Att odla…

…har inte varit min grej alls i år. Jag tycker väldigt mycket om idén att odla. Men sedan har jag inte alltid tålamod att fullfölja. Då brukar jag ibland fundera hur det egentligen skulle ha gått om  jag levt för hundra år sedan – som jag egentligen tänker är mitt rätta århundrade – och så får jag lite dåligt samvete när jag köper färskpotatis snarare än tar upp den från eget land. I år är första året på gården som vi inte har egen potatis. Men jag skyller faktiskt på hönsen, det gör jag. De sprätter upp all potatis och jag har inte hjärta att stänga in dem. Hönsen alltså. Jag måste helt enkelt stänga in potatisen och det har jag inte tagit mig tid till. Det är fullt upp med andra projekt. Så då får man helt enkelt köpa potatis ibland. Som när jag skulle ta bild till ICA med sommarkänsla. Då ställer man ut ett barn på en äng och tar upp potatis från en plastpåse snarare än jorden och tänker att det känns lite tokigt.

Men idag stod Linda i hallonbuskarna och plockade bär och jag körde med Fröja i skogen och hämtade timmer och då kändes det som att vi skulle kunna levt väldig bra för hundra år sedan. Det var en stor tröst. Och nästa år – då ska potatislandet vara hönssäkrat. Och jordgubbslandet. Och odlingslådorna.

Men bilden blev i alla fall väldigt fin :)

potatis

En hungrig hund?

Ok. Han är något av en mat-tjuv, den där Bosse. Idag har jag varit till veterinären med honom. Han har haltat lätt på frambenen två gånger i sommar och jag ville undersöka vad det kan vara. Ingenting hittades på röntgen i alla fall. Dock blev jag tipsad om ett foder som ska ge ökad mättnadskänsla. Vi får prova med det. Så kanske pajformar och chipspåsar får vara ifred. Vi har bakat en kladdkaka efter att vi kom hem från havet ikväll. Kanske ska vi lämna den på bordet som test?

bosse chips

Magasinet

Magasinet – för den nyfikne – finns att läsa som pdf på Face of Gällivares hemsida (klicka HÄR). Det var ett fantastiskt roligt och givande arbete att få vara en del av att skapa detta magasin.

Trevlig läsning :)

magasin

Lite i smyg

Vi jobbar på för fullt med vedbod och bastubygget. Och det blir så fint. Jag kämpar emot min impulsiva sida dock och väntar med att lägga ut bilder. Jag tänker att det är roligare om det är mer färdigt.  Joy är sin vana trogen en ivrig – och koncentrerad – medhjälpare.

måla

Glasögon

Idag har jag hämtat mina glasögon. Det var en stor händelse. Jag har velat ha glasögon ända sedan jag var liten. På den tiden hade de dock inte den avancerade teknik som finns att tillgå idag. Då fick man bara läsa rakt upp och ned rader med bokstäver som jag till min förtret alltid såg. Nu däremot finns det syntester som kan fånga upp även de minsta synfel. Så även om optikern mumlade någonting om att jag egentligen inte måste ha glasögon så tänker jag att det behöver jag visst. På långt håll har jag ett brytningsfel och då jag och Joy körde hem bussen från Göteborg kände jag mig väldigt trött i ögonen. Det kan i och för sig ha att göra med att jag sov väldigt lite den natten vi stannande på det öde vandrarhemmet, telefonen gick sönder och jag var allvarligt mörkrädd – men glasögon ville jag ha och glasögon blev det.

Dagens tips om ni köpt ett par glasögon som ni ska ha då ni ska hämta en buss 120 mil bort alternativt pendla till Gällivare för jobb; ta av dem då ni ska måla falu rödfärg på en vedbod.

glasögon

 

Hoppsan

Vi bakade en rabarberkaka igår tills Rune skulle komma hem från skyttetävling. Joy tyckte inte att den var så god. Det tyckte jag. Och Bosse. Han hade lite otur bara då han skulle smaka en bit uppe på köksbänken. Men till hans försvar ska sägas att han hade väldigt dåligt samvete efteråt, det hade han. paj

bosse skyldig

Att kunna lämna en kommentar

Jag har stängt av möjligheten att kommentera för det har varit så otroligt mycket skräppost som kommit. Nu har jag satt in ett tillägg som ska förhindra detta (hoppas jag). Vi provar!

