Mitt vackra, kantstötta porslin för sammanlagt 8 riksdaler.
Rosa maffian
Då jag var gravid blev vi informerade av barnmorskan om dessa gravidgrupper som anordnas. Samlingar för ett gäng gravida kvinnor och deras eventuella respektive och så får man all nödvändig information som kan tänkas behövas inför det kommande barnet. Amning och gud vet allt som tas upp. Jag vet ju egentligen inte så mycket om vad som samtalas på dessa träffar. Vi var på en sådan.
Jag hade sett fram emot dem. Jag tyckte det skulle bli spännande att träffa andra gravida par och ta del av tankar inför det kommande föräldrarskapet. Så for vi dit, min make och jag. Och jag trodde jag skulle krevera. Det var faktiskt som en parodi. Nu kan det ju hända, att alla andra i vår grupp tyckte att det var vi som var en parodi. Det är nog ingen omöjlighet. Men de satt där ett gäng blivande föräldrar och diskuterade på djupaste allvar alla de saker, utrustning och prylar som behövdes införskaffas. Och det var inte en-barnvagn-kan-ju-vara-en-bra-sak, utan nu-diskuterar-vi-detta-med-barnvagn-på-molekylnivå-och-det-ska-minsann-vara-en-dyr-vagn. Inte en gång nämndes det kommande barnet, vilka värderingar man ville ge barnet, vilken föräldraroll som önskades eller hur man förhåller sig om barnet som kommer skulle ha speciella behov. Då diskussionen gick in på rosa eller blå nappar – hur gör man om man har med en rosa napp till BB och så kommer det en pojke? – bestämde jag mig för att inte gå på en enda träff till.
Vad är det med allt detta rosa? Är vi så frånkopplade tanken om att låta barnen vara sina egna, oavsett kön, att vi inte ser hur vi redan innan barnet är född sätter in dem i fack? Nu kanske en del tänker, att vad är det för fel på rosa? Och flickorna vill ju ha rosa själva.
Nej. Det vill de inte. De har blivit skolade av samhället att flickor har rosa. På samma sätt som alla barn – oavsett kön – blir skolade i könsroller. Det är ju vansinne. Det är inget fel på färgen rosa. Det är en färg. Men det den symboliserar är fel.
Jag var inhoppande fotbollstränare härom kvällen för ett gäng 7-8 åriga tjejer. Jag fick en chock då jag gick in i omklädningsrummet. Det var, bokstavligt talat, rosa maffian. Vad är det som gör, att alla dessa barn ska vara likadana? Vad är det som gör, att kläderna är så viktiga? En sjuåring kom fram till mig, drog demostrativt i sina tajta tajts och tajta (rosa) tröja och sa stolt – ”Detta är tajtkläder.”
Jaha, rosa tajtkläder. Det är tydligen det som gäller.
Nej. Behandla pojkar som du skulle behandla flickor, och behandla flickor som du skulle behandla pojkar. Behandla kvinnor som du behandlar män. Och behandla män som du behandlar kvinnor. Svårare än så är det inte. Men det verkar ju som att det ska vara så fruktansvärt komplicerat.
Jag kan ju inte påstå att hon har tråkigt Joy, då jag ger hö till hästarna
J-vla skittelefon
Det verkar som att det går troll i mina mobiler. En efter en ger de upp om vår relation. En gick i strejk efter att den fick dela jackficka med ett nyhämtat (läs: efter en stund mosat) ägg. Tydligen är ägg inte lika bra för mobiler som för håret. Senaste telefonen – efter noga övervägande att helt enkelt vägra ha någon alls – fick bli en sådan där go-variant. Och inte den svenska varianten synonymt med mysig, utan den engelska synonymt med nu-är-vi-banne-mig-i-farten. Maken har till och med köpt mig ett sådant där fodral efter att jag envist hävdat att jag minsann inte alls tänkte köpa ett, och som faktiskt är väldigt bra att ha.
Men i morse då jag vaknade gjorde inte mobilen det. Och trots idoga upplivningsförsök är och förblir den stendöd. Den har hållit ut ett halvår. Det är väl nästan rekord det. Skittelefoner är vad de är. Tillverkade för konsumtion. Vette tusan om jag inte vägrar att köpa en ny. Då får de nog sig en tankeställare kan jag tänka, dessa där telefontillverkarna.
Kärlek på flaska
Idag kom Rune hem från jobbet med en flaska påskmust. Inte bara för att jag tycker väldigt mycket om must. Utan mest för att han där han gick på Konsum hade tänkt, att den där flaskan hade Anna tyckt om.
Semlor, barn och hundar
Så kan en semelfika se ut efter att en knapp meterhög person tyckt, att det minsann är viktigt att en hund också får äta semla.
