På tal om kokosolja – vilken hälsoprodukt!

På tal om kokos. Jag har läst in mig på ämnet nu. Tydligen är kokos – förutom att man luktar som en kokostopp och är leeen – en fantastisk produkt på flera sätt. En något förbisedd sådan kan jag tycka. Fast nu kan det ju vara så att det är min förmåga att vara oinsatt som förklarar min förbiseende. Men nu är jag insatt.

Att smörja in sig med kokosolja i ansikte och kropp gör dig inte bara len. Det ska tydligen vara bra mot påsar under ögonen och rynkor. Och det kan ju vara bra om man a) har småbarn och b) passerat de trettio.

Kokosolja innehåller mycket laurinsyra och hjälper att skydda mot bakterie- och virusangrepp. Den innehåller också kaprylsyra som finns i bröstmjölk. Denna fettsyra gynnar tarmens tillväxt av bra bakterier, boostar immunförsvaret och skyddar mot infektioner.

Fettsyrorna i kokos är – även då de är mättat fett som generellt är det dåliga fettet – ett bra och unikt fett för kroppen. Fettets struktur är ett sådan som lätt omvandlas till energi i kroppen istället för att lagras in och har en positiv inverkan på kroppens ämnesomsättning. Med andra ord, vill man gå ned i vikt så är det bra att inkludera kokosolja i kosten.

Kokosolja hjälper till att återställa kroppsfetterna, balansera insulinnivåerna och skydda levern.

Det finns olika typer av kokosoljan. Kallpressad, varmpressad och raffinerad. Välj den kallpressade, den har alla värmekänsliga vitaminer kvar. Och välj den ekologiska. Den processade oljan har ändrat på fettsyrorna. Då jag skulle köpa kokosolja titta jag misstänksamt på burken. Jag hade nämligen förväntat mig en olja, sådär flytande ni vet som oljor är. Men kokosolja är inte flytande i rumstemperatur – om ni nu inte eldad lite väl ivrig i er täljstenskamin – och ska vara vit eller ljusgul i färgen.

Oljan hjälper att lindra eksem och klåda.

Man kan använda kokosoljan som behandling mot mjäll och som inpackning för håret. Massera in i håret och låt sitta i en halvtimma. Trä över en badmössa – eller i mitt fall kommer det bli en konsumkasse. Sedan måste man tvätta håret två gånger för att få bort allt. Jag ska testa detta, hur det fungerar att tvätta bort kokos med ägg.

Ät ungefär 2-3 matskedar kokosolja om dagen. Den är bra att äta innan och efter träning. Man kan exempelvis äta den bara rakt upp och ned som den är, på bröd – testa mitt tips på smörgås! – som salladsdressing eller i bakverk. Nu är detta ett nytt område för mig men jag ska prova olika recept och skriva hur det smakar.

Kokosolja

Nu är min fåfänga nöjd.
För även om den bor där uppe i håret så är den petig med vissa andra saker.
Jag har aldrig, och då menar jag aldrig, använt mig av lotioner eller krämer för vare sig ansikte eller kropp. Och min hud råkar vara av den sorten att den är slät och len. Rune kan ibland stryka mig över min mage och säga ”Du är så mjuk”. Fast då tittar jag och min fåfänga missnöjt på Rune. ”Len, Rune, leeen” påpekar jag då. ” Mjuk? Min mage är inte mjuk.” Och då himlar han med ögonen och muttrar något om det svenska språket och om kvinnor.
Fast nu på vintern så kan huden kännas torr. Men vare sig jag, mitt hår, eller min fåfänga är särskilt imponerade över svindyra produkter som ska få oss alla nöjda.
Så var jag på hälsokosten och köpte ekologisk kokosolja – som för övrigt är förvånadsvärt gott på tunnbröd med banan, pepparrot och gurka med lite salt på (ja, det låter helt galet men prova!). Det var till då jag ska göra egen deodorant – vilket jag inte gjort än. Så sade min kokos-smörgås-vän att hon allltid smörjer in sig i kokosolja. (hon har en från-den-här-burken-äter-jag och en från-den-här-burken-smörjer-jag-in-kroppen. Det kändes lite som att jag skulle klargöra det).
Så då har jag börjat med det.
Och det kan jag varmt rekommendera.
Så om du är torr i huden, gå till en hälsokost, köp en burk ekologisk kokosolja och smörj in dig. Jag smörjer in ansiktet också. Rune blev ivrig han också och smorde in sina knän. Och efter tre dagar är inte hans knän alls som elefanthud längre. Det är egentligen lite av ett mirakel, det också.
Så vi är som inne i det här med kokos nu. Vi går omkring och doftar kokosbollar. Vilket är för övrigt en otroligt god lukt. Han köpte sådana idag förresten, maken, och åt i bilen på väg hem från jobbet. Han tycker om att göra så. Äta godsaker i bilen. Men han hade kokos och choklad i ena mungipan så han blev avslöjad.