Så känn er välkomna att lämna kommentarer!  :)

En buss och ett äventyr

Min första bil hette Egil. Jag köpte honom för pengarna jag – och Kolla – fick då Kollas valpar såldes. Då när vi kommit hem från Island och denna misshandlade, undernärda hund bara blev rundare och rundare.
Det var en gammal blå passat, en stor kombi utan varken abs eller servo men som jag älskade. Nu tycker jag att det är ett ganska så starkt ord för materiella ting men jag tänker att endel gamla bilar – så som vissa hus – har en själ. Kanske inte på samma sätt som levande varelser, men det finns någonting speciellt där som nya bilar inte har. Och denna gamla bil var speciell. Jag var så stolt över honom. Han mötte sitt öde då en vän till mig lånade honom och råkade i närkontakt med en timmerbil. Allt gick väl med min vän, tack och lov, men Egil blev bara skrot.
Det är över tolv år sedan jag köpte Egil. Efter den bilen, så har jag haft ett antal, men ingen som talat till mig på samma sätt. Tills jag såg Bussen.

På en auktion via nätet såldes en gammal Ford Transit, årsmodell -83 (den bästa såklart enligt mig). Blå och med plats för två passagerare och så sedan ett enormt lastutrymme. Perfekt för mig och mina jobbuppdrag. Jag har sökt efter en bil med bra lastutrymme – behövs för att köra byggmaterial, verktyg och utskrifter – en som har charm (läs; gammal ) och som inte håller på att ramla ihop. Så såg jag denna Transit.
Och föll pladask.
Att den fanns i Göteborg och var på auktion vara bara detaljer.

Jag bokade flygbiljett för mig och Joy 10 dagar före auktionen hade sluttid och längtade väldigt. Linda undrade lite försiktigt och aningen oroligt och det var så smart att boka flyg innan jag visste om jag skulle vinna auktionen men jag titta oförstående på henne. Vadå, om? Det var ju min buss. Och så blev det.
Jag vann auktionen på ett antal tusen under vad jag var beredd att betala och sedan satt jag och Joy på ett flyg till Stockholm. Min fina vän Janita plockade upp oss på flygplasten och så sov vi en natt med henne hos hennes mamma med man på deras fantastiska gård och arbetsplats med ekologiskt jordbruk och LSS-boende. Sedan tog vi buss till Göteborg och satt vid havet och åt räkmacka med Stina. Dagen efter tog vi spårvagn och buss till vår Buss. Jag var lite nervös. Jag hade ju trots allt 120 mil hem. Det vore ju trevligt om jag inte alldeles hade köpt grisen i säcken.

Jag gick in på kontoret och hämtade nyckeln och sedan gick jag ut till Stina och Joy som stod ute och inspekterade Bussen. Joy blängde på ena hjulet var oroväckande hopsjunket.
”Det är punktering”, sade hon.
”Nejdå”, svarade jag och synade nervöst däcket, ”det är bara lite lite luft”.
Varpå barnet vrålskriker att bussen är trasig och att hon inte tänkte åka i den. Vi hade en tid att passa på besiktningen – nej, den var inte besiktigad – och jag kände hur nervositeten sakta byttes ut mot stress.
Efter lite övertalningen (en mamma bar ett skrikande barn in i bussen) så var vi alla tre så på plats i bussen. Vi fick fyllt luft i däcket och mat i magarna. Sedan bar det av mot besiktningen. Jag var så nervös att jag skakade på handen då jag skulle ta fram kontokortet och betala.
”Allt utom körförbud på plats” bad jag tyst hela tiden.
Och som den duktiga, fina buss jag visste att den var så gick den igenom.