Att andas i en brygga
Idag har jag kört mitt första träningspass på flera veckor. Det har varit en seg förkylning. Men så äntligen i kväll kunde jag sätta igång. Vi tog ett styrkepass Linda och jag hemma på hennes vardagsrumsgolv efter att Joy somnat. Linda ville att vi skulle köra yogaövningar som inledning. Egentligen tycker jag inte riktigt om detta med yoga alltid. Jag har aldrig fattat det där med andningen. Men jag går med på det. Linda gör ju en bragd varje gång hon går med på mina brottningsövningar. Så idag trillade yogapolletten ned, det var verkligen som om andningen skötte sig själv. Vilket kan låta som den enklaste saken i världen. Men om du står i en båge i alla möjliga och omöjliga vinklar – då är det inte så lätt att andas överhuvudtaget ibland.
Att virka med mattrasor
Jag hade en period då jag virkade massor. Med mattrasor. Det passar mig bra, det där med mattrasor. Det går nämligen med en rasande fart i jämförelse med något tunt litet garn. Det är ju ofta så med mig, att det liksom ska gå fort. Som med min tunna-lampa som jag hängde upp. Tjofs, upp med lampan i taket. Men vad händer med en trätunna som legat ute under snön, då när den kommer in i värmen? Jo, det kan jag tala om. Trät torkar, och då det torkar kryper det. Och då bestämmer sig en lampa att den inte alls vill hänga så fint i taket och så rasar alla träflisor ned och så hänger ett glödlampa ensam i taket med ett rostigt band ovanför sig som en sned gloria. Men nu är lampan limmad och skruvad och fast förankrad. Gör om, gör rätt.
Men tillbaka till virkningen. Den ligger lite på hyllan för tillfället. Jag har mina perioder. Och jag vill få fatt på mattrasor i de färger jag vill ha. Men jag har virkat en del inredningsdetaljer. En matta till toaletten till exempel. Det är väldigt bra med en tjock matta på toalettgolvet om man har skiffergolv och en av grundstenarna går en halvmeter in under golvet. En stor sten under plattan leder effektivt in kyla i golvet och om en fru och en make ibland är väldigt sega på att koppla in golvvärmen som nästan, nästan är helt klar så är man tacksam att vila fötterna mot mattan då man sitter där på stolen.
Att virka en matta är inte alls svårt. Det gäller att ha en stor virknål (min är 7 mm men man kan ha betydligt större). Sedan gör man det hela lite på en höft. Jag ska försöka mig på virkningsspråket nu. Börja med att göra 8-9 luftmaskor och bind ihop dem med en smymaska. Sedan virkar du fasta maskor runt ringen. Nästa varv utökar du med en extra maska lite då och då. Börjar mattan vika upp sig som en skål har du ökat för lite, då måste du virka några extra maskor. Får du däremot lite volanger i kanterna har du ökat för mycket. Det är inte svårt alls, utan på något varv har man fått in känslan för när man virkar en extra maska.
Frihet och potatissallad
Igår strålade solen. På morgonen for jag och Lina ut med Hälge och Fröja på skogstur. Det finns få sätt att börja dagen på, som slår en ridtur. Jag började vårstäda i hästhagen efter det och Rune jobbade på med sågen och sågade virke till staketet. Det är härligt då förkylningen släpper taget. Och det är härligt med vår. Jag kände mig fri där jag stod med spade och grep i solen och lastade skottkärran efter skottkärra med hästgödsel. Linda satt på en fårfäll och vilade ryggen mot staketet och ansiktet mot solen och så gjorde vi storslagna planer inför sommarens kommande växthusbygge. Vi ska ha varsit växthus, min fina vän och jag. Att det kan vara så mysigt att stå och skotta skit. Men tillsammans med en vän och växthus är det väldigt mysigt.
Vi bestämde oss för att grilla till middag. Det är en av de saker jag tycker om med våren, att man kan börja laga middag ute. Nu hann så klart solen gå och sova och det var mörkt ute då vi till slut åt middag. Mörkt och blåsigt. Grillen var lite som den olypiska elden då vinden tog tag och och virvlade upp lågorna i mörkret. Men det var en väldig vårkänsla med potatissallad och grillade karrékotletter.
Potatissalladen vi gjorde är väldigt enkel och snabbgjord, och väldigt god. Vi gjorde en stor sats.
Koka en stor laddning potatis och låt svalna.
Blanda i;
rucculasallad (vi hade en sådan där påse som finns färdigt i affären)
ett paket körsbärstomater
ett paket sockerärtor
en burk fetaost med olja och kryddor – i med allt
soltorkade tomater i olja
finstrimlad rödlök
Blanda ihop allt och njut.
