Det blev ingen fjälltur då vi var i detta magnifika land. Det var sol innan vi kom, och solen var lovad längre fram. Men då vi var där – vid fjorden, med de ståtliga fjällen runt oss – valde molnen att bädda in landskapet i skyddande höljen och regnet mer eller mindre öste ned. Så blev det med den turen på fjället… Men vi for ut och sprang en kväll, Jan Ove och jag. Och hundarna såklart. Just som regnet valde att ösa ner mer snarare än mindre. Så tog vi pannlampor på oss och hukade oss för blåsten. Regnet piskade och asfalten var svart. Vi sprang efter vägen ned mot fjorden och så sprang vi längst med havet. Har du sprungit längst med en fjord någon gång, då när regnet öser ned och det är kolsvart så du inte ser en meter av vare sig fjord eller fjäll? Gör det. Det är vackrare än det låter.
För även om man inget kan se, så känner man vad som finns där. Alla lysen från gårdarna som letar sig upp längst för fjällsluttningarna skvallrar om de branter som finns där, och luften är fylld av havets väsen. Så man kan se, fast man ingenting ser :)