Vi sade adjö till Stina och så startade den 120 mil långa resan hem. Det gick väldigt bra. Förutom att Joy tappade min nya mobil i marken så den inte gick att ringa med klockan elva om kvällen utanför det helt öde och kusliga vandrarhemmet där vi skulle bo och jag var allvarligt mörkrädd. Men inget spöke väckte oss och bussen startade på morgonen (tack gode gud) då vi skyndade vidare klockan sex på morgonen. Vi stannade och badade efter vägen och gick på loppisar och hade väldigt mysigt.
Några tips om ni någon gång ska fara till Göteborg och köpa en gammal buss;

– Ta inte bara med bikinitoppen. Man vill gärna ha med bikinitrosor då man ska bada med en treåring i en pool på en camping. Om man inte har det, ta inte på dig dina smutsiga jeansshorts och tro att du lite smidigt att skynda dig ned i vattnet och låtsas som att du alltid använder dessa shorts som badbyxor. En treåring kommer högt och tydligt fråga varför du har på dig dem. Och försöker du då tysta barnet med att säga att dessa brukar du ju visst bada med så kommer treåringen högt deklarera att det brukar du inte alls det.

– Stanna och bada i sjöar. Då behövs varken bikinitrosor eller toppar.

– Ta med dig öronproppar. Innan du hunnit hem och ljudisolera lastutrymmet som är som en resonanslåda så låter det ganska mycket.

– Var tacksam att att lastutrymmet är en resonanslåda för då ett barn hittar en liten pianomakapär på en loppis som hon i timtal sitter och spelar hemska förinspelade melodier på så är man väldigt glad att man inte hör så mycket.

– Köp en påse ballonger. Tydligen kan man baka en tårta med dem och ett vinterdäck.

– Stanna på en bensinmack, låna verktyg och spänn fläktremmen. Det är lite pinsamt då det tjuter så alla vänder sig om då man kör sakta genom Ljusdal centrum.

– Var inte orolig att det blir bökigt med en stor väska med en bilbarnstol nedtryck i. Du har en väldigt bra bärhjälp med dig som besitter en stor envishet.

– Njut av resan. Det är fantastiskt roligt och en mamma och en treåring har det väldigt mysigt.

-Då du kommer hem och behöver köpa råspont till ett vedbotak så är det första gången på flera år som du inte saknar ett släp!

 

badpaus bussen tårta väskhjälp

 

En utelampa och kvällsdopp

Det har varit en kall sommar i år. Det känns som att dagarna då man gått i shorts varit få. Utelamporna tänds nu rätt tidigt om kvällarna. De har sensorer i sig, och tänds automatiskt då skymningen kommer. Hösten smyger sig sakta närmare. Och kanske kan det kännas vemodigt, då det aldrig riktigt känts som att sommaren varit här. Men den har det. Det är den.

Jag tog hundarna på en cykeltur då maken lade ett barn att sova och så mötte Linda upp oss. Vi cyklade längst ringlande grusvägar och tog vägval efter kvällssolen. Det var på många sätt en fantastisk kväll. Inte en sådan, att jag cyklade i shorts. Det har inte varit några sådana kvällar i sommar. Det var långbyxor och huvtröja som gällde. Men vacker på ett sådant gyllene sätt som bara en kvällssol kan åstadkomma.

Vi cyklade till havet, det gamla fiskelägret där huset fortfarande står kvar var strömmingen lades i salt förr i tiden. En stenig strand ut mot öppna havet, där vindarna alltid blåser och som egentligen inte är någon typisk badstrand. Men jag älskar att bada där. Det är en känsla av frihet för mig. Halka runt lite på stenarna och känna vinden i håret. Jag kikade på Linda och sade att jag tyckte att vi skulle bada. Vi stod och tittade på varandra i huvtröjor och långbyxor och så gjorde vi det. Badade. Kallt men förvånansvärt varmt ändå. ”När har havet hunnit med att värmas upp?” funderade jag. Och så tittade vi på våra nakna, gåshudstäckta kroppar och delade samma tanke så som vi så ofta gör – det blir nog så då man spenderar så mycket tid ihop. ”Tänk, vi har ju i alla fall blivit bruna i sommar” konstaterade Linda, just som jag studerade randen av shorts på mina knottriga ben.

