En buss och ett äventyr

Min första bil hette Egil. Jag köpte honom för pengarna jag – och Kolla – fick då Kollas valpar såldes. Då när vi kommit hem från Island och denna misshandlade, undernärda hund bara blev rundare och rundare.
Det var en gammal blå passat, en stor kombi utan varken abs eller servo men som jag älskade. Nu tycker jag att det är ett ganska så starkt ord för materiella ting men jag tänker att endel gamla bilar – så som vissa hus – har en själ. Kanske inte på samma sätt som levande varelser, men det finns någonting speciellt där som nya bilar inte har. Och denna gamla bil var speciell. Jag var så stolt över honom. Han mötte sitt öde då en vän till mig lånade honom och råkade i närkontakt med en timmerbil. Allt gick väl med min vän, tack och lov, men Egil blev bara skrot.
Det är över tolv år sedan jag köpte Egil. Efter den bilen, så har jag haft ett antal, men ingen som talat till mig på samma sätt. Tills jag såg Bussen.

På en auktion via nätet såldes en gammal Ford Transit, årsmodell -83 (den bästa såklart enligt mig). Blå och med plats för två passagerare och så sedan ett enormt lastutrymme. Perfekt för mig och mina jobbuppdrag. Jag har sökt efter en bil med bra lastutrymme – behövs för att köra byggmaterial, verktyg och utskrifter – en som har charm (läs; gammal ) och som inte håller på att ramla ihop. Så såg jag denna Transit.
Och föll pladask.
Att den fanns i Göteborg och var på auktion vara bara detaljer.

Jag bokade flygbiljett för mig och Joy 10 dagar före auktionen hade sluttid och längtade väldigt. Linda undrade lite försiktigt och aningen oroligt och det var så smart att boka flyg innan jag visste om jag skulle vinna auktionen men jag titta oförstående på henne. Vadå, om? Det var ju min buss. Och så blev det.
Jag vann auktionen på ett antal tusen under vad jag var beredd att betala och sedan satt jag och Joy på ett flyg till Stockholm. Min fina vän Janita plockade upp oss på flygplasten och så sov vi en natt med henne hos hennes mamma med man på deras fantastiska gård och arbetsplats med ekologiskt jordbruk och LSS-boende. Sedan tog vi buss till Göteborg och satt vid havet och åt räkmacka med Stina. Dagen efter tog vi spårvagn och buss till vår Buss. Jag var lite nervös. Jag hade ju trots allt 120 mil hem. Det vore ju trevligt om jag inte alldeles hade köpt grisen i säcken.

Jag gick in på kontoret och hämtade nyckeln och sedan gick jag ut till Stina och Joy som stod ute och inspekterade Bussen. Joy blängde på ena hjulet var oroväckande hopsjunket.
”Det är punktering”, sade hon.
”Nejdå”, svarade jag och synade nervöst däcket, ”det är bara lite lite luft”.
Varpå barnet vrålskriker att bussen är trasig och att hon inte tänkte åka i den. Vi hade en tid att passa på besiktningen – nej, den var inte besiktigad – och jag kände hur nervositeten sakta byttes ut mot stress.
Efter lite övertalningen (en mamma bar ett skrikande barn in i bussen) så var vi alla tre så på plats i bussen. Vi fick fyllt luft i däcket och mat i magarna. Sedan bar det av mot besiktningen. Jag var så nervös att jag skakade på handen då jag skulle ta fram kontokortet och betala.
”Allt utom körförbud på plats” bad jag tyst hela tiden.
Och som den duktiga, fina buss jag visste att den var så gick den igenom.

Vi sade adjö till Stina och så startade den 120 mil långa resan hem. Det gick väldigt bra. Förutom att Joy tappade min nya mobil i marken så den inte gick att ringa med klockan elva om kvällen utanför det helt öde och kusliga vandrarhemmet där vi skulle bo och jag var allvarligt mörkrädd. Men inget spöke väckte oss och bussen startade på morgonen (tack gode gud) då vi skyndade vidare klockan sex på morgonen. Vi stannade och badade efter vägen och gick på loppisar och hade väldigt mysigt.
Några tips om ni någon gång ska fara till Göteborg och köpa en gammal buss;

– Ta inte bara med bikinitoppen. Man vill gärna ha med bikinitrosor då man ska bada med en treåring i en pool på en camping. Om man inte har det, ta inte på dig dina smutsiga jeansshorts och tro att du lite smidigt att skynda dig ned i vattnet och låtsas som att du alltid använder dessa shorts som badbyxor. En treåring kommer högt och tydligt fråga varför du har på dig dem. Och försöker du då tysta barnet med att säga att dessa brukar du ju visst bada med så kommer treåringen högt deklarera att det brukar du inte alls det.

– Stanna och bada i sjöar. Då behövs varken bikinitrosor eller toppar.

