Och lite mer

Nu är panelen slagen och målad ett varv. Nästa varv får komma då panelen fått torka isär lite som den alltid gör då man satt upp den. Stallet får bli grått och så blev lösdriften faluröd. Nu har vi börjat fylla den med hö tills höladan är klar. Åh, det känns så fint att djurens nya tillhåll allt mer börjar ta form.

målad lösdrift

En lösdrift tar form

Carporten har faktiskt sett sorglig ut. Lite bortglömd kan man kanske säga. Men nu börjar den komma till liv. Det ska bli nya lösdriften. Här ska hästarna och kommande ko kunna gå in och söka svalka varma sommardagar och skydd regniga höstkvällar.

Jag har reglat upp där vi tidigare körde in bilen och slagit panel. Långväggen var reglad redan men saknade panel. Nu är det bara gaveltoppen kvar. Bussen är perfekt höjd som byggställning så då jag slog spikläkten stod jag på busstaket. Den bilen kan man ha till allt.

Ett litet tips som jag märkt med mina hästar. Om ni ska bygga en lösdrift så ha två öppningar – alltid en väg ut om den ena skulle få för sig att helt plötsligt bli på dåligt humör. Och ha öppningarna åt samma håll. Hästarna sover nämligen växelvis, en håller alltid vakt. Och med öppningarna åt samma håll kan även vaktstyrkan stå under tak med huvudet ut. Med öppningar åt olika håll blir det lätt att den som håller vakt står utanför. I alla fall mina hästar…

Jag tror att detta bygga ska få bli järnvitriol. Stallet ska bli det och jag tror det kan harmoniera bra. Nu är förvisso två väggar faluröda men det tror jag bara kan bli en fin kombination. Vi får se längre fram.

lösdrift

Lite ändringar i köket

Maken är på skyttetävling hela veckan. Så jag och Joy arbetar på med projekten. Mellan att vi tar någon tur med hundarna till havet och badar. Det är magnifika dagar. Strålande sol och härliga temperaturer. Joy har varit några timmar på dagis två dagar och då börjar jag varje arbetsdag med en löptur med hundarna i skogen. Igår sprang vi över myrar och vattnet var så varmt att det var ljuvligt då vi till slut vadade över ett dike och vattnet svalkade.

På gården jobbar vi nu med gjutning för stallet. Min plan var att det skulle vara gjutet i helgen. Men midsommar kom och med den ett gäng gäster. Och då kan det bli så att man sitter länge vid elden och runt bordet ute och pratar och skrattar. Om byggmax vill tydligen inte heller vara öppet då jag vill handla cement så då stod jag där under midsommar och kunde inte alls gjuta. Så då satte jag igång med ett alternativt projekt. Andan föll på, så att säga. Någon förebild kom jag i stundens hetta inte på att ta men jag hade som tur var en gammal bild som jag hittade.

Jag har egentligen aldrig varit helt förtjust i våra vita lådor i köket. Jag tycker mycket om att de är i trä och gjorda på ett snickeri i Umeå och som vi köpte billigt via blocket. Men inte att de är vita och inte att de liksom ”gick ihop” i skarven. Jag tycker det är så vackert med synlig stomme. Så jag sågade bort den profilerade kanten längst ut och gjorde en stomme emellan. Målade svart, lackade, väntade (åh, så tråkigt det är med torktider) och målade turkost. Joy hade glömt färgburken ute sist hon målade så det hade regnat in i den så det var något utspädd färg. Men jag tyckte det blev fint med det. Ljusare på något vis vilket blev bra med svart botten. Så tog jag bort de vita bräderna ovanför diskbänken och satte kakel (också blocketfynd). Och om jag får säga det själv, så är jag oförskämt nöjd med resultatet.

Och dessutom, det höll jag på glömma, så har vår diskmaskin fått en front! Det är stora nyheter efter några år med en lucka som smäller igen snabbare än en råttfälla. Vi tog ned skåpet vi hade på pergolan då vi målade huset och så tyckte vi att det var så fint med ren timmervägg ute så vi satte aldrig upp skåpet igen. Men luckorna till det skåpet är så otroligt vackra – de har min otroliga make gjort – så vi tog in dem och testade. Som om de var gjorda för det så var de på millimetern rätt mått för att bli front till diskmaskinen. Så då blev de det. Nu är det bara sista skåpet som ska få lucka. Där var vi nu har en samling av plastkassar och diverse saker man kanske, möjligen någon gång kan behöva. Det blir ett senare projekt. Nu ska vi bara njuta av att det kommit mer färg i köket.