Så, det har kanske inte varit en strålande sommar. Men havet är inte isande kallt, benen är bruna och rumpan vit och man kan bada i havet på kvällen. I strålande kvällssol, i sällskap av glada hundar och en fin vän så är sommarkvällen här. Må hända att ett barn klagar på kalla händer då en mamma smyger in i rummet och ger en extra kvällskram men än är tiden för kvällsdopp här.

utelampa

En uppdatering

Så. Detta lär bli ett långt inlägg. Bloggen har ända sedan jag började med den haft en speciell plats i mitt hjärta. Och även då jag varit tyst ett tag – på bloggen alltså – så har den ofta varit i mina tankar. Då jag började med den så fanns det en längtan i mitt hjärta att få skriva. Att få skapa utifrån mig själv med ord och bild. Det är egentligen fantastiskt hur det fungerar här i livet, hur pusselbitar faller på plats. Jag kommer ihåg att jag skrev ett inlägg om det drömjobb jag önskade mig . Och som om någon tagit den ordagranna beskrivningen och skapat mig ett jobb så kom det till mig. Och i all skaparkraft som jag virvlade runt i med skrivande och fotograferande så fanns inte energin eller lusten att skriva på bloggen. Jag tror att man måste välja i livet. Jag kan inte göra allt det jag vill samtidigt, för då dränerar jag mig själv. Balans. Jag tänker att det handlar om balans. Men tankarna har dansat och landat ofta på bloggen. På er som läser. Och jag har känt en saknad. Men samtidigt har en känsla funnits, att bloggen fyllt sitt syfte. Jag tänkte att jag kanske behövde leva ut mitt skrivande för att komma till det jobbet jag önskade. För grejen är, att då jag arbetar med att skriva, fota och skapa så är det inte enbart ett förvärvsarbete för mig. Det är positivt att få en lön i slutet av månaden, men jag ser mitt arbete som ett sätt att träffa människor, att få ta del av fascinerande livsberättelser, skratta och gråta och skapa utifrån en drivkraft som ger mig energi. Så jag tänkte, att bloggen gett mig allt detta och att allt har sin tid.

Men. Bloggen har sin funktion. Det finns ni människor där ute som läser. Som tar del av mina tankar och som hör av er till mig. Och som undrar var jag tagit vägen. Så jag ska ta upp detta med bloggen igen. Jag är ju kvar här. Virvlande iväg med olika projekt men som återvänder till skrivbordet i det gamla timmerhuset. Eller. Det är ju ett annat skrivbord. Det har ju hänt en del saker sedan sist. Vi tar en uppdatering;

  • Vi har ett sovrum. Ända sedan vi flyttade in hit så har vi aldrig haft ett sovrum. Inte på riktigt. Vi har sovit i köket då vi nyss köpt huset. Då tejpade vi ena köksfönstret med silvertejp för att det inte skulle vina så mycket då det blåste. Vi har sovit i vardagsrummet – det var under tiden då vi bara hade ett rum och kök att tillgå för övervåningen var så otroligt kall. Vi har sovit i stora rummet uppe efter att vi isolerat taket men det var lika mycket ett förråd som sovrum. Och så har vi sovit i Joys rum på madrasser på golvet. Men nu har vi ett sovrum! Och en säng! Och jag har ett alldeles eget skrivbord. Min egen hörna att kura in mig i och skriva och arbeta med foton. Sänggaveln gjorde jag av gammal virke och drivved som jag hittade längst havet. Skrivbordsskivan är gjort av virke från mamma och pappas gamla altanräcke (och var en gång i tiden vardagsrumsbord i min första lägenhet). Benet till skrivbordet är från en annan veranda och då jag har en förkärlek till gamla lådor så fanns det ett gäng som jag samlat på mig genom åren och som som fick samlas för att ge mig förvaring.

skrivbord

rummet2 rummet sänggavel

 