– Ta med dig öronproppar. Innan du hunnit hem och ljudisolera lastutrymmet som är som en resonanslåda så låter det ganska mycket.

– Var tacksam att att lastutrymmet är en resonanslåda för då ett barn hittar en liten pianomakapär på en loppis som hon i timtal sitter och spelar hemska förinspelade melodier på så är man väldigt glad att man inte hör så mycket.

– Köp en påse ballonger. Tydligen kan man baka en tårta med dem och ett vinterdäck.

– Stanna på en bensinmack, låna verktyg och spänn fläktremmen. Det är lite pinsamt då det tjuter så alla vänder sig om då man kör sakta genom Ljusdal centrum.

– Var inte orolig att det blir bökigt med en stor väska med en bilbarnstol nedtryck i. Du har en väldigt bra bärhjälp med dig som besitter en stor envishet.

– Njut av resan. Det är fantastiskt roligt och en mamma och en treåring har det väldigt mysigt.

-Då du kommer hem och behöver köpa råspont till ett vedbotak så är det första gången på flera år som du inte saknar ett släp!

 

badpaus bussen tårta väskhjälp

 

En utelampa och kvällsdopp

Det har varit en kall sommar i år. Det känns som att dagarna då man gått i shorts varit få. Utelamporna tänds nu rätt tidigt om kvällarna. De har sensorer i sig, och tänds automatiskt då skymningen kommer. Hösten smyger sig sakta närmare. Och kanske kan det kännas vemodigt, då det aldrig riktigt känts som att sommaren varit här. Men den har det. Det är den.

Jag tog hundarna på en cykeltur då maken lade ett barn att sova och så mötte Linda upp oss. Vi cyklade längst ringlande grusvägar och tog vägval efter kvällssolen. Det var på många sätt en fantastisk kväll. Inte en sådan, att jag cyklade i shorts. Det har inte varit några sådana kvällar i sommar. Det var långbyxor och huvtröja som gällde. Men vacker på ett sådant gyllene sätt som bara en kvällssol kan åstadkomma.

Vi cyklade till havet, det gamla fiskelägret där huset fortfarande står kvar var strömmingen lades i salt förr i tiden. En stenig strand ut mot öppna havet, där vindarna alltid blåser och som egentligen inte är någon typisk badstrand. Men jag älskar att bada där. Det är en känsla av frihet för mig. Halka runt lite på stenarna och känna vinden i håret. Jag kikade på Linda och sade att jag tyckte att vi skulle bada. Vi stod och tittade på varandra i huvtröjor och långbyxor och så gjorde vi det. Badade. Kallt men förvånansvärt varmt ändå. ”När har havet hunnit med att värmas upp?” funderade jag. Och så tittade vi på våra nakna, gåshudstäckta kroppar och delade samma tanke så som vi så ofta gör – det blir nog så då man spenderar så mycket tid ihop. ”Tänk, vi har ju i alla fall blivit bruna i sommar” konstaterade Linda, just som jag studerade randen av shorts på mina knottriga ben.

Så, det har kanske inte varit en strålande sommar. Men havet är inte isande kallt, benen är bruna och rumpan vit och man kan bada i havet på kvällen. I strålande kvällssol, i sällskap av glada hundar och en fin vän så är sommarkvällen här. Må hända att ett barn klagar på kalla händer då en mamma smyger in i rummet och ger en extra kvällskram men än är tiden för kvällsdopp här.

utelampa

En roadtrip

Vi är hemkomna från fjällturen.
Eller.
Vi är hemkomna från våran roadtrip.
Då två vänner och ett barn ska på fjälltur så kan det gå lite hur som helst. Om det dessutom råkar falla sig så att den ena vännen har en impulsivitet och förmåga till kreativt (enligt henne själv) kaos medan den andra vännen gärna vill ha kontroll, ordning och en plan och barnet är två år – ja då blir en fjälltur en roadtrip.
Innan avfärd mot fjällen hade jag högljutt deklarerat att någon camping blir det inte tal om. Jag skulle skämmas att tälta på en sådan. Det skulle liksom kännas som fusk. Och är man uppfödd i Lappland, och blivit buren på pappas rygg i fjällen redan innan man kunde gå – ja då blir det helt enkelt inte tal om någon camping.
Trodde jag.
Första kvällen körde vi tills det började mörkna. Då blev det dags att slå upp ett tält så att tvååringen i gänget skulle få sova. Eftersom jag bestämt ville bestämma körde vi in efter en grusväg. ”Vi ska sova vid vatten” förklarade jag till Linda och Joy. Detta förklarande slutade med att jag slog upp tältet i regnet vid ett träskliknande sel medan Joy satt i bilen med näsan mot rutan och oroligt deklarerade ”Mamma blöt”.
Om ni någon gång tältat vid ett träskliknande sel så vet ni att där växer stora kattskallar. Det är väldigt ojämt att sova på stora grästuvor. Då Joy vaknade på natten och satte sig upp för att lägga sig åt det andra hållet – så som hon alltid gör – så föll hon huvudstupa ned i ett stort hål. Men jag fiskade upp henne därifrån och sedan fortsatte hon att sova uppe på en tuva. Jag sov också förvånansvärt bra. Ibland är det tur att jag alltid packar just innan avfärd för i farten hade jag inte alls packat med en sovsäck utan makens bivack. Det blir mycket mjukare att sova då man kan lägga bivacken under liggunderlaget. För även om det är augusti så är nätterna varma och någon sovsäck behövs inte. Fast det tyckte inte Linda. Hon har legat halva natten och räknat hur många tåg som passerat. För det var ju inte bara vid ett träsk jag bestämde att vi skulle sova. Det var ju en järnväg där också.