_MG_6705

kök fronterkök kakelkök låda

En kökslampa

Det regnar. Ösregnar. Så plantorna jag köpte igår väntar i bussen. Det gör gjutningen till stallet också. Inte i bussen då, men väntar. Så då pysslar jag med projekt inne. En kökslampa närmare bestämt.

kökslampa

kökslampa2

kökslampa3

Arbetet fortsätter

Det har varit en hektisk vecka. Förra fredagen började arbetet med att byta panel på Lindas hus. Vi jobbade med det på helgen. Sedan målade vi hela vårt hus, satte in ventilation på vindan och började lägga tak på lilla snickeriet. Vi är inte klara med det helt. Det blev storm, vi blev utan ström dryga dygnet och det kändes inte riktigt som att man ville klättra upp på taket då vinden slet och drog. Senaste dagarna har jag arbetat med texter. Men nu lyser solen. Vinden är mildare, både till styrka och temperatur. Hängrännor har kommit på plats och jag har köpt plasttunnor att samla upp vattnet och jag tänker svetsa hölje av gammal plåt att ha runt dem.

Arbetet fortsätter så att säga :)

målat hus tak på

Ett förråd för krattor

Jag fick ett infall, så att säga. Allt virke är sågat på egen såg på egen hand. Infallet kom då maken var på jobbet. Det brukar för det mesta vara Rune som sågar, det har som bara blivit så. Men då började jag såga och det är faktiskt väldigt, väldigt roligt. Det blir den där känslan som stenåldershjärnan tycker om. Då man skapar något från grunden. En timmerstock blir bräder som man bygger av. Väldigt begripligt alltihop.

Nu är en stor del av arbetet gjort. Kvar är att lägga gräs på taket och göra dörrar från framsidan. Och laga den trasiga fönsterrutan. Och måla staketet. Men det är en annan historia.

kratthus virkeskörning

kratthus början

krattförrådet

krattornas hus

Hallen

Vi hade en blommig tapet i hallen och vita panelväggar. Jag gillade inte riktigt det. Så en dag var jag hos min fina vän Janita och snickrade. Hon hade bredspacklat väggarna i stora salen i hennes vackra, gamla bönhus. De skulle målas, men jag tyckte så om den lite råa känslan av det grå spacklet. Så jag for till Byggmax och köpte billigt spackel och så spacklade jag bort alla blommor. Jag blandade i lite svart färg andra omgången för att få in färgskiftningar. Lite betongkänsla. Foder och fönster fick samma turkosa färg som vi har i snickerier i vardagsrum och kök, och panelen fick en grå färg (som jag blandat själv där med). Ovanför dörren satte vi ovanstycket från en gammal sänggavel. Ovandelen av den tvådelade golvlisten är målad i guld, och då var det ju självklart att även dörrens krona skulle vara det.

hallen

skoställ

Gammal takplåt fick bli skoställ.

nyckelskåp

Nyckelskåp av en gammal pastillask och lampa av en bräda från en gammal trätunna.

En nakenfis och ett vardagsrumsbord

Vårt vardagsrum har aldrig haft ett bord. Inte ens ett litet ett. Det har liksom varit det där rummet som vi aldrig riktigt prioriterat. Men nu har vi ju trots allt haft detta rum i över sex år och nu har till och med taklisterna kommit på plats så då var det dags.
Den bara kom, den där känslan att nu skulle ett vardagsrumsbord tillverkas. Det var en vardagskväll och Joy hade somnat och jag sade till maken att nu skulle det där bordet göras, och han skulle inte alls lägga sig i.

Ett litet tips om du ska göra ett vardagsrumsbord en vardagskväll.
Det är väldigt bra att ha en make då som inte är långsint och som som tycker om saker och ting som är raka. Då man lite skamset muttrar att det vore fint om han skulle vilja såga benen så gör han det utan att alls kommentera tidigare flygande kommandon om att hålla sig borta. Då slipper du de där momenten där allt ska vara så petnoga och kan ägna all uppmärksamhet till de otroligt vackra gamla golvbräderna du hittade i en lada. De som ska bli bordskiva och är så slitna och nötta att du nästan aldrig sett vackrare virke. Den ena golvbrädan är så sliten att kvisten i mitten står upp flera centimeter. Virket där är så mycket hårdare än det övriga och allt annat runt om har liksom slipats bort av år efter år av trappande fötter.
Och medan maken ivrigt sågar ben av tjock virke från en ladugårdsstomme så låter du fingrarna löpa längst det gamla virket och du undrar stilla vilka människorna var, vars fötter slitit detta golv.

