Det har varit en kall sommar i år. Det känns som att dagarna då man gått i shorts varit få. Utelamporna tänds nu rätt tidigt om kvällarna. De har sensorer i sig, och tänds automatiskt då skymningen kommer. Hösten smyger sig sakta närmare. Och kanske kan det kännas vemodigt, då det aldrig riktigt känts som att sommaren varit här. Men den har det. Det är den.
Jag tog hundarna på en cykeltur då maken lade ett barn att sova och så mötte Linda upp oss. Vi cyklade längst ringlande grusvägar och tog vägval efter kvällssolen. Det var på många sätt en fantastisk kväll. Inte en sådan, att jag cyklade i shorts. Det har inte varit några sådana kvällar i sommar. Det var långbyxor och huvtröja som gällde. Men vacker på ett sådant gyllene sätt som bara en kvällssol kan åstadkomma.
Vi cyklade till havet, det gamla fiskelägret där huset fortfarande står kvar var strömmingen lades i salt förr i tiden. En stenig strand ut mot öppna havet, där vindarna alltid blåser och som egentligen inte är någon typisk badstrand. Men jag älskar att bada där. Det är en känsla av frihet för mig. Halka runt lite på stenarna och känna vinden i håret. Jag kikade på Linda och sade att jag tyckte att vi skulle bada. Vi stod och tittade på varandra i huvtröjor och långbyxor och så gjorde vi det. Badade. Kallt men förvånansvärt varmt ändå. ”När har havet hunnit med att värmas upp?” funderade jag. Och så tittade vi på våra nakna, gåshudstäckta kroppar och delade samma tanke så som vi så ofta gör – det blir nog så då man spenderar så mycket tid ihop. ”Tänk, vi har ju i alla fall blivit bruna i sommar” konstaterade Linda, just som jag studerade randen av shorts på mina knottriga ben.
Så, det har kanske inte varit en strålande sommar. Men havet är inte isande kallt, benen är bruna och rumpan vit och man kan bada i havet på kvällen. I strålande kvällssol, i sällskap av glada hundar och en fin vän så är sommarkvällen här. Må hända att ett barn klagar på kalla händer då en mamma smyger in i rummet och ger en extra kvällskram men än är tiden för kvällsdopp här.