Väl framme i Östersund ville Linda gå på badhuset. ”Så vi kan bli rena” förklarade hon. Det var någonstans här som våran fjälltur sakta omvandlades till en roadtrip. Men eftersom jag sett framför mig nakna dopp i en fjällsjö så hade jag inte med mig någon bikini. Så vi for till röda korset. Ett litet tips. Om du ska på badhuset i Östersund så köp inte bikinin på röda korset. Och om du gör det, prova den innan du står i duschen och ska ut i offentligheten. Eftersom utbudet av bikini på röda korset är något begränsat så slutade det med att jag stod där i duschen med en knallgul bikinitrosa modell tanga (det upptäckte jag först då jag satte på mig den) som dessutom blev oroväckande genomskinlig då den blev blöt. ”Du kommer ju vara under vattnet” tröstade Linda. Fast det är inte så lätt att vara under vattnet då man står med en tvååring i en barnpool som har två dm vatten.

Kommande nätter fick Linda vara den mer bestämmande kraften. Så nu har jag tältat på camping. Och då man är med sin vän och sitt barn på en roadtrip så kan det vara väldigt mysigt med camping. Ett barn träffar kompisar och en Linda kan diska kastrullerna jag diskat i sjön.
Vi tog en dagstur upp på fjället. Det var väldigt mysigt. På nerväg plockade vi blåbär och vid bilen fanns det hallon och sedan kokade vi sylt, värmde ostkaka och ett barn sov länge efter att hon somnat i ryggsäcken på min rygg. Innan hon somnade förklarade hon till mig planen för kommande natt. ”Mamma, inte sova tältet”.

_MG_2455

 

_MG_2472

 

En minisemester

I morgon åker jag och Joy till mammas och pappas stuga. Utan dator och internet. På torsdag är vi åter hemma. Lite märklig känsla att lämna ett virtuellt ”semesterstängt, åter på torsdag”. Lite märkligt och ganska så mysigt. Jag tycker om att skriva till er. Och så ses vi om några dagar. Eller hörs, snarare.

Ta det lugnt i värmen! Själv håller jag på att försöka anpassa mig. Det går sådär. Jag är inte riktigt i fas med all denna värme. Halvfart, så kan man nog beskriva min energinivå. Och då kan det ju passa riktigt bra med en minisemester. Jag ska meta abborre har jag tänkt. Fara och springa på mina barndoms myrar om kvällen då värmen blir svalare och bada i sjön där jag lärde mig simma.

Vitpeppar och långbord

Midsommarhelgen har varit fin. Idag, midsommardagen, är min och makens femte bröllopsdag. Det är egentligen otroligt så fort tiden kan gå. Maken fick ett plus i kanten som kom ihåg det. Han väckte mig med en kyss och gratulerade på dagen. Att han sedan gjorde det igår behöver jag ju inte nämna.
Maja och Jari har varit här i helgen och Linda, Lina, Magnus och Tuvali har kommit på middag. Vi har lagat pulled pork från egen gris, silltårta, gravat röding och gjort sallader hasselbackspotatis och rabarber & jordgubbspaj. Joy hjälpte till med att grava fisken. Hon tyckte att vi skulle ha mycket vitpeppar, det tyckte hon.

Det är fint med vänner. Det är fint då man måste bära ut köksbordet i vardagsrummet och bära in långbordet från trädgården för att alla ska få plats. Jag tycker om det – när mina vänner plockar fram maten, när ljudnivån stiger, när barnen hoppar i soffan och när skratten avlöser diskussionerna. Och jag tycker om det långa bordet! Jag målade det svart, med tanken att ha det ute till gårdscaféet. Nu ska vi göra ett långt, svart bord till köket också. Ett kom-nu-alla-vänner-varenda-kotte-som-jag-känner-bord.

_MG_1279

_MG_1336

 

Sommar

Idag har jag gjort en ny mapp i datorn för fotografier. ”Sommar 2014” heter den. För nu knackar sommaren inte försiktigt på axeln längre. Nu bränner den snarare densamma.

_MG_0876