_MG_7968

Mirakel händer och mirakelhänder

Kanske kan det vara provocerande för någon, som befinner sig i en barnlängtan att läsa det jag nu skriver. Kanske kan en del inte identifiera sig med det jag vill förmedla. Goda råd vill man ibland spy åt.
Och det är ok.

Men nu kommer jag att dela med mig av det jag lärde mig då jag och Rune gick vägen för att få barn;

Det är inget skamfullt med att söka hjälp. Jag vet inte, om det är hur vårt samhälle ser ut idag som gör att ofrivillig barnlöshet ofta är så starkt förknippat med skam. Om det är den ständiga jakten efter att vara så lyckad, som gör att barnlöshet känns som ett misslyckande. Men släng skammen ut genom fönstret!

Att känna tacksamhet för möjligheten att det finns hjälp att få lyfte mig många gånger då sorgen slog fast i hjärtat. För det är faktiskt så, att livet är inte rättvist. Och vi har alla våra sorger i livet. Ingen, ingen, går genom livet utan att uppleva svåra händelser. Men det magiska är, att vi alltid har ett val. Vi kan välja att se allt det fina i livet som också finns.

Håll kärleken i handen. Hårt.

Om ni vill söka hjälp. Följ magkänslan. Välj en klinik som känns rätt i hjärtat. Välj en klinik långt bort. Ta resan dit som en semester. Bo på ett mysigt vandrarhem med äppelträd i trädgården. Ät god mat. Stek äpplen på kvällen. Gå på café. Gå på Bauhaus.Vet ni hur mycket spännande det finns på detta varuhus? Då vi skulle göra vår andra provrörsbefruktning och gjorde oss klara för resan till Uppsala tittade Rune på mig. ”Nu får vi gå på Bauhaus igen” sade han och såg lycklig ut. Och jag log.

Skratta då du är glad. För det är faktiskt så, att oavsett hur det går, så är man på en resa i livet där man gör de mest tokiga sakerna. Fyll den resan med ljusa minnen. Som då Runes spermieprov visade stilla spermier och mina ägg var utplockade. Vad gör man då? Är allt kört? Men Rune fick lägga sig på en brits med familjejuvelerna – bokstavligt talat – i strålkastarljuset och läkaren stod där med en lång spruta. ”Jaha, och vilken sida ska vi ta ifrån?” frågade han. Jag och Rune stirrade fåraktigt på varandra. ”Höger?” frågade läkaren. ”JA” svarade vi samtidigt och jag skattade, för höger hade vi båda tänkt på. Och så tog läkaren ut spermier direkt från testikeln och på 30 sekunder hade all möjlig utrustning analyserat spermierna och läkaren tittade på oss. Så drog han av sig plasthandskarna och sköt iväg dem över rummet som om han varit en pojke med slangbella och sköterskan skrattade och sade att det där var ett bra tecken. För det fanns starka simmare där. Och en av dem var början på Joy.

Gråt då du är ledsen. Det är ok. Ingen är stark hela tiden.