bordet bordyta

nakenfisgolvbord kvist

Inte en spik eller skruv är använd i detta bord. Allt är pluggat och kilat. Några gamla spikar fick sitta kvar som minne från tidigare liv. Allt virke är återbruk och  det enda nya är färgen,  den svarta vaxen och olja.

plugg och kil

 

ben

 

Ett arbetsrum under uppförande

Jag och Joy har börjat riva väggen till kallförrådet i det som ska komma att bli mitt arbetsrum. Med en make som for till Stockholm i helgen så bestämde jag och Joy att det var dags. Det rummet är det sista i huset att bli renoverat. Det ligger vägg i vägg med sovrummet och de två rummen var från början ett. Detta rum ska bli min kreativa bas med arbetsbord längst alla väggarna och hyllor och lådor över och under arbetsytorna med förvaring för färg, tyger, verktyg och allt det jag önskar ha där.

Den väggen som rivs är slagen med bräder på båda sidor om reglarna och fylld med sågspån. Så vi skottar spån och spikrensar bräder. De gamla bräderna ska bli de nya väggarna inne i rummet. En del av dem (på den sidan av väggen som inte syns på bilden) har gammal tapet och gamla tidningar på sig och jag tycker de är så vackra. Att skapa någonting nytt utifrån någonting gammalt tycker jag är det bästa.

Jag, Linda och Joy var på soptippen i helgen. Som vanligt hittade jag lika mycket att ta hem som jag lämnade. Det finns så otroligt mycket fint som bara slängs. Det gör faktiskt ont i mig då jag ser det och så drar jag ut krukor, vattenkannor, klädhängare och hinkar från containrarna. Jag kan se de framför mig, alla fynd jag gör i sådant som andra människor slänger och skapa nya lampor, ramar, bord och möbler från återvunnet material och så står de där på hyllorna i mitt kreativa rum och väntar på att hitta sin plats. Drömmen är att så småningom ha en webshop. Fast, av bilden nedan att döma så är det inte imorgon det sker om vi säger så. Men vi är på väg.

arbetsrummet

Ny vedförvaring

Vi ville ha veden lite närmare till hands i år. Då fick hammocksoffan gå i vintervila och och så satte vi upp härdat glas vi hittat på blocket och bräder Rune sågat i sommar och så plötsligt hade vi en liten inglasad del på vår pergola som blev ett fantastiskt vackert vedförråd.

vedhus

ved

Fina ila och så ett drömjobb

Jag har ju inte delat med mig av vad som hänt på sista tiden. Inte på jobbfronten i alla fall. Det är ju så att jag vikarierar några dagar i veckan som lärare nu. Och i början var jag nervös. Som alltid då jag är nervös svettas jag väldigt och jag var lite orolig att ett barn skulle utbrista en fråga varför jag luktar så mycket svett. De är ju ärliga, de små liven. Det gjorde ingen, tack och lov. En morgon då jag kom till jobbet och skulle peka och visa ett barn var de skulle skriva i sin mattebok så upptäckte jag att handen var alldeles sotig. Sotiga fingrar är charmigt då man driver ett café med detsamma namn, men inte då man är lärare. Dessutom  hade jag haft på skorna hela förmiddagen men tog av dem efter lunch då jag uppmärksammat skylten där man blev bedd att faktiskt inte gå med skor. Och en omisskännelig doft (?) av fotsvett nådde min näsa. Då skämdes jag lite. Och kanske ser jag inte ut som den typiska lärarinnan med min helly hansen och spretiga hår men idag då lektionen började på morgonen var jag utan skor – med alldeles nytvättade strumpor – rena händer och nyklippta naglar. Det senare fixade jag med saxen jag hittade på katedern men jag kände mig väldigt prydlig. Helly hansen till trots. Och barnen – de är helt fantastiska. Jag har ett väldigt roligt jobb.