  • Jag fick ett infall att måla mina tånaglar. Jag tänkte det skulle vara väldigt fint att ha färg på naglarna. Stina var på besök hos Linda så de tre vännerna från gymnasiet planerade in en pedikyrkväll. Det första var att sätta fötterna i blöt. Ta bort skiten så att säga. Sedan klippa naglarna och rensa bort det svarta under dem. Stina muttrade något om att det inte var så fint med blånagel men det kunde vi inte göra så mycket åt. Och tånaglarna blev väldigt fina med det rosa skimret uppepå! I uppskattningsvis 37 timmar. Sedan klippte jag gräset barfota och alla tår blev gröna.
  • Jag har hållit Facing Gällivare Magasinet i mina händer. Det första tryckta verket av något jag varit med och skapat. Jag har skrivit artiklar förut som varit i tryck, men ett helt magasin – det var en svindlande känsla.
  • Vi har slagit panel på bastubygget. Nu är alla ytterväggar klara. Det är det längsta byggprojektet vi hållit på med känns det som. Men i höstas var det som om luften gick ur mig då vi har så otroligt mycket arbete hela tiden. Och för det mesta är det precis så jag vill ha det. Men ibland blir det för mycket. Då är det klokt att ta en liten paus. Och nu i sommar – i pauserna mellan regnet – så fick vi bastu-bygge-lusten tillbaka. Joy var hos mamma och pappa några dagar och vi fick förvånansvärt mycket gjort. Det är väldigt mysigt att ha en treåring som målarhjälp, men det går inte i rasande fart alltid om man säger så. Vi har börjat med vedboden också. Det blir så fint. Vi tycker att ved är så vackert och ville att den skulle synas så det blir en helvägg med nästan bara fönster. Vi får skydda dem mot nedfallande vedträn med nät av något slag. Idag har vi varit med bussen – det är en egen historia – och hämtat råspont till vedbotaket och så har maken sågat panel till dörrarna och jag och Joy har börjat slipa fönster och grunda med lasyr. De ska bli målade och så ska jag slipa dem så de ser så gamla ut som de faktiskt är. Men inte vita… Jag ska lägga ut bilder av arbetet och då vi är klara. Vilket inte sker i rasande fart då vi är två som målar. En trettiotvå-åring och en tre-åring. Men mysigt har vi. Tills en treåring deklarerade att det är tråkigt då vi bara jobbar. Så då tog vi två hundar, en cykel, en Linda (ok, två cyklar blev det) och for till skogen och plockade lite kantareller.
  • Jag har jobbat åt Ica i Gällivare med att göra butiken mer personlig. Ett otroligt roligt arbete. Detta kräver faktiskt ett eget inlägg. Vi säger inte mer om det nu.
  • Vi har fått alldeles för många kycklingar. Jag har inte hjärta att ta äggen från hönorna då de ligger och ruvar så, om någon önskar en kyckling eller tio – Linda har redan fått ett gäng – så finns det att tillgå.
  • Jag har kommit över att vara en badkruka. Är det en sommar som oftast bjuder på en temperatur kring 16 grader och man vill bada, ja då är det bara att bada fast det är kallt. Och det har jag gjort.
  • Jag har insett att om jag ska se en film så ska jag inte låta Linda välja den. Igår hade vi filmkväll och hon hade köpt en film från biblioteket. Sist vi såg film ihop – som Linda också valt – var jag deppig hela kvällen. Men nu sade hon att hon hade valt en romantisk film som jag skulle tycka om. Texten på baksidan av fodralet var mycket oroväckande dock och jag var tveksam att det skulle sluta väl.  Linda fnös lite och tyckte jag var fånig. Alla dog på slutet och jag kunde såklart inte sova. Jag tycker Lindas filmsmak är fånig, det tycker jag.
  • Jag, Linda och Markus har varit och tittat på en konsert med Jon Henrik Fjällgren. Det var så fint! Förutom att mannen som presenterade honom innan spelningen sade John Henrik – då ville man ha en skämskudde.
  • Vi har byggt en kökssoffa – eller mer som en bänk.
  • Vi har inte byggt ett traktorgarage men vi har en traktor! Rune är mycket lycklig. Eller det är en hjullastare. Den startade inte och bromsarna var trasiga då vi köpte den – billigt – men maken duktig som han är fixade det.
  • Jag har haft en fotoutställning.

Resten tar vi senare :)