Att ta sig till ett dagis

På söndag kväll hade jag svårt att somna. Rune skulle jobba på sin annars lediga måndag och hade gått och lagt sig i tid. Jag vankade omkring bland svampar och hundar och kände mig lite nervös inför morgondagen då det stod dagis på schemat. Jag gick och lade mig lite för sent och klumpen i halsen ramlade ned i magen då jag ställde väckarklockan. Det kändes som slutet på en era. Den tiden då jag och Joy pysslar på hemma under dagarna skulle vara slut. Nu var det dags för väckarklockan-eran. Jag väckte Rune då jag krupit ner under täcket. ”Detta går inte Rune” viskade jag och han stirrade nyvaken och något förvirrad på mig. ”Hur ska jag kunna börja arbeta? Jag kommer inte få träffa Joy lika mycket” sade jag samtidigt som rösten steg i takt med förtvivlan. Och Rune strök över ryggen och försäkrade att allt kommer att gå bra och till sist somnade vi allihopa.
På morgonen kändes allt mycket bättre. Jag är en morgonmänniska. Egentligen. Innan Joy föddes steg jag ofta upp vid sextiden och det är som min stund på dagen. Men sedan jag blev mamma är jag glad för varje gång jag får sova ut (vilket ju i ärlighetens namn inte skett allt för ofta de senaste två åren) så den där ivern att stiga upp klockan sex har som försvunnit. Men igår då väckarklockan ringde och jag trött steg upp så var det fantastiskt. Det påminde mig om då jag läste på universitetet. Då steg jag upp fem för att ge höstar och höns mat och fara ut med hundarna. Det var på den tiden då alla golv var oisolerade så på vintern var det väldigt kallt på morgonen och jag skyndade alltid att elda i kaminen i köket. Så då jag steg upp på morgonen igår tände jag i vedspisen. Mest för att torka svampen men också för att det är väldigt mysigt att elda på morgonen. Sedan väckte jag Joy och så satt vi och åt frukost och förberedde oss för den stora dagen. Dock ringde jag till dagis för att säga att Joy haft en hosta som hon fortfarande hade spår av och då tyckte de att vi kunde vänta med inskolningen till idag. Det tyckte jag var en väldigt bra idé. Så då kvällen kom kändes det spännande med dagis. Förutom det faktum att min gamla bil som jag envist vägrat att använda en överskådlig tid, protesterade för försummelsen och vägrade att starta. Nu var det bara batteriet som var tomt så det var egentligen inget stort problem. Om inte klockan hade varit tolv på natten. Och att bilen så fint blivit parkerad med nosen mot skogen så den behövdes bogseras bakåt för att jag skulle kunna komma åt med startkablarna. Jag travade upp till Rune och väckte honom för andra kvällen i rad. Då blev jag inte så där jättepopulär. ”Det är väl ditt ansvar att se till att bilen går” väste han under täcket. Vi kan väl sammanfatta det hela med att det inte var det smartaste den mannen sagt och att han inte blev så superpopulär heller. Så kan man nog säga. Men bilen drogs fram, laddades och så tog jag ut den på en provtur halv ett på natten. Det gick bra. Om man bortser från att bromsarna kändes märkliga och att jag glömde att låta bilen stå på tomgång och sedan var den lika stendöd som från början då jag parkerat den. Då tittade jag och Rune på varandra och så gick vi och lade oss.  
Rune fick skjuts med en kollega till jobbet och jag tog den bilen som faktiskt startar då man vrider på nyckeln. Jag tror att det kan vara ganska nära att fru Olsson kryper till korset och får inse att vi kan behöva en bil till. Det är ett ganska surt äpple att bita i. 
Men dagen på dagis gick bra och jag tror att Joy kommer trivas som fisken i vattnet.