Fina ila och så ett drömjobb

Jag har ju inte delat med mig av vad som hänt på sista tiden. Inte på jobbfronten i alla fall. Det är ju så att jag vikarierar några dagar i veckan som lärare nu. Och i början var jag nervös. Som alltid då jag är nervös svettas jag väldigt och jag var lite orolig att ett barn skulle utbrista en fråga varför jag luktar så mycket svett. De är ju ärliga, de små liven. Det gjorde ingen, tack och lov. En morgon då jag kom till jobbet och skulle peka och visa ett barn var de skulle skriva i sin mattebok så upptäckte jag att handen var alldeles sotig. Sotiga fingrar är charmigt då man driver ett café med detsamma namn, men inte då man är lärare. Dessutom  hade jag haft på skorna hela förmiddagen men tog av dem efter lunch då jag uppmärksammat skylten där man blev bedd att faktiskt inte gå med skor. Och en omisskännelig doft (?) av fotsvett nådde min näsa. Då skämdes jag lite. Och kanske ser jag inte ut som den typiska lärarinnan med min helly hansen och spretiga hår men idag då lektionen började på morgonen var jag utan skor – med alldeles nytvättade strumpor – rena händer och nyklippta naglar. Det senare fixade jag med saxen jag hittade på katedern men jag kände mig väldigt prydlig. Helly hansen till trots. Och barnen – de är helt fantastiska. Jag har ett väldigt roligt jobb.

Och nästa vecka. Då börjar jag på ett projekt, som jag bara kunnat drömma om. Jag ska jobba uppe i Gällivare i perioder och arbeta med ett magasin där jag ska gestalta mångfalden i min hemkommun. Göra personporträtt och fotografera och lyfta fram själen i detta samhälle där långt uppe i norr. Detta samhälle som fostrar gruvarbetare och världsstjärnor, där solen inte går upp under vintern och där den aldrig går ner under sommaren. Där fjället vakar över husen och där myrarna sträcker ut i miltal. Detta samhälle som kan vara hårdnackat och samtidigt smärtsamt vackert, som håller på traditioner samtidigt som ständiga förändringar omvandlar bilden. Detta samhälle som är mina rötter. Och det ska vara mitt arbete de närmaste månaderna. Det är helt otroligt. Jag är borta en vecka, Joy är på dagis tre dagar och sedan har jag mycket tid hemma innan jag ska upp nästa gång. Jag får fota och skriva och jag hade inte kunnat önska mig något mer. Det skulle möjligen vara ett 50 mm objektiv då. Jag håller alldeles på att förlora min själ till kameran.

Idag ställde Ila upp som försökskanin. Och hon är så vacker.