Och nästa vecka. Då börjar jag på ett projekt, som jag bara kunnat drömma om. Jag ska jobba uppe i Gällivare i perioder och arbeta med ett magasin där jag ska gestalta mångfalden i min hemkommun. Göra personporträtt och fotografera och lyfta fram själen i detta samhälle där långt uppe i norr. Detta samhälle som fostrar gruvarbetare och världsstjärnor, där solen inte går upp under vintern och där den aldrig går ner under sommaren. Där fjället vakar över husen och där myrarna sträcker ut i miltal. Detta samhälle som kan vara hårdnackat och samtidigt smärtsamt vackert, som håller på traditioner samtidigt som ständiga förändringar omvandlar bilden. Detta samhälle som är mina rötter. Och det ska vara mitt arbete de närmaste månaderna. Det är helt otroligt. Jag är borta en vecka, Joy är på dagis tre dagar och sedan har jag mycket tid hemma innan jag ska upp nästa gång. Jag får fota och skriva och jag hade inte kunnat önska mig något mer. Det skulle möjligen vara ett 50 mm objektiv då. Jag håller alldeles på att förlora min själ till kameran.

Idag ställde Ila upp som försökskanin. Och hon är så vacker.

ila

Att sakna en kamera

Vi var till havet nyss, jag och mina fina vänner Linda och Stina. Vi hade suttit ute i solen och ätit middag och ville låta maten sjunka lite innan det så var dags för jordgubbar och grädde.
Stina fick sitta i barnstolen på cykeln då vi bara hade två cyklar. Kvällen var varm men då vi närmade oss havet blåste kyliga vindar mot våra linne- och shortsbeklädda kroppar och då vi anlände till stranden var vi inte alls speciellt varma längre. Vi for inte till sandstranden i viken utan till den steniga stranden ut mot det öppna havet. Vågorna som slog mot stranden rev upp allt det bruna som samlats på stenarna från botten så vattnet var en brun sörja där vi tänkt gå i. Så vi gick lite längre bort. Det var långgrunt och stenigt och halt. Det tog sin tid innan vi kommit så pass långt ut att vi kunde simma.
Så egentligen var det väl inte den mysigaste badturen man kunnat vara på.
Men samtidigt.
Solen lyste över träden just så att kvällsstrålarna träffade oss där vi simmade  i vågorna. Vattnet var härligt varmt.
Vi skrattade där vi nakna slirade runt bland vågor och stenar.

Och jag tittade på stenarna och vågorna, på solen och ljuset och på mina vänner. Och jag ångrade så att jag inte tagit med mig kameran. Jag kunde se bilden i mitt huvud. Med svarta siluetter i motljus, med vågorna dansande och vinden i håret. Och så slog det mig, hur roligt jag tycker att detta med fotografering faktiskt är. Jag brukar kunna vara manisk då jag hittar nya projekt. Helt uppslukad av att sticka, virka, rita… Men efter ett tag klinkar intresset av för att ersättas av något nytt projekt. Men med fotograferingen så växer intresset sig sakta djupare och starkare. Jag kan se en bild i mitt huvud innan jag tagit den. Och det är en kreativ kraft.
Så det kan vara en väldigt bra idé att fara till en stenig, hal strand med goda vänner en blåsig och solig kväll. Man inser att man saknar sin kamera då den ligger kvar hemma.

Och jordgubbarna med grädde – de smakar ljuvligt då man kommer hem.

 

En sittplats i en rosenbuske

Rosorna har inte börjat blomma än. Men då de gör det kommer denna sittplats bli otroligt mysig. Men den är mysig redan nu. Då vi kom till gården första gången så var rosenbusken en av de saker som jag föll handlöst för. Vildvuxen och alldeles för stor så tycker jag den är så vacker! Nu har jag tagit bort ett parti med rosor i mitten, lagt markduk, stenmjöl och en kant av sten runt. Jag och Joy har hämtat sten idag. Jag fick en klätterros av syster med familj då jag fyllde år som jag planterat in. Så småningom ska en båge byggas över sittplatsen där rosen får växa. Det lilla bordet hittade jag i byn då det var dags grovsopor och jag har målat det rött idag. I morgon blir det stolarnas tur.

_MG_1702

Vitpeppar och långbord

Midsommarhelgen har varit fin. Idag, midsommardagen, är min och makens femte bröllopsdag. Det är egentligen otroligt så fort tiden kan gå. Maken fick ett plus i kanten som kom ihåg det. Han väckte mig med en kyss och gratulerade på dagen. Att han sedan gjorde det igår behöver jag ju inte nämna.
Maja och Jari har varit här i helgen och Linda, Lina, Magnus och Tuvali har kommit på middag. Vi har lagat pulled pork från egen gris, silltårta, gravat röding och gjort sallader hasselbackspotatis och rabarber & jordgubbspaj. Joy hjälpte till med att grava fisken. Hon tyckte att vi skulle ha mycket vitpeppar, det tyckte hon.