Ta dig tid att göra det du mår bra av. Jag pluggade under vår ivf-resa, hade lite pengar men massor med tid. Jag tränade, red, renoverade på huset och grillade korv vid havet.

Och ta hand om dig. Mirakel händer, de gör det.

IMG_2133
Mirakelhänder

IMG_2180

Till mina vänner

Det finns en människa. Hon vandrar genom livet med en gåva. Jag har aldrig mött en person, som med några drag med en penna på ett papper kan skapa nya världar för mig, så som hon kan. Hon som alltid var vid min sida då när vi egentligen var helt olika alla andra, och kanske egentligen borde känt oss utanför.
Men det gjorde vi aldrig. För vi hade varandra.
Hon som är min motpol.
Och precis likadan.
Samtidigt.
Hon som är en tunnbrödsmacka med cocosfett, pepparrot, banan och gurka.
Och jag som är ett hårdbröd med egengjord leverpastej.
Hon som lär mig om livet, som går sin egen väg, hon som alltid finns där och som är värd all lakrits i hela världen.

Och så finns det en person.
Hon som får mig att växa.
Hon som med sitt lugn och sin energi får mig att vilja vara en bättre människa. Hon som lagt ett mynt i min hand, och visat att den har två sidor.
Hon som kan skapa ett hem av drömmar och som håller fram handen för den som har ramlat.
Hon som ger de finaste gamla fönster som hon sparat länge i inflyttningspresent för att hon vet att jag älskar gamla fönster. Hon som kan se igenom stål och murar och som genom sin världssyn får mig att häpna för det jag inte sett.

Och så finns det en individ.
Hon som kan vara rädd för så mycket, men som egentligen är den modigaste jag känner.
Hon som med sitt lugna väsen gör de mest träffande reflektioner och som påminner mig om, att vända på myntet i handen. Hon som egentligen tycker att jag ger alldeles för långa kramar, men som alltid låter mig hållas.
Hon som lär mig att äta kikärtor och som är en klippa då jag är stormen.

Tävlingsnerver

Idag har solen bäddat in skogen, snön och skidspåret i gnistrande strålar.
Och jag har bäddat in Joy i skidpulkan.
Vi har åkt till havet. Det är första riktiga träningspasset jag gjort på över två veckor tack vare min förkylning. Det positiva var att det kändes bra. Inte nu-känner-jag-mig-verkligen-i-form-bra men i alla fall det-känns-inte-som-att-jag-ska-svimma-bra. Och det är ju alltid någonting.
Jag och Joy och hundarna var ute i flera timmar. Fast då är stoppet hos min vän Lina inräknat. Vi fick bullar. Hon har hittat en annons om en skidtävling nu på lördag. ”Nej tack” sade jag då hon frågade om jag ville åka med henne. Jag vill inte chocka mina tävlingsnerver till bristningsgränsen med tävling två helger på raken. Men nu kunde man åka öppet spår utan tidtagning. Så jag tänker att det kan ju vara ett bra sätt att värma upp inför nästa helg, då jag ska åka 45 km.
Med tidtagning.
Jag måste ta tillbaka mitt påstående att jag har noll tävlingsnerver. Jag har väldigt mycket tävlingsnerver.
Det enda problemet är att de inte tycker om tidtagning. De tycker mycket illa om det, snarare.

_MG_7924

_MG_7934

_MG_7936

Förvånandsvärt rena händer och en musa

Så var det ju det här med musa.
Från början var en musa benämningen på poesins gudinnor. Och alla stora konstnärer, poeter och kreativa storheter har sin musa. Denna källa till inspiration som är som en naturkraft. Denna gudomlighet som nog många gånger tagit sin form i den lidande konstnärens stora kärlek.

Och jag vill ju se mig på mig själv som ett kreativt väsen. Och så sitter jag här ovanför polcirkeln utan ett enda djur med i bagageluckan och tittar förundrat på mina händer som vilar stilla och är förvånandsvärt rena.
Och då står det klart.
Att jag har en musa.
Kanske inte av den gudomliga sorten. Men en naturkraft. Det är det.

Hästskit.
Det är min musa det.