…har inte varit min grej alls i år. Jag tycker väldigt mycket om idén att odla. Men sedan har jag inte alltid tålamod att fullfölja. Då brukar jag ibland fundera hur det egentligen skulle ha gått om jag levt för hundra år sedan – som jag egentligen tänker är mitt rätta århundrade – och så får jag lite dåligt samvete när jag köper färskpotatis snarare än tar upp den från eget land. I år är första året på gården som vi inte har egen potatis. Men jag skyller faktiskt på hönsen, det gör jag. De sprätter upp all potatis och jag har inte hjärta att stänga in dem. Hönsen alltså. Jag måste helt enkelt stänga in potatisen och det har jag inte tagit mig tid till. Det är fullt upp med andra projekt. Så då får man helt enkelt köpa potatis ibland. Som när jag skulle ta bild till ICA med sommarkänsla. Då ställer man ut ett barn på en äng och tar upp potatis från en plastpåse snarare än jorden och tänker att det känns lite tokigt.
Men idag stod Linda i hallonbuskarna och plockade bär och jag körde med Fröja i skogen och hämtade timmer och då kändes det som att vi skulle kunna levt väldig bra för hundra år sedan. Det var en stor tröst. Och nästa år – då ska potatislandet vara hönssäkrat. Och jordgubbslandet. Och odlingslådorna.
Men bilden blev i alla fall väldigt fin :)