Jag dammsuger varje dag
Men jag kan ju inte riktigt påstå att det ser ut som att jag gör det…
Att vänta på frukosten
Ibland äter Joy frukost innan hästar och höns får sin morgonmat. Då får hon följa med ut och hjälpa till och så tar vi långpromenaden med hundarna då det är klart. Ibland går jag ut själv och ger djuren mat direkt då vi vaknat, så tar vi ut hundarna efter att Joy ätit. Dock kan hästarna vara något otåliga när det gäller deras morgonhö. Så idag väntade Joy inne medan jag gick till hästarna.
Eller väntade var kanske inte riktigt rätt ord.
En trätunna
Det hänger en trätunna i vårt trapphus. Den är trasig. Den är större än jag trodde. Den är rostig. Den spretar som en blomma som sakta vecklar ut sig. Den är sned och ojämn. Och den lyser. Den lyser alldeles fantastiskt. Alla spretande blomblad släpper igenom strimmor av ljus som dansar efter väggarna. Jag börjar verkligen gilla vårt trapphus. Det enda jag inte gillar är väggen bakom lampan. Jag som tjatat om bakgrund då man ska fotografera. Vi får ta tag i det där. Det är inte meningen att den väggen ska bestå av brun isolering. Nej, den väggen har vi storslagna planer för. Kanske, kanske kan helgen vigas åt dessa. Men idag. Idag ska jag njuta av vår nya gamla lampa.
j
Jag blir så glad
Förkylningen sitter i. Men jag tog Joy i pulkan (läs: drar pulkan medan Joy springer bredvid och stampar i alla smältvattenpölar) och hundarna och gick och frågade om syster och Oskar ville med på promenad. Det ville de. Vi gick till havet (det tog väldigt länge för det är många vattenpölar på väg dit). Och vad tror ni inte jag hittar? En gammal trätunna, framtinad nu då vintern tydligen bestämt sig att aldrig riktigt infinna sig. Inte en sådan där stor, så som gamla trätunnor brukar vara utan bara något större än vanlig hink. Den var trasig naturligtvis, med botten liggandes frånskild från resten av tunnan och den ena metallbandet avrostat. Ni vet, dessa två band som sluter sig kring tunnan för att hålla ihop alla bitar. Så med det ena bandet och botten borta spretade hela tunnan som en halvt utslagen ringblomma. Bandet som ännu fanns kvar var rostigt, gammalt trä med svarta stämplar tryckt på måfå och vindbiten efter sin tid ute och – ni förstår – vansinnigt fin! Jag vet redan vad jag vill göra med den, och var jag vill ha den. Jag behöver bara en sladd och en glödlampa först.
Böcker och olika grader
Jag är fortsatt förkyld. Rätt ordentligt dessutom. Det är tråkigt. Idag har jag i alla fall varit ut med hundarna. I går var det Rune som skötte den biten och jag bli väldigt rastlös av att mest vara inne. Men, jag ska försöka vara lugn. Även om det är tråkigt.
Vi har varit på biblioteket idag, Linda och jag. Jag tycker om böcker. Jag tycker mycket om böcker. Då jag läser blir jag helt inne i berättelsen. Som om jag vore i den andra världen. Vilket kan vara något frustrerande för en make, då jag – enligt honom – är helt okontaktbar. Jag tror han överdriver. Men vi var ivriga då vi skulle på biblo. Jag skakade ur hö från halsduken innan vi for och så bytte jag till rena jeans. Så for vi iväg och tittade inte på klockan då vi begav oss. Så vi kom såklart dit tio minuter över ett. Vilket ju var lite typiskt då biblioteket hade lunchstängt mellan 13-14. Men vi tog en liten roadtrip genom samhället och studerade folks hus och trädgårdar, en liten sådan där inspirationstur. Vi körde förbi tre daglediga, som Linda säger. Tre mammor med fina prydliga barnvagnar och med liknade trendiga mössor alla tre. ”Där var det inge hö i halsduken” konstaterade jag. Sedan köpte vi halstabletter och en grillad kyckling och hade en väldigt mysig lunch i bilen. Jag har slutat köpa kyckling, för jag tycker inte om hur de föds upp. Men det finns olika grader av helvetet tänker jag, och en gång får man köpa en kyckling. På tal om olika grader. Vi pratade om det i bilen på väg hem. Linda skulle tvätta sin tredje maskin tvätt för helgen (i Burvik räknas Måndag till helgen). ”Och sen behöver jag inte tvätta på några veckor” konstaterade hon nöjt. Jag fnös. Det där fattar jag bara inte. Jag tvättar en maskin om dagen. Hur klarar folk att inte skita ner sig. Inte tvätta på flera veckor? Då tittade Linda lite på mig, och så sade hon att jag kunde ju prova med att byta om då jag ska göra något arbete. Fast det vore helt orimligt. Jag kan inte byta om fyra gånger om dagen för att ge hö till hästarna. Fast det var då vi kom till de olika graderna. Så hädanefter, kära läsare, ska fru Olsson alltid byta om då hon a) ska måla och då hon b) ska anlägga rabatter och potatisland.
