Vi har handlat cement idag. Jag tog på mig mina bruna byxor jag hittat på röda korset för 10 kr och ett vitt bomullslinne över sporttoppen innan vi styrde mot Byggmax. Någonstans i allt det – med kemikalier – blekta håret som spretar åt alla håll fanns mina pilotbrillor intrasslade. På fötterna hade jag mina älskade skinnstövlar (”typ” sådana som jag tänker att indianerna hade) som är så väl använda att en söm börjat ge upp. Jag kisade mot Rune då vi lastat cement. Han skulle förbi jobbet en sväng och svarva någonting till tävlingsgeväret och jag och Joy skulle strosa på stan. ”Är de fina dessa byxor?” frågade jag. ”Ja” svarade maken ”att ha hemma och så, kanske nu inte gå på stan, men…” Jag himlade med ögonen och blängde på honom.
Vi gick på stan, jag och Joy. Köpte en varmkorv med bröd. Joy var mycket systerlig och delade lika. Hon fick hela korven och jag fick hela brödet. Sedan gick vi och sökte armband men hittade inget vi ville ha. Kikade på handfärgade kläder av linne och drömde lite. Vi strosade vidare mot ett mysigt café jag visste om, och jag kände mig lite sunkig med mina indianskor och enkla linne och bruna byxor från Röda korset. Då man går på stan är det väldigt många som ser väldigt, tja, hippa ut.
Jag passerade bokhandeln på väg till cafét och tvekade lite. Jag har länge velat ha ett lite finare anteckningsblock än det jag köpt på konsum. Jag har så mycket i huvudet som hoppar upp och det är väldigt mysigt att ligga i sängen på kvällen och skissa på idéer och skriva dikter. Men jag har inte kommit mig för att köpa ett fint block. Jag gjorde det inte då heller. Konsum duger, tänkte jag.
Så vi gick till cafét.
Och där i kön stod hon. Amazonkvinnan. Hon hade ett stort nystan av hår uppe på huvudet som reste sig likt en turban och på båda sidorna över öronen var håret kortsnaggat. Hon bar en bikin under en tubtop och hade en sjal som fick mig att tänka på Afrika. Hon var lång och kraftig, utan att på något vis vara överviktig och även om jag inte brukar titta på andra kvinnors bröst så hade hon ett par så anseende att de var svåra att, tja, missa så att säga.
Amazonkvinnan pratade lite med Joy, och Joy svarade med att förtjust göra grimarser åt sig själv i en spegel på väggen. Då hon sedan skulle betala vände hon sig mot mig.
”Jag vill inte verka påflugen, eller tokragga på dig eller så. Men jag måste bara få säga att jag tycker att du är så jävla snygg.” Så säger hon, till mig. Jag har aldrig varit med om att en kvinna sagt så till mig. Eller att någon sagt så till mig. Definitivt inte helt nykter och i en kö på ett café. Jag var naturligtvis lika cool som alltid och såg nervös ut och frågade om det var Joy hon menade. Det var det inte. Tvärtom sade hon, att det borde jag få höra ofta, och att det inte alls gör något då jag rodnar som ett stoppljus för det klär mig tydligen lika bra det.
Så nu vet vi det.
Så efter att Joy och hennes jävligt snygga mamma fikat klart gick vi upp till kommunhuset och hörde oss för vad som gäller för att ha sommarcafé på gården. Jag har funderat på det ett tag, men nu tog jag tag i det. Det skulle vara fantastiskt mysigt att ha kvällscafé hemma. Em dröm att släppa fri.
Sedan gick vi raka vägen till bokhandeln.
Den första anteckningsboken jag såg var en med gyllende pärm. Det var en kvinna med hår av guld och färgade fåglar runt hennes huvudet och den var så fin.
Den kostade nästan 200 kr.
Helt vansinne för ett anteckningsblock.
Jag köpte det.
Det är faktiskt inte varje dag som man möter en amazonkvinna och får sin livs komplimang.
Och hör nu kära läsare, nästa gång ni ser en person, och tänker ”oj vilken fin människa”. Säg det! Kanske den personen släpper en dröm fri den dagen, och köper sig någonting väldigt onödigt och lite vansinnigt dyrt men väldigt efterlängtat.