Det är fint med vänner. Det är fint då man måste bära ut köksbordet i vardagsrummet och bära in långbordet från trädgården för att alla ska få plats. Jag tycker om det – när mina vänner plockar fram maten, när ljudnivån stiger, när barnen hoppar i soffan och när skratten avlöser diskussionerna. Och jag tycker om det långa bordet! Jag målade det svart, med tanken att ha det ute till gårdscaféet. Nu ska vi göra ett långt, svart bord till köket också. Ett kom-nu-alla-vänner-varenda-kotte-som-jag-känner-bord.

_MG_1279

_MG_1336

 

En ny blomlåda

Jag gillar ju detta med gammalt grått virke. Jag gillar detta med att bygga nytt av gammalt. Och jag gillar ju detta med blommor. Och han tänkte på allt detta min fina make. Så då jag fyllde år i helgen och kom ned till köket efter en lång sovmorgon så stod ett stort paket och väntade på mig på köksbänken. Och jag måste säga, att det är den finaste blomlåda jag någonsin sett.

_MG_0929

En grind

Jag lovade en bild på växthuset idag. Ni får bilder på en grind först. Nu är bakväggen nästan, nästan helt klar så när på en list mellan fönstren. Men, nu råkar jag vara fåfäng ibland då det gäller det estetiska. Och den listen råkar vara viktig för det estetiska. Så nu får ni en bild på det på måndag istället. På söndag ska jag plantera skog och i morgon ska jag till Umeå. Om ni vill läsa mer om galenskapen jag ska utsätta mig för innan jag hinner lämna en egen rapport om det så kan ni göra det på toughest.se . Bara namnet säger ju mer än nödvändigt. Nu är jag något nervös inför detta – fast jag ska dit för att ha roligt – så vi grottar inte ner oss mer i det. Nu pratar vi grind.

Idag har första halvan av grinden kommit upp. Och vi är så glada. Främst för att det är ett steg närmare en hel grind och det underlättar då man har ett barn som är väldigt bra på att springa fort. Och för att den är så fin! Rune har gjort stommen av hässjevirke som han har fällt in i varandra och pluggat. Inte en skruv :) Vi ville ha starka och stabila gångjärn men som inte var stora och dominerande. Det är svårt att hitta sådana. Så då gjorde maken dem själv. En enkel och snillrik konstruktion. Det är ganska så bra att ha en make. Inte bara för att han kan göra gångjärn. Men det bidrar så att säga.

_MG_0777

_MG_0783

_MG_0776

_MG_0659

Fönster i växthuset

Nu sitter de där ett efter ett, fönstren i växthuset. Idag har varit en helt ljuvlig dag. 15 grader varmt och vindstilla. Joy drog av sig byxor och skor och satt och pillade bort ludd mellan tårna och jag har arbetat med växthuset. Och så har vi grillat pinnbröd. Jag gjorde en stor deg så vi skulle kunna grilla på kvällen också, eller i morgon om vi hellre skulle känna för det. Joy tyckte det var en dålig idé och delade i ett obevakat ögonblick solidariskt ut resten av degen då vi var klara till ivriga hundar. Det är egentligen otroligt vad mycket hon hinner med på dessa ögonblick.

_MG_0280

Tak på växthuset

Jag jobbar på med växthuset. Det är inte alltid det går lika fort. Joy vill hjälpa till. Hon vill väldigt mycket hjälpa till. Bland annat vill hon hjälpa till genom att klättra upp för stegen (till höger i bild).

_MG_0027

_MG_0028

Då jag och Rune nyss hade träffats for vi till skogen och hämtade hem granstörar jag skulle ha till hästhagen. Rune tyckte jag såg ytterst sammanbiten ut under arbetet. Men mina kära läsare. Om ni tycker jag ser sammanbiten ut vid sågen så är jag egentligen mycket nöjd med livet. Väldigt koncentrerad och i arbetsmodus, och mycket nöjd.

Vi hade två duschväggar hemma som vi haft i många år. Tjocka härdade glasskivor. De fick bli taket på växthuset. Sedan har jag lagt råplan på resten av taket och på det ska det bli träspån.

_MG_0030