Joy utökar ständigt sitt vokabulär. Igår kom det senaste tillskottet, ”Joy kälv” (läs: Joy själv). Det kom i kyrkan efter att hon dansat till orgelmusiken och sjungit med i första psalmen och ivrigt med fast stämma deklarerat mannen på bänken bakom oss som helt sonika ”PAPPAAAA”. Efter att jag hyssande förklarat att ”nej, inte pappa” och hon återgett ”PAPPAA NÄÄ” med sitt lilla finger stadigt pekandes på mannen satte hon sig tillslut ned och grabbade tag i psalmboken. Och då jag lade min hand under den för att undvika den väntande höga dunsten i kyrkgolvet så kom det; ”Joy KÄLV”.
Och sedan kom det då jag på hemväg längst E4:an med ett lättare stresspåslag hittat en parkeringsplats efter att Joy gråtande deklarerat med ökande intensitet att hon hade bajs i blöjan. Det hade hon inte. Däremot var hon väldigt nöjd över att få sällskap i baksätet. Efter det att jag förklarat för henne konsekvenserna av att ropa varg, medan hon högst ointresserat lyssnade och försökte sätta på mig dockans mössa, så förklarade hon för mig att hon ville ha saft. Och medan jag gav henne sirapsflaskan med min dyrbara hemmakokta saft så sköt hon bestämt bort mina händer, ”Joy kälv”.
Det är väldigt bra tycker jag att Joy vill själv. Det uppmuntrar jag henne till som oftast. Men jag blir bara lite matt då hon väldigt mycket vill kälv mitt i en kyrka under en begravning eller i bilen på väg hem på kvällen tillsammans med 5 hönor och klockan är över tio och hon inte alls vill sova. Lite matt blir en mamma då.