Hem från biblioteket hade jag en fin bokhög med en salig blandning. Böcker med inspiration för hem och trädgård, en genusbok – Rune tycker jag är lite, lite jobbig med mina genusdiskussioner, en bok om ADHD (jag har läst barn- och ungdomspsykiatri och det är väldigt intressant detta ämne. Jag har bara så svårt för när man omtalar barn som ”problembarn”. Det är inte barnet som är problemet om de skulle råka ha en diagnos, det är omgivningen som har problem med att möta barnets behov.) och så ett triologi av Nora Roberts. Ja, jag gillar facklitteratur men jag älskar kärleksromaner. Ni vet, dessa blossande romanser mellan en eldig skönhet med ofattbart tjockt hår och en stolt man med muskler som stål. De båda är såklart solbrända. Om inte kvinnan är rödhårig då, i så fall är hennes hy som porslin. De båda avskyr naturligtvis varandra i början men har otroligt svårt att bortse från diverse hår och magrutor. Allt är väldigt banalt och förutsebart och alldeles, alldeles underbart. Rune muttrar lite ibland över dessa böcker för han tycker jag får en ”orealistisk syn på det där med romantik”. Det kan ju i och för sig ha lite sanning i sig.
Men ett annat boktips. Om ni inte läst böcker av Fredrik Backman – gör det. ”En man som heter Ove” är en helt fantastisk bok! ALLA kan läsa den. Ja kanske inte små barn gillar den, men alla andra. Jag gillar den boken av tre skäl. Dels historien, själva handlingen, dels sättet Backman skriver – jag tycker han är fantastisk, och dels för att – även om det är en bok med så mycket humor och en enkel bok -är en bok med ett budskap och som åskådliggör samhället på ett sådant träffande sätt. Och sedan hans bok ”Mormor hälsar och säger förlåt”. Jag älskar den boken. Linda köpte den till mig idag på bokrean. Det är en bok i ett virrvarr av fantasier och med ett i många fall rasande tempo. Och en fantastisk historia om banden mellan oss medmänniskor.
Nu när jag läste igenom boktipsen så låter de inte så spännande. Men de är otroliga böcker som värmer hjärtat. De är som en kopp varm te en regnig höstkväll.
Joy gillar ägg, det gör hon
Detta om något måste kallas lokalproducerad frukost.
Om du tycker att kvaliteten är lite dålig så är den av någon orsak bättre då man tittar på den direkt på youtube (klicka här). Fråga mig inte varför. Jag och datorer, vi är inte alltid vänner precis.
Nu knorrar fåfängan men våren kommer
Jag är förkyld. Jag hostar och snorar och fryser. Jag har inte tränat på en vecka snart. Och då jag inte tränar, och inte är helt pigg så blir jag lätt en aning, tja – rastlös. Så igår blonderade jag håret. Halva håret var en enda råttfärgad utväxt och jag kände mig inte alls speciellt nöjd med det. I alla fall inte nog för att ha tålamod att vänta in sommarens sol för att låta solen bleka håret. Lina tipsade om rabarberrot men att gräva upp en rot kändes också som ett projekt förenat med behovet av solvärme. Trots snöbrist så är alla rabarberrötter väl dolda av tjäle. Så det blev en förpackning kemikalier. Vilket väl inte direkt gjorde att jag kände mig piggare. Lite bättre kändes det i alla fall då jag tvättade håret med ägg. Jag tog två ägg för säkerhets skull.
Jag sov dåligt i natt, hostade och hade mig. Och då jag trött klev upp tog jag saxen och började klippa håret. Relativt snabbt ska tilläggas. Och då maken klev upp skakade han på huvudet och menade att jag inte ska vara så otålig. Det var ju precis den reaktionen jag hade hoppats på. Så jag tog saxen igen och tänkte att jag skulle putsa lite i kanterna. Och vad kan jag säga. Allt som heter positivt ruffsigt är borta. Kort, så skulle jag väl definiera min nya frisyr. Det är väl inte alltid det blir lika lyckat att klippa håret själv, om vi säger så.
Jag drog på mig ulltröjan över min frusna kropp och halsduken runt min hostande hals och hjälmen över mitt korta hår och så for jag ut med Hälge på en ridtur tillsammans med vännen Lina och Komet efter mitt friserande. Och det var fantastiskt roligt. Det är egentligen otroligt, hur roligt det är att rida ut två ekipage än bara ett. Det är inte alltid som jag har tid att fara ut med hästarna så ofta som jag önskar. Men nu börjar kvällarna bli ljusare, idag är det Mars och en härlig årstid gläntar på dörren. Och håret – ja, det växer ju ut igen.
