddade dig från hunger och misär
du räddade mig från en ilsken tjur
vi höll varandra så väldigt kär
att man kan ha sådan tur

Du satt och väntade utanför affären
och vägrade äta då jag var sjuk
du kände alltid av atmosfären
och din päls var silkesmjuk

Du var tapper och modig och du fanns alltid där
men nu är du inte längre här

Två år har nu gått och jag saknar dig än
du var och förblir min ädlaste vän.

IMG_0251

Vår fina häst

Vi tog Fröja hem till oss då hon var ett föl. Det var en kall dag i Januari som vi körde in på gården med hästtransporten. Och denna häst är otrolig. Jag föll för henne direkt då jag såg henne. Jag och moster skulle och titta på ett föl på sommaren. ”Jag ska bara titta” sade jag till maken ”jag lovar att inte göra som med hunden” bedyrade jag. Jag hade nämligen bestämt vilken valp vi skulle ha då vi köpte vår finnspets redan första gången jag var och tittade på valparna. Och planen var att jag skulle titta, och sedan skulle vi fara tillsammans och fatta ett gemensamt beslut. Nu är ju hästarna mer mitt område, men de är en del av familjen de också och vi kände båda att vi ville att vi bägge skulle vara delaktiga i vilket föl vi skulle köpa. Det är ju trots allt – om allt går bra – de närmsta 30 åren vi pratar om. Så for vi då, moster och jag, och tittade på ett föl. Jag fick höra efteråt att ägarna hade funderat lite vad det var för en kvinna som kom med trasiga jeans, stor skjorta, rufsigt hår och med Caroline af Ugglas som ringsignal på mobilen. Men de lugnade sig då de såg mig och Fröja tillsammans. Det var personkemi. Åh, vilket föl hon var. Jag bestämde mig på stående fot. ”Om ni vill sälja till mig så köper jag henne” sade jag tvärsäkert och så skakade vi hand. Moster sade till mig att jag i alla fall hade kunnat fråga om priset först. Men det spelade ingen roll. Så var det bara att bära hundhuvudet och ringa till maken. ”Nu har jag gjort det igen” sade jag. ”Jaså” svarade denna lugna man ”du har köpt en häst?”. ”Jag har nog det” var svaret han fick. Och han blev glad, och sade om jag tyckte om henne så är det nog en bra häst. Och det är hon.

_MG_0005

Idag är det onsdag

Det finns en tidning som heter Mellanbygden. Det är en liten, lokal tidning för dem som bor mellan Umeå och Skellefteå. En tidning som kommer ut en gång i veckan, på onsdagar.

Idag är det onsdag. Och det ligger en tidning på vårt köksbord. Och på ett uppslag, med flera bilder, kan man läsa namnet på skribenten och fotografen. Det är mitt första avlönade uppdrag som skribent! Och fotograf också för den delen. Det är troligen den minsta lön jag någonsin fått, men banne mig om det inte är den bästa av dem alla. För jag är så glad, och jag är så stolt. Och det känns som att en av mina drömmar som jag har släppt fri, har fått vingar.

_MG_9710